… och kanske den här?
1
månadsarkiv: juni 2013
Sovutställning
Vi tittar med jämna mellanrum till barnen när de sover. Ganska ofta kan vi inte låta bli att lågt ropa in den andra. Kom och titta på Elliot … Har du sett hur de ligger? Just Elliot har en förmåga att i sömnen vrida kroppen till konstnärliga krumbukter. Andra gånger består charmen i att de ligger exakt likadant, eller helt spegelvänt, i varsin spjälsäng. Ibland tänker jag att vi skulle anordna en fotoutställning bara med sovbilder. Denna skulle kunna vara med till exempel.
Hjärtat i halsgropen
De senaste dagarna har barnen börjat ställa sig upp med stöd av sin omgivning. De reser sig vingligt mot ett bord, en flyttkartong, en gåstol. Mot sin syster som i godan ro sitter och inspekterar en leksak … En väldigt spännande tid har tydligen börjat. Mitt hjärta sitter i halsgropen. På Elliots kind sitter hans första bula.
Nappgömman
Alva och Elliot fick tre namnnappar var förra veckan. Elliot vänder ofta sina uppochner och skulle gå under smeknamnet Toille om det inte var svårare att uttala. I morse ålade Alva i sin tur runt med en (rättvänd) Elliotnapp i munnen. När vi skulle byta insåg vi att två av tre Alvanappar redan hade försvunnit. Nappen låg inte på några av de vanliga gömställena (vagn, säng, badrum, lekmatta och så vidare). När jag skulle natta barnen i kväll hittade jag den nya nappgömman. Alvas nappar låg prydligt inkilade mellan spjälsängarna. När barnen läggs ner för att sova ålar Alva direkt fram till kortsidan, trycker ner spjälskyddet och kikar in till Elliot. Och tappar sina nappar.
Sommarlov
Idag började vårt sommarlov. Andreas kombinerar nu semester och föräldraledighet till hela åtta veckors ledigt. Det känns väldigt, väldigt bra. Fast egentligen började ju ledigheten i fredags. Så vi kan väl säga att Alva och Elliot såg ut så här sin första sommarlovsdag.
Alva med blomma bakom örat och framför en hemknåpad midsommarstång av en gigantisk rabarberstjälk.
Elliot med blomma bakom örat, slutna ögon och ihopknipna tår.
Kan inte låta bli att hoppas att denna sommar blir både oändlig och precis så här Astrid-Lindgren-somrig. För visst är det bästa med de första dagarna på sommarlovet just att en kan idylldrömma fritt?
Små saker som kommer sen
I måndags skrev jag om små saker som jag kommer sakna när barnen blir större. En klok vän med äldre barn kommenterade att dessa saker kommer att ersätts med andra.
Igår gick vi en promenad på eftermiddagen. Vi blev sittande en stund vid en fontän i närheten. Så snart det är någorlunda varmt är där fullt med barn. Denna gång iakttar jag dem noga. En liten i lugg och UV-dräkt sparkar fotboll med sin mamma och farfar. Med jämna mellanrum skickar de upp den blåa plastbollen i en fontänstråle. Alla barn stannar upp och följer med blickarna hur bollen balanserar och studsar på vattnet högt upp i luften. Bredvid fontänen förklarar en tjej i grönblommig sommarklänning avancerade kullregler för tre yngre lekkamrater. Om jag förstår det rätt inkluderar leken såväl krokodiler som dinosaurier. En pappa i kostym upplyser en liten pojke med studs i benen att det har gått fem minuter nu men ger honom lov att bara säga hejdå till kullbarnen. Snart ser jag pojken hjula runt bland rabatter med blålila lupiner. Jag kommer på mig själv med att längta bara lite, lite.
Vi är trötta – del 5
Jag är tröttare än på länge. Jag inser det när jag tittar på en amerikansk komediserie. Den är inte det minsta rolig. Kanske beror det på att jag plötsligt inte förstår ett ord engelska?
Små saker …
Hur Alva skrattar från öra till öra varenda, varenda morgon.
Hur tungt ett litet huvud kan vila mot min axel när jag lyfter sovande barn från vagnen.
Hur Elliots fingrar spretar när han tafatt klappar på min axel.
Små saker som jag kommer att sakna när barnen blir större.
Säg det inte högt – del 2
I januari konstaterade jag att vissa saker bör en viska om. Jag lever dock inte alltid som jag lär.
Tisdag för två veckor sedan: Jag går en promenad med en mamma från min föräldragrupp. Vi pratar nattning. Våra nattningar går faktiskt ganska lätt, säger jag, lite försiktigt. Sedan just den kvällen har godnattritualen blivit allt mer utdragen. Vi läser flera sagor, jag sjunger en gång till, vi ammar en gång extra, eller två. Alva får följa med ut i soffan igen för att inte störa Elliot. Eftersom Andreas och jag har behov av egen vakentid efter att barnen har somnat förskjuts även vår godnatttid. Kvällarna blir längre. Och tröttare.
Onsdag för en vecka sedan: Vi hälsar på på min arbetsplats. Mina fina kollegor har fixat fika, köpt present i plural och gjort ett sånghäfte med barnvisor (längst bak i häftet finns deras vadslagning om barnens födelsedatum – jag höll ut en vecka längre än bästa gissning). En kollega kommenterar att tvillingarna verkar så nöjda. Ja, oftast är de faktiskt harmoniska, säger jag. Dagen därpå blir barnen missnöjda. Jag uppskattar att det gnälls mer på ett dygn än på en normal månad. Jag hoppas att det beror på att de har blivit förkylda och jag spanar förstulet efter risgrynständer. Givetvis är det bara sammanträffanden. Men för säkerhets skull … ni som har hört mig vara positiv de senaste veckorna kanske kan glömma vad jag har sagt?
Sömn i tre akter
Idag har varit en av mina mindre harmoniska mammadagar. Båda barnen har varit förkylda, ledsna och gnälliga i överkant. Dagens bildskörd ger dock en annan historia.
Morgon. Elliot somnar efter frukost på min huvudkudde. Länge ligger jag och snusar honom i nacken. Ligger nära, nära och lyssnar på hans andetag. Han snurrar runt och vi hamnar nos mot nos. Precis när jag ska fotografera honom ler han i sömnen.
Middag. Eftermiddagen är rekordgnällig. Jag bär Elliot i sele och försöker roa Alva i gåstål. Jag sjunger oss igenom sångpåsen som mina kollegor gav oss i veckan. Jag testar än det ena, än det andra. När jag ska byta på Alva sätter jag Elliot i matstolen precis utanför badrummet. Så snart jag vänder mig mot honom igen inser jag att jag har glömt att testa middagslur.
Kväll. Andreas kommer hem. Barnen äter, badar och så somnar de igen. Elliot sparkar av sig sitt täcke och kramar sin kanin. Dagens gnäll är glömt.
Upp, upp
Den 2 juni var försommaren som allra grönast. Barnen blev sju månader och jag hissade dem …
… upp, upp.
Nya bubblor
Ibland brister ens bubbla hur gärna man än vill bo kvar i den. Omvärlden knackar på och bubblor är både skimrande och sköra.
Och ibland uppstår samtidigt nya bubblor någon annanstans. Några rader i mobilen. Hinner läsa fyra ord innan tårarna rinner. En väldigt god vän har blivit mamma. Alva och Elliot snor runt på golvet och undrar varför deras lunch dröjer medan jag ler och gråter och gråter och ler och försöker hitta de där orden som är gigantiska nog för att få omsluta mitt grattis.
En lugn lässtund
I veckan läste jag dessa krönikor som båda tog upp böckers betydelse och som jag varmt kan rekommendera How to talk to little girls och How to talk to little boys.
Både Andreas och jag tycker om att läsa även om tiden nu, inte helt oväntat, knappast räcker till. Vi har i alla fall så smått börjat högläsa för barnen i samband med läggning. Tokiga brokiga ska ha bullkalas. Det finns saft på brickan men inga glas läser jag medan Elliot sprattlar i sin säng, uppträngd i ena hörnet och Alva klättrar över mina ben. Tokiga brokiga skräms och säger bu. Vem blir rädd, inte är det väl du? frågar jag å Carin Wirséns vägnar men ingen svarar. Pixiboken tar snabbt slut och Andreas läser Morris åker till landet med mig som enda lyssnare. Jag läser Nickes godnattbok två gånger men ingen somnar. Andreas plockar upp stafettpinnen och erbjuder Alva Gosiga Pekboken. Han bläddrar förbi den hårda krokodilen och de mjuka stövlarna och har passerat den knottriga jordgubben när Alva ger ifrån sig ett illvrål. Alva struntar fullständigt i den lysande månen och den blanka lastbilen. Hon vill bara klappa på den duniga pingvinen. Alla andra sidor i boken är ren utfyllnad.
Än så länge är det alltså inte så lugnt och välorganiserat som en skulle kunna tro. Å andra sidan byggdes väl inte biblioteket i Alexandria på en dag.
Istället
Ikväll blir det inget bloggande. Istället ska jag sätta mig på balkongen och dricka te, äta choklad och spela kort med min man. På en närbelägen brygga spelar någon idylliskt nog saxofon.
Lagt barn ligger inte
Barnen brukade ligga där jag lade dem. Sedan började Alva rulla. Först planlöst, sedan alltmer medvetet. Så övergav hon rullandet och började åla. Snabbare och snabbare. Elliot var stilla. Han har stått på knän och händer och vaggat fram och tillbaka. För några dagar sedan verkade han släppa kryptanken och kikade på Alva. Nu ålar de båda. Och tiden då de ligger där jag lade dem är förbi. För jag lovar att jag inte brukar lägga Elliot under köksbordet.
Ett halvt liv
Idag firar jag ett udda jubileum. Jag har varit tillsammans med Andreas i exakt halva mitt liv. Inser att det nog inte är så många par som är tillsammans sjutton år innan de får barn.
(Nej, bilden är inte ett halvt liv gammal. Bara en av de äldsta digitala vi hade.)
Balans
Idag springer Andreas Stockholm marathon, hans sjätte i ordningen. I normala fall brukar han hinna springa en hel del och sova en hel del som uppladdning. I år var det springa lite och sova mindre som gällde.
Mitt mål var att ta med barnen ut, gå till Söder Mälarstrand och heja som jag brukar. Jag har blivit bra på att lokalisera honom i löpmassorna. Förra året lyckades jag tre gånger i rekordkylan med min växande mage väl inbäddad under fleecetröja och regnjacka. Hej magen, där kommer er pappa. Oj, vad han springer fort. Så räknar jag på det. Vi har flyttat från Mariatorget så det blir en klart längre promenad. Jag har en rejäl vagn att trängas med. Andreas bör passera min tänkta ståplats ungefär vid halvtrematningen. Jag behöver blanda mjölkcocktails, mata båda och vara beredd på två utomhusblöjbyten i duggregn. Här börjar jag tveka. Och bestämmer mig för att det är viktigt med balans. Andreas är superambitiös idag. Då är det extra viktigt att jag tar det lugnt. Så nu följer jag maran digitalt i sällskap av två sovande barn, en kopp te och en chokladbit. Heja oss!