Under 2009, 2010 och 2011 gick jag ett antal kurser i roman- och novellskrivande. Under tiden kom jag upp i cirka 100 sidor text som fick gå under arbetsnamnet Romanförsök. Jag valde på sätt och vis att bearbeta mina känslor genom att ge dem till någon annan. Huvudpersonen i romanförsöket var inte jag men vi hade en hel del gemensamt. Ibland hamnade texten väldigt nära verkligheten, ibland en bra bit ifrån. Från början tog det emot att visa utdrag ens för min lilla skrivgrupp. Nu vågar jag lite mer och publicerar i alla fall en del här (det mest fiktiva bortredigerat).
Det första beskedet
Det första i raden av många oönskade besked kom när vi befann oss i Sydney på vår bröllopsresa. Jag kunde under resans gång inte låta bli att då och då förstulet känna på min relativt platta mage och fråga mig om den inte kändes lite annorlunda jämfört med dagen innan. Jag var förstås medveten om att chansen att bli gravid på första försöket var liten men bröllopet hade varit fantastiskt över all förväntan och bröllopsresan var helt underbar och jag tänkte att alla goda ting påstås vara tre. Därför var det inte omöjligt att jag på flygresan hem skulle ha med mig en liten, liten fripassagerare.
Morgonen för det negativa beskedet hade vi gått upp tidigt och var ganska trötta när vi klev av en buss nära Bondi beach. Under den stigande solen gick vi sista biten till fots när jag kände ett svagt men välbekant hugg i magen. Jag minns att jag blev förvånad över att det följdes av en snabb men skarp ilning av sorg. Trots att vi inte alls hade någon brådska, och trots att jag var lyckligt ovetande om vad som komma skulle, kändes det som om jag hade förlorat något, trots att det aldrig funnits något att förlora.
Jag skakade av mig känslan, bytte om till bikini, njöt av resten av dagen och roade mig med den surfbräda vi hyrde. I retrospektiv utmärker sig ändå den morgonen. Medan resten av smekmånaden var perfekt och vi var så harmoniska och lyckliga att jag nu har svårt att relatera till då, kan jag med lätthet minnas känslan efter den första besvikelsen. Den utgör en slags konstant, en fästpunkt mellan mitt jag idag och mitt yngre, nygifta och lyckliga jag.
