I somras läste jag om National Novel Writing Month där deltagare världen över (inte helt ‘national’ med andra ord) försöker skriva romanutkast på minst 50 000 ord under november. Jag tänkte att det var helt sanslöst omöjligt. Tycker fortfarande att det är galet många ord men jag hann faktiskt 25 158. Och allt jag gör numera ska ju multipliceras med två så …
… är det skönt om du kan skylla sömnbristen på dina barn. Tyvärr kan inte jag det just nu. Imorse lovade jag mig själv att jag skulle lägga mig tidigt ikväll och inte sitta uppe och skriva som jag igår gjorde till efter midnatt. Nu är det midnatt igen och jag håller mitt löfte. Jag skriver inte. Istället har vi lyckats fastna framför en tre timmar lång film om ytbärgare. På teve. Med reklamavbrott och Kevin Costner.
En kan tycka att jag får skylla mig själv om jag är trött igen imorgon.
Jag såg just denna filmsnutt om livet omräknat till jelly beans. Om varje dag representeras av en liten böna var dagens böna en något kaotisk sådan. Vi gör bara några nedslag.
Mitt i natten. Jag vaknar mitt i natten och hör lära-gå-vagnen rulla runt i hallen. Jag kliver sömnig upp och möts av Alvas glada åh-hej-mamma-är-du-också-vaken-min. Jag tror först att Andreas har somnat i barnens rum och att Alva själv är ute och promenerar men så är inte fallet. För ovanlighetens skull – tack och lov – har hennes blöja läckt och Andreas håller på att byta sängkläder. När vi är tre vakna personer i barnens sovrum dröjer det inte förrän Elliot, som normalt sover ganska bra mellan 20.00 och 07.30, också börjar röra på sig. Så snart Alva hör att Elliot är vaken springer hon fram och bankar på hans spjälor med sin åh-hej-Elliot-är-du-också-också-vaken-min. Hon ser överlycklig ut över allt sällskap. Han ser rimligt förvirrad ut över uppståndelsen.
Förmiddag. Barnen sover normalt kring klockan nio och klockan ett men nu är Elliot på väg att gå över till att sova en gång per dag. Jag tänker först försöka hålla båda barnen vakna till efter lunch men ger upp när Alva blir för trött och ledsen. Alva sover alltså som vanligt, Elliot är vaken. Vid elva ger jag barnen lunch. Efter en sked börjar Elliot gnugga sig i ögonen.
Eftermiddag. Jag lyckas hålla Elliot vaken över lunch och dusch. Sedan somnar barnen samtidigt. Jag skriver, skriver, skriver. Så vaknar Alva men istället för att köra igång sitt vanliga eftermiddagsrally sitter hon klistrad i min famn resten av kvällen. Jag har inte fått hålla henne så länge sedan hon var en liten pytteuggla. När jag sätter ner henne för att göra mellis och byta på Elliot blir hon förtvivlad.
Tidig kväll. Andreas kommer hem och Alva sover i min famn medan jag halvtittar på The Truman show och en dokumentär på tvåan. När vi har gett barnen kvällsflaskan och borstat tänderna slocknar Elliot på en minut. Alva är nu klarvaken och vill inget hellre än att klappa händerna åt allt, hela tiden.
Sen kväll. Klockan nio äter jag en sen middag om ugnspannkaka med rå kakao, vaniljglass och blåbär kan räknas dit. Samtidigt ser jag en kortfilm om fyra äldre kvinnor som pratar sex. Sedan skriver jag lite till, ser filmsnutten om livet i form av jelly beans och skriver detta. Och inser att denna böna nu är slut.
Ibland blir det tid över att tänka. Idag blev det tid över tre gånger vilket räckte till dessa funderingar.
… alltså skriver jag inte. Ungefär så skulle mitt bloggande kunna sammanfattas just nu. Som jag tidigare har skrivit har jag drabbats av en romanidé. Så snart barnen sover för- och eftermiddag sätter jag mig vid datorn. Det är på gränsen att jag hinner få med mig en tekopp. Är datorn avstängd och måste startas upp fnyser jag åt den. Sedan skriver jag utan uppehåll tills barnen vaknar, rufsiga i håret och sovvarma. Att ha ont om tid och inte veta exakt hur ont gör mig ovanligt effektiv. På arton dagar har jag skrivit tjugonio sidor. Att detta har varit arton ovanligt sociala dagar som till exempel har inkluderat en första födelsedag och ett kompiskalas med fyra tvillingpar gör att jag tycker att tjugonio sidor motsvarar ungefär tvåhundranittio vanliga sidor. Detta gör givetvis att bloggandet hamnar lite på is. Jag har dock flera bloggposter som diskret skissar på sig själva i bakhuvudet så endera dagen smattrar det till här med. Hoppas att ni mår bra i novembermörkret!
Jag ska möta mitt stående fredagssällskap i lekparken vid Nytorget. Jag klär för första gången på Alva en ordentlig vinteroverall av typen klara-av-att-sitta-i-kalla-pölar och mössa, ställer vagnen vid balkongdörren och öppnar dörren på vid gavel. Det är en god idé för att slippa ett överhettat, skrikande barn när du klär på tvillingen. Jag klär på Elliot, mig själv, tar vagnen och går. Efter 2,5 timmar kommer vi hem till en mörk och märkligt kall lägenhet. Att inte stänga balkongdörren var en mindre bra idé.
Jag har denna termin gått en kurs i att skriva barn- och ungdomsböcker. Jag har gått flera skrivkurser tidigare men för första gången har jag en fiktiv romanidé som jag verkligen tror på med karaktärer, början, vändpunkter, slut och lust, lust, lust att skriva. Nu behöver jag bara de där extra timmarna. Eftersom det inte går att beställa flera timmar på dygnet försöker jag ägna några av veckans barnen-sover-timmar till att skriva väldigt koncentrerat. Hjärnan bidrar generöst genom att lösa problem och hitta formuleringar på promenader, i duschen och över diskhon. Idag har jag lyckats skriva två, nästan tre A4 och lösa en avgörande logisk knut när jag gjorde äggröra.
Får jag läsa för dig? frågar jag Andreas när barnen har somnat.
Andreas håller på att städa. Barnen har fått flera pussel och älskar att plocka ut pusselbitar men kan ännu inte lägga tillbaka dem. Alltså ligger grönsaker, exotiska djur, saker du hittar på en bondgård och vattendjur huller om buller.
Absolut! Andreas huvud dyker upp bakom soffan. Jag ska bara hitta gurkan och giraffen.
Fantasi och småbarnsrealism. Andreas, om det någon gång blir en färdig roman är dedikationen given.
Idag fyller Elliot och Alva ett år. Ett år. Jag har tänkt att jag borde sammanfatta året som gått men har varken haft tiden eller hittat vinkeln. Igår insåg jag att det egentligen inte behövs. Jag har redan gjort det. Hela bloggen är en sammanfattning. Jag började här.
Till Alva och Elliot: Grattis på er första födelsedag! Att vara er mamma känns helt magiskt och om ni så småningom läser detta själva hoppas jag att det framgår – mellan varenda versal och punkt, på raderna och mellan – hur oändligt mycket jag älskar er.
Alva och Elliot kommer att få ett ordförråd som inga andra. Igår lyckades jag erbjuda dem gurkbitar med orden ‘Lite morot?’, fråga Elliot om han ville ‘byta tänder’ (äta mellanmål) och kittla Alva i örat med en mjukiselefantsnabel som tydligen sa ‘mjau’. Tur att de är två – någon kommer i alla fall förstå.