Kategoriarkiv: Graviditet

Vägen hit: 31 oktober 2012

Posted on by
2

Jag har skrivit mycket sedan barnen kom men jag skrev nästan inte en rad under själva graviditeten. Detta är ett undantag, skrivet i mobilens Anteckningar för exakt ett år sedan:

Det är den sista oktober. Jag blir nog inte mamma denna månad. Men däremot någon av novembers första dagar. Jag ska sättas igång imorgon. Om allt går bra är detta den sista natt vi tillbringar hemma utan barn. Nästan sex års längtan. Nu står en monterad tvillingvagn i vardagsrummet. Ni är så nära. Hur det känns? Som att hålla andan kanske. Kroppen är redo. Alert och vaken. Laddad. Samtidigt som det känns ofattbart kan jag känna er i mina armar. Fullständigt omtumlande och självklart på samma gång. Hoppas oändligt att förlossningen ska gå bra. Att inget ska drabba er. Att ni ska vara friska. Att jag ska få behålla er. Sex års längtan. Jag är redo.

Vägen hit: Om allt går bra …

Posted on by
19

I april 2012 fick vi veta att vi väntade två. Att två små hjärtan slog. Läkaren som gjorde ultraljudet pekade ut de millimetersmå prickarna för Andreas. Jag behövde ingen hjälp. Jag såg dem direkt. Efter att graviditeten var bekräftad började en märklig tid. Jag tänkte inte på allt som kunde gå fel. Men jag kunde heller inte tro att det skulle gå bra. Få gånger i mitt liv har jag varit så i nuet.

En titt i spegeln. Dra åt tröjan. Det syns, det syns. Inte längre illamående. Tillfälligt pigg. Jag är gravid i vecka 14. Jag är gravid. Gravid. Jag är gravid. Kan upprepa och upprepa utan att bli mindre förvånad. Ser sällan framåt. Alltid med förbehåll. Andreas, om allt går bra  … Det är försommar. Kroppsnära linnen och chinos som inte längre går att knäppa. Kollegor tittar på magen och vågar fråga. Veckorna går och jag växer. Är extremt hungrig. Istället för att be om lite mindre potatis på lunchrestaurangen ber jag för första gången om mer. De första sparkarna. Var det …? Det var. Hej du. Svårt att sova bekvämt. Ligger på sida och bygger bo med kuddar. Jag är gravid i vecka 19. Vecka 19. Det är varmt ute. Magen blir tyngre och det blir jobbigare att gå. Det knakar i huden. Lägger instinktivt handen under magen, vill stötta upp. Nu måste väl huden brista? Det låter så. Det gör den inte. Måste börja planera framåt. Ska vi flytta eller inte? Om allt går bra vore det skönt att ha en balkong nästa sommar… Blir sjukskriven på deltid. Arbetar två timmar per dag. Förbereder överlämning. Om allt går bra … Anmäler oss till en profylaxkurs. Övar oss där i målbilder. Instrueras i att det är viktigt att tro på det här. Vi åker därifrån och köper de första kläderna. Vita, luddiga luvtröjor. Visualiserar att vi kommer hem från BB med barnen klädda i munkjackor i vit fleece. Vi lägger dem på soffan. Och sen börjar resten av livet. Om allt går bra … Jag sjukskrivs på heltid. Kan inte längre arbeta utan kraftiga sammandragningar. Jag sitter stilla. Faller in i barnens dygnsrytm. Vi somnar sent. Ska vi sluta sparka och vila nu? Jag sjunger för er om ni vill. Jag vaknar tidigt och äter en första frukost. Sen somnar jag igen och sover till det som en gång var lunch. Täta kontroller på MVC. Jag är gravid i vecka 34. Jag. Lyssnar på hjärtljud och mäter magen. Allt ser bra ut. Barnen sparkar och sparkar. Jag buffar tillbaka. Tvillingen som senare visar sig vara en Alva är fixerad djupt i mitt bäcken. Hon hickar ofta. I oktober tar vi ett stort steg. Vi köper en större lägenhet och säljer vår älskade. Om det inte går bra kommer vi att ångra oss. Vi gör ett sista ultraljud. Så stora ni är. Jag har gått längre än någon väntade sig. De sista tio dagarna kan jag inte resa mig utan hjälp på kvällar och nätter. Det känns som att jag sågas itu av en ojämn metallskiva när jag försöker stå rakt. Jag får höra att jag är duktig som inte klagar. Att vara duktig är inte mitt mål. Halsbrännan är vedervärdig och det är svårt att sova men den fysiska smärtan är liksom utanför mig. I mitten är jag med händerna på magen. Jag är gravid. Jag är närmare att bli mamma än jag trodde var möjligt. 

Den 1 november är det dags för igångsättning. Dagen därpå är de här. Efter några timmar säger jag det reflexmässigt igen. Andreas, om allt går bra … Han skakar bestämt på huvudet. Anna, det har gått bra. Det har gått bra. De är här nu.

Och i det har jag faktiskt kunnat vila sedan dess. Inte hela tiden men för det mesta. Jag har fått mer än jag hade kunnat föreställa mig. Allt kan tas ifrån mig. Precis allt kan jag förlora. Men nu har jag det. Och i det nuet är jag.

Anna 11/6 2012

Alla fyra

Posted on by
1

Jag har de senaste veckorna börjat sortera bland våra bilder. Det går långsamt. De senaste två åren har vi tagit tusentals och åter tusentals varav inga är utskrivna och inga är gallrade.

Detta är ett av relativt få fotografier på mig och Andreas under graviditeten. Det är taget exakt en månad innan förlossningen. Vi tog det med stativ så där är bara vi och magen. Eller egentligen är vi ju där alla fyra. Jag har fortfarande svårt att förstå att under våra händer finns just Elliot och Alva. Att just de ligger upp och ner i min mage. När jag tittar på denna bild har jag också svårt att förstå vems hand som är vems.

Anna o Andreas 2/10 2012

I ett hus

Posted on by
9

Ibland upplever jag att tiden har blivit lite annorlunda, kanske påtagligare, sedan jag fick barn. Jag beställer en sagobok. En bok med en illustrerad sång. Min mormor sjöng den för mig när jag var liten.

I ett hus vid skogens slut

Jag sitter i mormors knä och vi gör rörelserna tillsammans.  Mamma fotograferar. Hon skriver senare ner textraderna i det fotoalbum som ska bli mitt.

liten tomte tittar ut.

Många år senare på mormors begravning. Jag är helt klädd i svart, sitter långt fram i kyrkan. Nynnar den ljudlöst för mormor i huvudet.

Haren skuttar fram så fort,

Jag är höggravid. Barnen sparkar bestämt på nätterna. Jag sjunger lågt för magen.

klappar på dess port.

De små föds. Det sjunker sakta in att det faktiskt har gått vägen. Jag har blivit mamma. Jag sjunger för första gången för mina barn i den höj- och sänkbara sängen på BB.

”Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig,

Och så kväll efter kväll. En godnattrutin etableras. Samma sång, en puss på huvudet och jag älskar dig mest i hela världen i örat.

annars skjuter jägarn mig!”

En framtidsbild, en förhoppning. Större barn med kvällsrufsigt hår i tvådelade pyjamasar. Riktiga sängar. Samma sång.

”Kom, ja kom i stugan in,

Och så den största förhoppningen. Vuxna barn med egna knytten. När jag var liten brukade min mamma sjunga för mig …

räck mig handen din.”

 

Glad påsk

Posted on by
4

Påsken 2012 var väldigt speciell. På skärtorsdagen fick vi veta att vi väntade tvillingar. På påskafton kunde jag ge min familj ett väldigt speciellt besked. Vi har två nyheter. Vi väntar barn. 

Påsken 2013 är ännu mer speciell. Nu är de här. Vi färglägger inga påskägg. Istället målar vi barnen med solljus och persiennskugga. De verkar gilla det.

Hoppas att ni med får en glad påsk.

Elliot och Alva 27/3 2013

9 månader i 20 bilder

Posted on by
8

I kväll diskuterade jag graviditet med en god vän. Trots att jag som tvillinggravid fick göra inte mindre än sex ultraljud hade jag på ett sätt svårt att ta in att två barn växte i min mage. Att magen blev större såg jag dock och Andreas tog många bilder. Vi hade ingen helkroppsspegel hemma den sista månaden av graviditeten men mot slutet plockade de flesta som kom på besök upp sina telefoner och bad mig posera i profil för att visa sin mamma/våra kollegor/någon annan som ville se. Nu är det ingen som tar bilder på min mage längre. Ibland är det verkligen insidan som räknas.

Magen 2012

Vägen hit: Den 24 februari 2012

Posted on by
8

Det är den 24 februari 2012.
Dag för embryoinsättning. Om det finns något som har delat sig.
Jag stirrar på telefonen hela morgonen.
Ring inte, ring inte, ring inte.
Vill inte att Andreas ska följa med.
Det känns som att de kommer ringa samma sekund som du sätter dig på tåget.
Det är irrationellt men det fungerar.
De ringer inte.
Ändå osäker.
Jag är här för insättning? Om det har fungerat? Ingen har ringt …
Fem års bakslag sätter spår.
Men jag får sjukhuskläder att byta om till. Det finns två fina embryon.
Vi har diskuterat möjligheten i förväg.
Får jag båda? Vi vill det, väldigt, väldigt gärna.
Jag spänner mig lika mycket som vanligt. En sköterska erbjuder mig sin hand men gör en grimas.
Förlåt, jag är starkare än jag ser ut.
Hon ser på mitt personnummer att jag snart fyller år, försöker distrahera mig med småprat.
Vad jag önskar mig?
Distraktionen fungerar. Jag skrattar till. Det finns bara en sak. Jag minns inte längre en tid då detta inte var min högsta önskan.

***

Alva och Elliot, jag har inget bildbevis. Jag vågade inte tro nog för att fotografera. Men för exakt ett år sedan såg jag två små, små prickar på en skärm. De prickarna blev ni.

Hålla vikten

Posted on by
3

Jag har tränat en hel del i mitt liv. Aldrig så lite som det senaste året. Det blev snabbt tungt under graviditeten. I vecka tjugonånting följde jag med Andreas och simmade. Jag trodde att jag skulle känna mig lätt i vattnet. Det kändes som att jag hade en blyklump på magen. Medan Andreas öste på inför den avslutande klassikergrenen plaskade jag 400–500 meter i maklig takt. Väldigt maklig … Jag blev omsimmad av varenda pensionär, ibland flera gånger. Därefter blev det enbart promenader och ganska snart gick jag max en kilometer. Till MVC och från MVC. Jag var sjukskriven på heltid i två månader. Jag satt nästan helt stilla. Kilometern till MVC tog uppemot en halvtimme med små, små steg.

Under graviditeten accepterade jag stillasittandet och orörligheten. Så länge barnen stannade en vecka till och en vecka till var jag nöjd. Nu börjar det dock bli akut att träna. Det handlar inte om att gå ner i vikt till årets strand. När barnen väl kom var de så små. Du kan lyfta 2,5 kilo nästan hur som helst trots att du är svag i kroppen. Och det gjorde jag. För att få igång amningen accepterade jag också de mest bisarra sittställningar. En gång höll jag Elliot under ena armen som en korv med amningskudden som korvbröd. Det är inte en variant de lär ut på BB. Nu har jag, inte helt oväntat, ont i rygg och axlar. Och i höger arm och höger handled. Under tiden har barnen, vars vikt jag dagligen ska hålla, ökat från 2,5 kilo till över 6 kilo. Jag hade sett framför mig hur jag gick runt med Alva och Elliot och Titta lampa! Titta blomma! Titta bok! Just nu är det snarare Titta soffkudde, titta soffkudde!

Sedan årsskiftet kör jag i alla fall ett kortare styrkepass så gott som dagligen. Några plankor, ben- och armlyft, ett par enstaka armhävningar, bäckenlyft. Fast ibland blir jag trött på mig själv. När du bara har en ostörd kvart per dag och det är den kvarten båda barnen sover samtidigt är det rätt korkat att låta dem sova ovanpå yogamattan.

Vägen hit: Den 5 april 2012

Posted on by
16

Jag sitter blickstilla i ett välbekant väntrum.
Läkaren dröjer, något mer akut har kommit emellan.
Det här är för bra för att vara sant, de kommer inte att se några hjärtslag.
En enda tanke som jag kämpar för att hålla ifrån mig.
Så ropas vi äntligen upp.
Läkaren vänder skärmen bort från oss – ska titta själv först, berätta sedan.
De kommer inte att se några hjärtslag, de kommer inte att se några hjärtslag.
Jag låser blicken i Andreas och håller andan.

Och så:
Ja, då har vi en bekräftad graviditet … Och en till. Ni väntar tvillingar.  

Den 2 november 2012 05:05 – 05:19

Posted on by
18

Det är den 2 november 2012. På Södersjukhuset har tiden gått plågsamt långsamt efter midnatt. Och så, klockan 05:05, stannar tiden helt upp och nollställs. För mig kommer detta alltid att vara brytpunkten. Tiden kommer att mätas i före respektive efter Alva och Elliot.

Klockan 05:05, nollpunkten
Jag: Är barnet okej? Är det … en flicka?
Röst någonstans ifrån: Ja då, hon mår jättefint.
Jag (min röst låter också avlägsen): Andreas … knäpp upp skjortan. Värm henne.
Röst någonstans ifrån: Okej, då tar vi vattnet på tvåan. Nu är det dags att krysta igen.

Fjorton minuter går. Jag har inga minnen av dem bortsett från bilden av vår dotter i en för stor vit mössa mot min makes bröst. De sitter helt stilla i en skinnfåtölj vid fönstret medan jag är omgiven av ett sjukvårdsteam om sju personer.

Klockan 05:19
Jag får min son på bröstet.
Hej, liten.

Strax därefter får jag även hålla henne – en tilltufsad liten dotter och en rosig liten son, båda knäpptysta och storögda.
Där är ni ju. Vet ni hur länge jag har väntat på er?