I veckan läste jag dessa krönikor som båda tog upp böckers betydelse och som jag varmt kan rekommendera How to talk to little girls och How to talk to little boys.

Både Andreas och jag tycker om att läsa även om tiden nu, inte helt oväntat, knappast räcker till. Vi har i alla fall så smått börjat högläsa för barnen i samband med läggning. Tokiga brokiga ska ha bullkalas. Det finns saft på brickan men inga glas läser jag medan Elliot sprattlar i sin säng, uppträngd i ena hörnet och Alva klättrar över mina ben. Tokiga brokiga skräms och säger bu. Vem blir rädd, inte är det väl du? frågar jag å Carin Wirséns vägnar men ingen svarar. Pixiboken tar snabbt slut och Andreas läser Morris åker till landet med mig som enda lyssnare. Jag läser Nickes godnattbok två gånger men ingen somnar. Andreas plockar upp stafettpinnen och erbjuder Alva Gosiga Pekboken. Han bläddrar förbi den hårda krokodilen och de mjuka stövlarna och har passerat den knottriga jordgubben när Alva ger ifrån sig ett illvrål. Alva struntar fullständigt i den lysande månen och den blanka lastbilen. Hon vill bara klappa på den duniga pingvinen. Alla andra sidor i boken är ren utfyllnad.

Än så länge är det alltså inte så lugnt och välorganiserat som en skulle kunna tro. Å andra sidan byggdes väl inte biblioteket i Alexandria på en dag.