Den här krönikan delar många av mina Facebookvänner idag. Jag läste, blev illa berörd och tänkte också dela. Sedan insåg jag att jag ville komplettera länken med en bild. Föreställer bilden min son och killsaker? Jag ser Elliot, bodyn som för mig symboliserar bortglömt hopp, en lastbil som Elliots morfar gjorde i slöjden och verktygen från min första verktygslåda.
Barnen sover en stund på en filt på golvet. Bredvid Elliot ligger en stor ljusbrun mjukishund. Alva är omringad av en rödbrun nalle och en gråvit kanin med lena öron. På tevebänken väntar två dromedarer på att tvättas innan de ska presenteras närmare.
Jag hade ett stort antal mjukisdjur när jag var liten. En period var jag rädd att det bodde en häxa i klädkammaren och ville ha alla djuren runt mig i sängen. Då tror jag att de var långt över femtio … De flesta skulle jag inte känna igen idag medan jag minns andra mycket väl.
Stolen på bilden är uppskattningsvis cirka sjuttio, åttio år och började troligen som ett skyltexemplar på NK. För mig är det stolen som stod i badrummet hos min älskade farmor. På den tiden var den grönmålad och hjälpte mig att jag nå upp till handfatet när jag skulle borsta tänderna. Aporna bodde hemma i min säng. De har kardborrehänder och klamrade sig fast vid varandra. Jag döpte dem till Puss och Kram. Nu står de i vårt vardagsrum och väntar på att ett barnrum ska ta form.
Jag tittar på hunden och nallen och kaninen och dromedarerna. Är det några av dessa nallar som kommer bli ihågkomna ett helt liv?
I morgon blir de små fyra månader. Då kommer de få träffa sin fjärde fadder för första gången. Han bor utomlands men är nu här på besök. Vi visade honom några bilder från BB i kväll. När jag bläddrade förbi denna bild stannade jag upp en stund. Det som fångade min blick var plastbanden runt min arm. Ett för mig, ett för Alva och ett för Elliot. Alva och Elliot hade i sin tur var sitt band runt fotleden. Banden klipper man av när man kommer hem från BB. Det är i alla fall tanken. Vi kom hem på tisdagen. På fredagen tog jag motvilligt fram saxen. Vi skulle på återkontroll på Södersjukhuset och jag ville inte att de skulle tro att jag var knäpp. Annars skulle jag (som nästan aldrig bär smycken för att jag tycker att det är obekvämt) antagligen fortfarande gå runt och snurra på dem.
På söndag ska Andreas åka Vasaloppet. Han har 9 kilometer i benen och ska åka 90. Det är inte hans första gång, tack och lov.
Hur känns det då? undrar jag.
Bra! svarar han glatt, min eviga optimist. Det är bara att staka.
I vanliga fall är jag fascinerad av min mans fysiska kapacitet. När han springer marathon i tokvärme eller junikyla, när han cyklar en hel natt i hällregn och när han nu åker till Sälen med 9 kilometer i benen och fyra månaders avbruten sömn i bagaget. Det mesta han gör ser lätt ut. Medan jag tragglar på en nybörjarsurfbräda får Andreas en hård bräda efter några timmar och vips ställer han sig på huvudet på den (ja, bokstavligt talat) för att surfinstruktören vill ta a funny pic.
Det finns dock undantag. Du, jag är inte lika imponerad av din klassiker längre. Rakt på sak. När jag sa det? Någon timme efter förlossningen.
Jag har hört uttrycket ‘praktisk mammafrisyr’. Jag vet inte exakt hur en sådan ser ut men tänkte att det viktigaste kriteriet var en snabbskött frisyr eftersom tiden att föna och fixa försvinner vid förlossningen. Sedan barnen fick mer precision i sina små – men urstarka – nypor har jag tänkt om. En praktisk mammafrisyr måste vara en frisyr som är omöjlig att få grepp om. Jag har inte en sådan. Elliot har däremot en väldigt oskyldig blick när han sliter i mitt hår.
I kväll diskuterade jag graviditet med en god vän. Trots att jag som tvillinggravid fick göra inte mindre än sex ultraljud hade jag på ett sätt svårt att ta in att två barn växte i min mage. Att magen blev större såg jag dock och Andreas tog många bilder. Vi hade ingen helkroppsspegel hemma den sista månaden av graviditeten men mot slutet plockade de flesta som kom på besök upp sina telefoner och bad mig posera i profil för att visa sin mamma/våra kollegor/någon annan som ville se. Nu är det ingen som tar bilder på min mage längre. Ibland är det verkligen insidan som räknas.
Min barndomsbästis brukade säga ‘gladfärgad’ istället för ‘färgglad’. Idag var en sådan dag.
och
Två sovande barn. En nysning. Två gråtande barn. Känns som att det blir en spännande pollensäsong i år.
En kärleksfull far. En skrattande dotter. Och en lila dregglis.
När barnen kom var de små. Inte små för att vara tvillingar men med alla andra mått mätt. Jag var förberedd och hade köpt några basplagg i storlek 44. Den minimala garderoben visade sig vara stor. Familjen gav tvillingarna kläder i storlek 50 och insåg fascinerat att deras gåvor ännu inte passade. När barnen var tio dagar kom en god vän på besök. Hon hade tagit i och gav barnen kläder att växa i. Vi lade bodyerna ovanpå de små som sov i soffan. Och skrattade.
I veckan var det dags. Storlek 62. Det är stort!
Jag kommer alldeles strax posta ett inlägg som tar avstamp i att de små var små när de föddes. Och att storlek 44 då var stort. Vi låter detta inlägg illustrera.
En liten Elliot …
… och en liten Alva.
Oavsett storlek var det väldigt stort att få klä mina små första gången.
Idag har vi haft en lyxig eftermiddag. Det betyder inte riktigt samma sak som det gjorde innan. Idag var min lillasyster här i flera timmar. Det innebar att jag hann dricka två koppar te medan de fortfarande var varma och äta lunch ungefär den tid jag hade tänkt mig. Det är lyxigt.
Framför allt innebar besöket egentid. Egentid har inte heller samma innebörd längre. Jo, det finns vanlig egentid också. Den har jag just nu. Jag surfar, bloggar, dricker te och äter vindruvor. Alldeles strax kommer jag ropa på Andreas och fråga om inte han vill krypa upp med mig i soffan och slötitta på Netflix och äta ännu fler vindruvor. Men den egentid som avlastning innebär är något annat. Den innebär att jag kan fokusera helt på ett barn i taget. Jag kan sitta och kramas länge med Alva och leta upp en spegel och spana på den där lilla människan som också har rödvitrandig heldress och är så klockren på att härmas. Sedan får jag gå lägenheten runt med Elliot på armen och lukta på en rosa ros som börjar sloka på köksbordet, detaljstudera de färggranna bokryggar som alltid fångar hans blick och se när han med klumpigt grepp knuffar till en lampa som egentligen är en övervintrad julstjärna på fot. Just nu är det den finaste formen av egentid jag vet.
Det är fredagsmorgon. Som vanligt låter jag barnen ligga på mage medan jag gör frukost. De tränar på att lyfta på huvudet och har den senaste tiden börjat rulla runt till rygg. Elliot är starkast i nacken och rullade runt några veckor före Alva. I vanliga fall lägger jag dem i babygymmet, eller en i gymmet och en på ett litet lapptäcke bredvid. Utrymmet räcker för deras tänkta konster. Idag lägger jag dem istället på en stor filt vid fönstret. Sida vid sida.
Jag hämtar telefonen och tar en bild. Utemolnen ger vackert ljus och det blir effektfullt med en vit och en svart pyjamas. Elliot lyfter på både huvud och fötter. Högt, högt. Som en omvänd brygga. Alva håller huvudet närmare golvet. Men hon har redan hunnit röra sig lite i sidled.
Jag går och sätter på tevatten. Tillbaka vid fönstret har Alva, som brukar ligga ganska stilla i det lilla babygymmet, förflyttat sig igen. Jag tar ytterligare en bild. Häller upp mjölk och rågfras. Kommer tillbaka. Alva kämpar på. Medan Elliot ligger där han ligger och jobbar uppåt förflyttar sig Alva som en liten klockvisare. Benen rör sig från klockan tolv till ett, till två, till tre. Hon greppar filten, drar sig vidare, släpper taget och tar nytt grepp. Senare får jag plocka bort ludd mellan hennes små fingrar. Jag får svårt att slita blicken och mina rågfras blir mjuka. Jag vet att jag öser lika mycket beröm över båda barnen men jag kan ändå inte låta bli att tänka Titta på mig mamma! Jag lyfter inte huvudet lika högt och jag rullar inte lika lätt men jag kan något helt annat. Ge mig bara en tillräckligt stor filt!
Älskade ungar, jag ska göra mitt bästa för att alltid ge er tillräckligt stora filtar.
Ett inlägg om ingenting. Annat än världens vackraste öra och ett leende som når ögonen.
Detta inlägg blir mitt hundrade. Och jag vill använda det till att skicka en stor, stor kram till er som läser. Jag blir så glad och så väldigt rörd av att läsa er återkoppling och av att få höra att ni har tipsat vänner och systrar och svägerskor. Och av att se i besöksstatistiken att så många hittar hit och kommer tillbaka. Jag arbetar med text så jag hoppas att jag ”kan skriva” (annars ljuger jag ordentligt när jag söker jobb) men steget därifrån till att få höra att jag berör med text är väldigt stort. Ibland rent av gigantiskt.
Som jag skrev igår följer jag inte en rak kronologi. Jag blandar innan och efter och det jag skrev på vägen hit. Jag skulle inte ha orkat blogga under tiden innan. Då skrev jag fiktivt och för ett litet, litet fåtal. Första gångerna jag gav ifrån mig en privat text hade jag rent ut sagt ont i magen. När jag blev gravid skrev jag knappt en rad. Andreas dokumenterade min växande mage med kameran men jag skrev inte om graviditeten mer än några enstaka rader i mobilen precis i slutet. Jag hade inte en tanke på att blogga efteråt heller. Däremot hade jag bestämt mig för att jag ville vara öppen med att det låg väldigt många års längtan bakom barnen. Det har väl ingen annan med att göra, kan tyckas. Och så är det förstås. Men i större delen av mitt liv har jag varit personen som lyssnar på andra (och är genuint bra på att bita igen om deras förtroenden) och som för all del pratar en hel del, men sällan om det särskilt privata. Men jag upplevde under slutet av barnlösheten och under själva graviditeten att ju öppnare jag var med vilken lång väg vi tvingats ta, desto mer öppnade sig andra för mig, och det blev lite lättare att bära. Och när barnen äntligen kom fick jag så mycket respons att jag hamnade här.
Eftersom blogginlägget Bortglömt hopp i en liten påse är ett av mina mest läst får Alva i den nu berömda bodyn avrunda detta inlägg. Hon verkar lite förvånad över detta.
Idag har jag varit mamma i 100 dagar. Många av mina blogginlägg handlar visst om tid. Jag antar att tiden aldrig har fascinerat mig så mycket som nu. I ”innan”-livet kunde ett par månader, kanske till och med något år, rulla på utan att särskilt mycket egentligen förändrades. Visst upplevde jag en hel del men livet var i grunden detsamma. Nu är skillnaden från en månad till en annan otrolig.
Barnen växer och utvecklas i helt sanslös takt. De är 14 centimeter längre och mer än tre kilo tyngre än när vi först träffades. De ler och är vakna och med. Igår råkade jag borra ner huvudet mellan deras runda magar och behövde Andreas hjälp för att komma loss med lite hår i behåll. Jag kämpar för att hinna uppleva dem ordentligt, en i taget, där de är en specifik dag eftersom de dagen därpå sannolikt är på god väg att vara någon annanstans.
Vardagen förändras nästan lika snabbt. Första månaden var en bisarr blandning av eufori, extrem sömnlöshet och utmattning. Andra månaden var en bisarr blandning av lycka, brist på rutiner, lägenhetsflytt och julfirande. Tredje månaden föll mycket på plats så snabbt att vi inte hängde med. (Han: De sover. Jag: Vad då ‘sover’? Han: Ja, de somnade. Jag: Men de kan ju inte sova nu, det är inte ens midnatt. Han: Men de sover. Jag: Jaha, men då väntar vi väl uppe tills de vaknar då? De kan ju inte sova på riktigt.)
Jag läste i veckan att det kan ta ungefär tre månader att vänja sig vid att man har blivit förälder. På ett sätt har jag vant mig. Jag ammar ungefär 130 gånger i veckan (också bisarrt) så det vore ju oroväckande om jag var helt omedveten om min nya mammaroll. På ett sätt undrar jag om jag någonsin kommer att vänja mig. Gör man det? Jag stirrar helt förundrat på dem flera gånger per dag. Är du verkligen min? Får just jag lyfta upp dig och nosa dig i nacken? Svaret verkar onekligen vara ja för ingen förnärmad förälder kommer och rycker dem ur mina armar så jag nosar förstulet vidare. (Andreas kommer dock ihåg tillräckligt mycket av den första tidens sömnkaos för att dra gränsen vid spjälsängen; har de somnat för kvällen får jag inte ta upp och lukta på dem.)
Rubriken ovan kan syfta på att det inte är så mycket innehåll i detta inlägg utöver fyra fötter. Eller på att dessa fötter är nakna. Eller på att det är gräsligt svårt att göra handavtryck när innehavarna föredrar att ha sina små nävar hårt, hårt knutna, helst halvvägs in i munnen.
Alvas tassar till vänster, Elliots till höger.
Vårvintern 2008 var vi en vecka i New York kring min trettioårsdag. Vi besökte Metropolitan, MoMA och naturhistoriska, vi gick gata upp och gata ner, ett varv runt Frihetsgudinnan och fram och tillbaka genom Central park. Vi åt fantastisk mat, lunchade i det berömda båthuset och drack drinkar i en snurrande bar. Vi gick på musikaler och shoppade så mycket kläder att vi fick köpa en extra väska för att klara hemresan. På ytan var det en perfekt semester. Men jag var inte lycklig. Vi hade försökt bli gravida i ett år, den magiska gränsen, och i mig hade oron slagit rot på allvar.
Innan vi började försöka hade jag diskuterat mycket med vänner. När vi hoppades få barn, hur många, hur lång föräldraledighet, tankar kring namn. Tänk om vi skulle vara föräldralediga samtidigt. Vad roligt det skulle vara! Flera av dessa vänner hade under året som gått blivit gravida, vissa hade både hunnit bli gravida och få sina små. Själv hade jag gått från fjärilar till en obehaglig känsla i magen. Jag slutade prata om barn, slutade planera och tänka Om vi blir gravida nu får vi ett litet januaribarn eller Om vi skulle bli gravida nu blir det till sensommaren, en gosig liten lejonunge. När vi var i New York köpte jag presenter till mina vänners barn – både de nyfödda och de som ännu låg i magen. För egen del vågade jag inte hoppas.
I alla fall är det så jag minns det. När jag i oktober 2012 är påtagligt höggravid rensar jag ur en låda i en byrå i sovrummet. Jag behöver göra plats för de barnkläder jag till slut har vågat köpa. Tillsammans med gästboken från vårt bröllop ligger en liten brun, platt påse från New York. Jag öppnar den och ur trillar en vit body. Jag köpte en sådan till en vän som väntade en liten nollåtta men har inget minne av att jag köpte flera. Fick hon den aldrig? Eller vågade jag hoppas ändå? Efter nästan exakt fem år i en liten papperspåse träs den över huvudet på Elliot.
Jag inser att vi inte kan stoppa tiden. Den går precis lika snabbt som vanligt. Men att Alva ska få en vit mustasch på tre månader känns lite överdrivet.
Ibland gör det ont i hjärtat att var mamma. Idag lade vi barnen på en ullig vit filt framför ett stort fönster. Alva och Elliot i mitten. Andreas och jag på varsin sida. Deras hud är nästan genomskinlig. De är så vackra att varenda tanke i min brusiga hjärna tystnar. De är klädda i mjuka byxor och följsamma toppar. De tittar storögt, ler och vevar. Och det gör så ont att jag vill gråta när jag läser till exempel detta. Alva och Elliot kommer inte förbli så här små, de kommer inte alltid vara så här trygga. De kommer inte alltid vara omgivna av människor som älskar dem över allt annat. De ska möta en värld som är helt fantastisk ibland, fullständigt vettlös ibland. De kommer inte vara barn så länge som jag skulle önska och de kommer möta förväntningar som är helt olika bara för att de är flicka och pojke.
I morgon ska de vaccineras mot polio, stelkramp och difteri. Jag vill vaccinera dem mot så mycket mer. Mot att känna att de inte duger, att de måste vara si och så, att de ska klä sig sexigt eller tufft. Jag är rädd att Alva inte kommer tycka att hon är fin nog, att hon kommer känna att hon ständigt måste prestera på topp för att precis klara godkäntgränsen. Jag är rädd att Elliot inte ska våga prata om känslor, att han ska tro att han alltid måste vara stark. Och tusen saker till. Det finns inget färdigt vaccinationsprogram så vi får göra vårt bästa på egen hand. Tänka på hur vi uttrycker oss och vad vi gör. Och försöka injicera självkänsla genom pussar, kramar, engagemang och sjutusen ton ovillkorad kärlek. Det måste hur som helst vara mysigare än två sprutor i benet.
Alva och Elliot blev idag tre månader. På tre månader hinner man mycket om man är alldeles ny. Man hinner fördubbla sin vikt, växa mer än en decimeter, le socialt, gråta med tårar, hålla upp huvudet, hitta sin hand, hitta mammas hår, dra hårt i mammas hår och gallskrika i hennes öra om hon inte gör som man vill, somna på rätt sida midnatt. Och så vidare.
Tremånadersdagen ägnades åt en lång promenad. Alva orkade hålla ögonen öppna en stund …
… medan Elliot mestdels sov. (Finns det något tillfälle när småbarnslivet verkar så lockande som när det är dags för kyliga vinterpromenader?)
Även på promenadfronten har det hänt en del på tre månader. När barnen åkte sin första promenad var de fem dagar gamla och lämnade BB. Alla deras kläder var för stora och de rymdes i samma liggdel. De var helt lugna och sov nära, nära. Själv tyckte jag att Södermalm plötsligt var fyllt av livsfarliga övergångsställen, fuskmonterade byggnadsställningar, avgaser och rökare.
I föregående inlägg skrev jag om en tvillingmamma som av en okänd kvinna fick frågan om tvillingföräldrar duschar. Jag minns inte vad hon svarade. Mitt svar är i alla fall: Ja, varje morgon. Fast jag är inte säker på att jag skulle ha fått ur mig den responsen om jag stod med vagnen på Coop. Då skulle jag nog ha sagt Va?, tänkt att jag måste ha hört fel och sett lagom begåvad ut. Så här ser det i alla fall ut hos oss på vardagsmorgnarna:
Hur jag ska lösa duschfrågan när de små inte längre är så små att de ligger kvar där man lägger dem har jag ingen aning om. Tips mottages gärna!
Idag var det tandläkarväder*. Fast vi gick inte till tandläkaren. Vi gick inte ut alls. Inne var det fint fotoljus.
* Från Lars Winnerbäcks ”Söndermarken”.
Sedan barnen kom har vi och vår omgivning försökt lista ut vem som är lik vem. Efter viss oenighet i början tycker nu de flesta att Alva är lik mig (särskilt de som har sett mig som barn). Elliot är mer svårbestämd. Vissa tycker att han är lik mig, andra att han är lik Andreas. Vi tycker att han är lik Andreas bror som barn.
Ibland letar min hjärna uppenbarligen efter referenser längre bort. En morgon i november vaknade jag och utbrast Elliot är ju lik Macauly Culkin. Apropå ingenting annat än sömnbrist. Idag går jag steget längre. Andreas kommer hem till en knäpptyst lägenhet och tar denna bild på en mycket yrvaken Elliot i min famn. När vi laddar över den till datorn utropar jag Åh, han ser ju precis ut som Josiah Bartlet!
* Ni som inte har sett ”Vita huset” fick nu en anledning att göra det.
Varje barn som föds på Södersjukhuset symboliseras av en knappnål på en tavla i korridoren. Röda nålar för flickor och blåa för pojkar. Statistik i dess enklaste form. Fast när det föds tvillingar symboliseras de av gula nålar. De hör ihop, oavsett kön. Det tycker jag känns fint.
(Andreas fotade tavlan när vi förflyttades från förlossningen till BB. Jag åkte rullstol; barnen delade en liten, genomskinlig låda. Och Andreas bar på tusen väskor med saker som jag aldrig behövde.)
