Under 2009, 2010 och 2011 gick jag ett antal kurser i roman- och novellskrivande. Under tiden kom jag upp i cirka 100 sidor text som fick gå under arbetsnamnet Romanförsök. Jag valde på sätt och vis att bearbeta mina känslor genom att ge dem till någon annan. Huvudpersonen i romanförsöket var inte jag men vi hade en hel del gemensamt. Ibland hamnade texten väldigt nära verkligheten, ibland en bra bit ifrån. Från början tog det emot att visa utdrag ens för min lilla skrivgrupp. Nu vågar jag lite mer och publicerar i alla fall en del här (det mest fiktiva bortredigerat).

Det första beskedet

Det första i raden av många oönskade besked kom när vi befann oss i Sydney på vår bröllopsresa. Jag kunde under resans gång inte låta bli att då och då förstulet känna på min relativt platta mage och fråga mig om den inte kändes lite annorlunda jämfört med dagen innan. Jag var förstås medveten om att chansen att bli gravid på första försöket var liten men bröllopet hade varit fantastiskt över all förväntan och bröllopsresan var helt underbar och jag tänkte att alla goda ting påstås vara tre. Därför var det inte omöjligt att jag på flygresan hem skulle ha med mig en liten, liten fripassag­erare.

Morgonen för det negativa beskedet hade vi gått upp tidigt och var ganska trötta när vi klev av en buss nära Bondi beach. Under den stigande solen gick vi sista biten till fots när jag kände ett svagt men välbekant hugg i magen. Jag minns att jag blev förvånad över att det följdes av en snabb men skarp ilning av sorg. Trots att vi inte alls hade någon brådska, och trots att jag var lyckligt ovetande om vad som komma skulle, kändes det som om jag hade förlorat något, trots att det aldrig funnits något att förlora.

Jag skakade av mig känslan, bytte om till bikini, njöt av resten av dagen och roade mig med den surfbräda vi hyrde. I retrospektiv utmärker sig ändå den morgonen. Medan resten av smekmånaden var perfekt och vi var så harmoniska och lyckliga att jag nu har svårt att relatera till då, kan jag med lätthet minnas känslan efter den första besvikelsen. Den utgör en slags konstant, en fästpunkt mellan mitt jag idag och mitt yngre, nygifta och lyckliga jag.

Hösten 2007 var jag och min dåvarande arbetsplats på konferens. Ett pass leddes av två forskare i psykologi. Övningen bestod i att lösa en släktutredande gåta om en man på ett fotografi, visa svaret för forskarna och därefter bli indelad i mindre grupper. Inom gruppen om cirka fem personer skulle vi enas om ett svar varpå vi skulle komma överens om hur vi skulle presentera lösningen för övriga kollegor.

Det visade sig senare att i alla grupper utom vår blandades korrekta svar med felaktiga. I min grupp hade vi alla fel lösning initialt – fyra av fem delade dessutom tankevurpa. När vi skulle rita upp förklaringen gick vi dock bet. Jag stod med pennan vid ett klassiskt konferensblock och ritade fula streckgubbar när min hjärna plötsligt kopplade rätt och jag såg den korrekta lösningen framför mig. Att få med resten av gruppen var dock inte helt enkelt. Jag argumenterade och förklarade om och om igen. Det tog en stund att övertala de andra men det gick. Vi presenterade rätt svar, liksom övriga grupper.

Efteråt tog en av forskarna mig åt sidan och sa att jag verkligen hade en retorisk och pedagogisk talang som jag kunde ha stor nytta av. Han sa också att om jag skulle använda den vid fel tillfälle kunde jag leda min omgivning helt galet. Istället för att fokusera på det positiva i hans återkoppling kunde jag inte låta bli att få dåligt samvete. Jag hade tagit för mycket plats och kunde tolkas som manipulativ.

Drygt fyra år senare befann jag mig i slutskedet av en knepig ivf-behandling. Jag var svår att kicka igång trots allt högre hormondoser och riskerade att bli överstimulerad på samma gång. En manlig, äldre läkare ville till slut avbryta stimuleringen och försöka på nytt två månader senare. Jag bad att åtminstone få lämna nya prover och att han skulle diskutera mig med de övriga i läkargruppen eftersom jag redan hunnit träffat fem eller sex andra läkare. När jag hade bytt rum och inväntat en sköterska som skulle ta blodprover grät jag. Jag hade tagit uppskattningsvis 50 sprutor de senaste veckorna och orkade inte börja om ännu en gång.

Sen torkade jag tårarna, åkte hem och inväntade samtalet från läkaren. Han rekommenderade oss fortfarande att avbryta och verkade inte förvänta sig så mycket diskussion om saken. Jag var dock lugn när jag argumenterade och jämförde med föregående behandling och jag upprepade gång på gång att jag absolut förstod hans utgångspunkt men att jag nu var så insatt i min process att jag var säker på att det skulle vända om jag fick mer tid. Till slut kom vi överens om att jag kunde fortsätta tre dagar med en ännu högre dos. När jag senare den veckan träffade min kvinnliga huvudläkare visade det sig att jag hade haft rätt.

Nio månader senare föddes Alva och Elliot.