Om du ringer mig och frågar vad jag har gjort idag och jag svarar Ja … jag har suttit själv en del så tycker du kanske lite synd om mig. Det låter måhända ensamt. Inte tycker du att det är särskilt storartat i alla fall. När Alva sitter själv …
… är det mycket …
… större.
Alva är förkyld för första gången. Hon snörvlar och snörvlar och är febervarm om kinderna. Första natten blir omständlig. Hon har svårt att äta och svårt att sova. Vi lägger oss på extrabädden på golvet med flera kuddar. Ligger du bra så, gumman? Om jag ligger här och du ligger där så kommer du upp en bit utan att halka ner. Jag håller i dig. Hon är tapper vår lilla tjej. Trots att vi ovant mixtrar med nässprayen ler hon med trötta ögon.
Elliot ansluter vid fyratiden. Tittar förundrat på mig. Hej! Är du också vaken mamma? (En gissning god som någon). Han äter och somnar om. Jag halvsover orörlig mellan dem tills Andreas tar över vid sextiden.
För ett halvår sedan kämpade vi oss också igenom en natt ihop, Alva och jag. En förlossning som ett tag såg ut att vara färdig före midnatt stod still och stampade. Från att ha varit lättare än jag väntat gjorde det precis så ont som jag alltid hade trott. Sista kvarten hade jag ren och skär panik. Så 05.05 kom hon. Hon skrek inte utan var helt lugn. En knapp kvart senare kom han. Och tittade storögt på mig. Jag tittade lika storögt tillbaka.
Sex månader har gått men jag är fortfarande lika förundrad.
När jag längtade efter barn var det vissa begrepp som laddades extra. Jag har till exempel längtat väldigt länge efter att få gå på babysim. Utan att veta riktigt varför blev ‘babysim’ ett ord som jag fyllde med mycket skimmer. Nu har vi gått en kurs i babysim. Vi har gått upp tidigt på lördagar, stressat för att hinna äta, mata, klä och sedan trixat oss genom omklädningsprocedurer med varsin tvilling på höften. Dessa bilder hade jag förstås utelämnat när jag längtade. Själva babysimmet skimrade däremot. Så här.
En gul ring,
en blå boll,
en röd matta,
och en alldeles, alldeles obetalbar min.
På Instagram samlas sedan någon vecka bilder på barn i muggar under hashtaggen #babeinamug. Eftersom jag dricker te i mängder har vi stora koppar hemma.
De rymmer till och med tvillingar.
Ikväll utnyttjade Alva att hon är 14 minuter äldre än Elliot och blev kvar i vardagsrummet när han började klippa med ögonen och snabbt nattades. Hon rullar runt i soffan och lyckas, halvt gömd bakom en kudde, tjuvkika på teve. Stora ögon. Andreas zappar förbi Let’s dance när ”Astrologen” spelas. Så du är tvilling, jag visste det … Precis då ler Alva stort.
Och ingenting annat.
Andreas sover bredvid mig i soffan. Barnen i sina sängar. Maria Mena sjunger ”All this time” på Spotify. Jag dricker te och läser men fastnar med mobilen och denna bild i handen. Min man, min dotter och min son. Mina. Så vansinnigt tacksam.
Direkt från Instagram med filter och allt. Alva hittar Elliots fot som hittar Alvas fot som …
Bästa väder!
Vi har gjort vårt – jag har hittat ett par solglasögon och Elliot är med ny solhatt (bifogar bildbevis). Nu kan sommaren komma. Tack på förhand,
Anna
I teorin älskar jag att bära barnen i sjal. De blir fjäderlätta trots att sjalen bara vilar på mina axlar. Om jag fantiserar någon minut extra kan jag säkert bära dem båda och ändå ha händerna fria … I praktiken är det inte riktigt så. Jag blir hysteriskt varm och känner mig mer eller mindre fångad i en tvångströja. Jag har lyckats några gånger men ett särskilt regelbundet vardagsinslag blir inte dessa sjalsessioner.
Denna bild togs i veckan och då var det mer än fyra månader sen vi gav sjalen ett försök.
Sist vi provade var Elliot så liten att han nästan var fjäderlätt. Och bilden är så löjligt harmonisk att jag alldeles säkert kommer titta på den om några år och tänka Åh, tänk vad mysigt det var att gå runt med barnen i den där sjalen!
Elliot har nyss somnat. Han ligger på sida och kramar sin kanin väldigt hårt. Det är för mörkt för att föreviga men ungefär så här. Mitt hjärta sväller en storlek.
… inte alltid det jag tror att han ska fotografera. Men det blir väldigt fint ändå.
Några har uttryckt viss förundran över att jag hinner blogga med tvillingar. Hittills har jag tagit mig tiden i tevesoffan när barnen har somnat. Nu undrar jag om det framöver kommer bli någon vakentid över? Om inläggen inom kort uteslutande ser ut så här …
Alva och Elliot blir idag så här många månader:
Det är stort. Ungefär som Alvas nya mössa.
Detta (alltså månadsdagen, inte mössan) firades med en första portion gröt.
Den verkade vara ganska god.
… vet ni vad jag gör om kvällarna. Jag torkar kladd från golv, tak och allt där emellan.
Jag och Andreas är dåliga på att pynta. Vi har inget påskris med färgglada fjädrar och inga målade ägg. Det närmaste vi kan komma påskpynt i år är en bukett gula tulpaner som min fina kusin köpte och en gosekanin som igår råkade få en dregglis på huvudet och därmed raskt uppgraderades till påskhare.
Elliot är 63,5 centimeter. Alva 66. När de ligger på mage gissar jag att de kan höja näsorna cirka två decimeter ovanför golvet. Att plötsligt få varsin stol …
… måste därför vara ett stort steg. Ny utsikt. Nya perspektiv. Och kanske nya insikter? För jag antar att det inte dröjer länge innan de förstår hur roligt det är att kasta tygklossarna på golvet och få dem upplockade. Igen. Och igen. Och igen. Och en gång till. Och igen.
Den som böjer sig igen och igen och igen och en gång till och igen får trösta sig med att där, under stolsitsarna, ryms världens ljuvligaste fötter.
Undertecknar inlägget gör …
Anna hopplös optimist
Påsken 2012 var väldigt speciell. På skärtorsdagen fick vi veta att vi väntade tvillingar. På påskafton kunde jag ge min familj ett väldigt speciellt besked. Vi har två nyheter. Vi väntar barn.
Påsken 2013 är ännu mer speciell. Nu är de här. Vi färglägger inga påskägg. Istället målar vi barnen med solljus och persiennskugga. De verkar gilla det.
Hoppas att ni med får en glad påsk.
Han är så glad brukar Andreas säga om Elliot och låta både förvånad och förälskad på samma gång. Han är det för det mesta. Så glad.
Lördagar inleds numera med babysim. Efter badet hann Andreas plocka fram kameran. Det blev en lek med ljus …
och skugga.
Ljus …
… och skugga.
Och ett par stora blåa ögon.
Idag gjorde Alva en stor upptäckt. Sittandes i mitt knä iklädd pyjamas såg hon plötsligt sina fötter. Totalt fokus. För att hjälpa henne på traven drog jag av henne strumporna. Länge satt hon och undersökte sina tår. Elliot låg bredvid oss på en filt men tröttnade efter en stund. När även han fick sitta i mitt knä fortsatte utforskningen av Alva. Medan Alva inspekterade sina fötter började Elliot dra sin syster i örat.
Själv försökte jag balansera båda barnen och ta en bild. Samtidigt som jag försökte förstå. Tänk att kunna kommunicera och härma och tokcharma sin omgivning – utan att ens veta var man börjar och slutar.
Jag har ett fotoalbum från mina första år. Mamma har ritat blommor på sidorna, format vissa fotografier till hjärtan, klippt bort en tumme här och där och på varje sida skrivit små kommentarer i tusch. Visst är det härligt att vara nybadad? eller friskrivningen Mamma ber om ursäkt för den dåliga skärpan. Förlåt! och fina noteringen Mormor brukar säga att vi är våren och hösten under en bild där jag och mormor hand i hand försvinner ut genom en grind. Jag kommer nog att återkomma till det här albumet. Det är speciellt att titta på nu. Särskilt som Alva är väldigt, väldigt lik mig som liten.
Vissa sidor bildar små bildserier. Ungefär så här.
Aaaaaaaaaah!
Alva, pappa fotar oss. Han vill att du ska le nu.
Nej, pappa, sluta! Hon vill inte vara med på bild.
I måndags vaknade jag och kände mig utvilad. I alla fall tillräckligt länge för att hinna tänka att ‘utvilad’ nog är ett av de allra vackraste orden.
Fem intensiva dagar senare känner jag mig snarare ovilad. Så ikväll tänker jag glömma att vår ommålade lägenhet, som vi just kommit tillbaka till efter två bortasovarnätter, inte har en möbel på rätt plats. Jag ska göra det där som alla alltid säger att jag borde och sova så snart tvillingarna sover. Inspiration hämtar jag från denna bild på Alva. Barn verkar vara som katter – de kan sova lite hur som helst och ändå få det att se väldigt, väldigt njutbart ut. Kan hon sova vikt på mitten kan jag sova i kaos!
Vi har flera gånger haft besök som förvånat har konstaterat att vi har det så lugnt hemma. I början tänkte vi Ni skulle bara se oss på nätterna men numera känner vi oftast igen oss i beskrivningen. Även om våra dagar är intensiva är barnen vanligen harmoniska. Idag insåg jag dock att lugnet nog snart är bakom oss.
Alva vände sig från rygg till mage för exakt en vecka sedan. Elliot väntade några dagar men vände igår. Imorse var vända och vrida allt de gjorde. Bilden nedan är tagen sekunder efter att jag lade dem på rygg sida vid sida med någon halvmeter emellan. Jag åt frukost men fick gång på gång pausa för att vända ett missnöjt barn tillbaka till rygg eller rädda den enas ansikte från den andras fötter.
Och så inser jag något som jag givetvis redan visste: de kommer inte alltid ligga kvar där vi lägger dem. Undrar hur många som kommer tycka att det är lugnt och skönt hemma hos oss om några månader?
Vi kom aldrig ut idag.
Men solen kom in.
Vi hade tidigare en katt som älskade lådor. Stod en låda öppen låda slank Maya ner inom tre sekunder. Var den stängd tog det fem. Alva och Elliot kan ännu inte krypa ner i lådor på egen hand. Men väl där …
… passar de in perfekt.
Våra katter har hittat ett nytt hem och nya lådor men Elliot fann i alla fall en hund att tugga på.
Jag har blivit mamma*. ‘Mamma’. Jag undrar hur många gånger jag måste smaka på det ordet innan det smälter. Och jag har inte bara blivit mamma som det alltid hette i tevereklamen för tvättmedel och tandkräm på nittiotalet. Jag har blivit ‘förstagångsmamma’, ‘tvåbarnsmamma’ och ‘tvillingmamma’ på samma gång. Och mamma efter många års längtan. Med etiketterna kommer tusen känslor (uppenbarligen eftersom de blev en hel blogg). Jag är ganska säker på att få av de saker jag känner är helt unika. Om inte annat märker jag det på den respons jag får här i bloggen, på Facebook och i verkliga livet. Ibland undrar jag dock vilka jag delar en upplevelse med.
Barnen har precis somnat. Jag har tillbringat hela dagen med dem även om de sov ovanligt länge när vi tog en fika i solen. Ändå upplever jag att vi knappt har träffats. När jag har bytt på Alva lyfter jag upp henne och håller henne hårt i famnen. Ställer mig framför en stor spegel och tittar länge på oss tillsammans. Där är du. Ser du? Oj, vad du har vuxit. Jag ger henne nästan motvilligt till Andreas som klär på pyjamas och ger D-droppar. Är det så här det känns att vara mamma? Är det så universiellt? Eller är det så just för förstagångsmammor? Eller för flerbarnsmammor som behöver dela uppmärksamheten mellan flera barn? Eller specifikt för tvillingmammor? Hänger det ihop med att jag har längtat så länge efter barn och äntligen har dem hos mig? Eller att jag vet att mina första barn med största sannolikhet också är mina sista?
* Jag har också blivit ‘förälder’ men det ordet är inte lika känslomässigt laddat för mig. Jag tror alltså inte att mina känslor är specifika för mammor utan gissar att jag delar många av dem med förstagångs-, flerbarns- och tvillingpappor.