Jag har haft en ovanligt social helg. Och väldigt trevlig. Så trevlig att jag nog har förbrukat min veckoranson av ord. Så jag lånar två bilder som Andreas tog i onsdags … 
… blåser upp dem rejält …
… och låter dem avrunda veckan. Alva och Elliot har däremot sparat några vokaler. Aiiiiih hälsar Alva bestämt. Agooooh fyller Elliot i.
Att vara i en bubbla. Så beskriver många den första tiden med barn. Jag har tänkt en del på ordet. Vad en bubbla innebär. Att få barn liknar ingenting som jag tidigare har upplevt. Men att vara i en bubbla är lite mer bekant. Så skulle jag nämligen beskriva den bröllopsresa Andreas och jag gjorde 2007. Så här skulle den kunna sammanfattas i bilder:
Vi reste genom Nya Zeeland och Australien i åtta veckor. Vad det har gemensamt med att tillbringa all sin vakna tid i hemmet med två små barn? Då latade vi oss på stränder, simmade med delfiner, surfade, seglade, klättrade på glaciärer, vandrade, pussades i parker, gick vilse på Sagan om ringen-berg i dimma, åt så många hotellfrukostar att jag inte kom i mina jeans när vi kom hem och så vidare och så vidare tills jag blir avundsjuk på mitt yngre själv. Nu matar vi små barn, badar små barn, byter på små barn, klär på och av små barn, försöker söva små barn och väcks av små barn. Ungefär så. Ändå finns det några gemensamma nämnare. Jag upplever något som jag har drömt om väldigt, väldigt länge och som jag vet att jag aldrig kommer uppleva igen. Jag har ett extremt starkt fokus på nuet men vet att jag kommer minnas denna tid så länge jag lever. Och varenda dag när jag vaknar slås jag av tanken Tänk att man kan vara så här lycklig.
(På ytan har bröllopsresan och bebisbubblan nog bara två saker gemensamt. Vi tar väldigt många bilder och jag kommer inte i mina jeans.)
Andreas lägger barnen som slumrar till utan ett knyst. Jag går in för att titta till dem. Och lyckas väcka båda.
Andreas är föräldraledig på onsdagar. Det går bra att vara hemma ”själv” de övriga dagarna. Över förväntan. Men riktigt så avslappnad som jag är när vi är fyra är jag inte när vi är tre. Eftersom barnen sällan sover samtidigt fylls dagarna då till max. Eftersom jag ammar dem en i taget försöker jag hela tiden ligga steget före för att slippa mata den ena till ackompanjemang av den andras skrik. Att gå en promenad med barnen går hur bra som helst. Att klä på dem båda och mig själv och hinna ut innan någon av oss drabbas av värmeslag är svettigare. Alltså njuter jag av egentiden med barnen men utser onsdagen till veckans mysiga bonusdag. Då hinner vi med sånt som inte hinns med annars. Som att fånga Elliots alla morgonminer.
Förutom att lagra minnen ägnar vi oss också åt fotofångst. Storskalig sådan.
De senaste dagarna har vi gått ut och gått …
… och gått trots att det blev vintrigare …
… och vintrigare. Fyra dagar är kort tid men tillräckligt lång för att isen ska lägga sig. Och tillräckligt lång för att Alva ska växa ur sin första overall.
För bra för att vara sant. Så känns det att vi har fått barn. Och vissa stunder är mer osannolika än andra.
Natten till Andreas första arbetsdag sover barnen sin bästa natt hittills. Från en dag till en annan – och när det behövs som mest – slår nattugglorna av på takten. Och så fortsätter det. Sovklockans lilla visare flyttas långsamt bakåt. Alva somnar inte längre tre utan ett. En vecka senare når vi milstolpen midnatt. Båda barnen sover 23:56. Andreas och jag tittar förvirrat på varandra.
Tidstrolleriet fortsätter. En natt sover de klockan elva. De vaknar och äter en gång per natt. Vi blir ett väloljat litet maskineri. Jag ammar en i taget liggandes på sida; Andreas lyfter upp, lägger tillbaka och byter blöjor. En halvtimme senare sover barnen igen. Andreas går upp kring åtta. Då flyttar jag över barnen till vår säng. De ligger i mitten och jag tar kanterna. Ammar en, borrar försiktigt ner näsan i kort, rufsigt hår. Försöker memorera doften. Slumrar. Byter sida. Smeker en mjuk kind. Får ett leende till svar. Eller en nagel som hunnit bli vass över natten i pannan. Viskar Jag älskar dig. Får ett leende till svar. Eller en gäspning. Det varierar. Så ligger vi i två timmar till. Sen gör vi dag.
De sover så bra, de sover så bra, upprepar Andreas fascinerat.
Vi har inte viskat kring barnen. I förra lägenheten behövde vi till och med ropa mellan rummen som låg i fil. När de väl sover så sover de. Men här går min gräns.
Säg det inte högt, svarar jag. Säg det inte högt. Att vi har fått barn känns för bra för att vara sant. Att få uppleva dagarna med dem utan sömnlöshetsdimma är helt otroligt.
Igår skrev jag detta på Facebook:
Ibland går man runt en halvt liv med en rätt onödig kompetens – som att få upp ett Lypsyl med enhandsgrepp på en halv sekund – och en dag är den plötsligt guld värd.
Sedan vi fick barn har jag uppenbarligen färre händer. Ibland har jag så få att ingen är ledig och då är det också bra att kunna plocka upp saker från golvet med tårna. Idag insåg jag att jag besitter ytterligare en förmåga som jag tidigare har förbisett. Jag kan puta ganska mycket med läpparna – duckface säger min yngre kusin som har koll på modebloggar. Anka eller inte … det är onekligen praktiskt att kunna förvandla munnen till krockkudde när någon är nära att skalla en på näsan och alla händer är upptagna.
Ni som har barn – vad har ni utvecklat för talanger?
Denna helg har av flera anledningar handlat mycket om bilder. Därför låter vi den sammanfattas just så.
För det första …
… har vi tagit det ganska lugnt.
Vi har gått långa promenader. Somliga av oss i sele …
… andra nerbäddade i vagn.
Vi har badat badkar och härmat såväl fiskar …
… som apor.
Men mest av allt har vi satsat på att bara vara.
PS Ni som vill får gärna gissa vem som är vem. Kanske är det en större utmaning än förra gången?
/ Andreas
För tio veckor sedan i en sal på Södersjukhuset.
Igår i soffan.
När våra små föddes bad jag mina vänner på Facebook om hållna tummar för att de skulle växa, växa, växa. Är så glad och tacksam för att dessa vänner har magiska tummar. På tvåmånaderskontrollen igår sa läkaren om Alva Brantare än så här blir inte tillväxtkurvan. Den är som … Mount Everests nordsida! Hur mycket hon har gått upp? Ungefär en Elliot. (Alva startade på 48 cm o 2875 gr, nu 59 cm o 5396 gr, Elliot startade på 46 cm o 2605 gr, nu 57 cm o 4984 gr.)
En bild säger mer än tusen ord. Det finns de som tror att denna del av vårt julkort säger att Alva just har gett Elliot en rak höger.
För er kanske denna bild säger att what goes around comes around?
Ibland är orden som bilden säger dock inte helt sanna. Vi måste erkänna att julkortsbilden är ett montage. Elliot gjorde sin obetalbara min innan Alva ens var iklädd tomtedräkten och inga bilder på dem tillsammans överträffade hans uppspärrade ögon. Att Alva knöt nävarna på sin bild tänkte vi inte ens på. Bilden ovan är däremot inte manipulerad alls. Elliot vevar framför Alva samtidigt som hon gäspar och lugnt tittar ut genom fönstret.
Barnen ligger på en vit filt på golvet. De är klädda i matchande dräkter från Polarn o. pyret. Andreas fotograferar. Vi väntar oss inte riktigt att bilderna ska platsa i en actionstrip.
Alva tävlar med Ikeahunden.
Idag börjar Andreas jobba efter drygt två månader. Vi kommer sakna honom. Fast i och med att han ska arbeta fyra dagar per vecka får vi tillbaka honom redan på onsdag. Lite nyfiken på var han kommer somna på jobbet.
Elliot tränar* i babygymmet.
* Jag tror i alla fall att vissa räknar det som träningstid att posera framför spegeln.
Mycket av småbarnstiden verkar handla om sömn. Vem sover och vem borde sova och vem har inte sovit och hur får man alls barn att sova åtminstone en halv natt och hur kommer det sig att Alva kan sova i vardagsrummet när Andreas dammsuger bredvid men blir klarvaken i sin säng. Och så vidare.
Just nu har Elliot somnat i soffan i vardagsrummet och Alva har vaknat så snart hon lades i sin säng i det så kallade sovrummet. Jag och Andreas bestämmer oss för att släppa vårt försök att få till rutiner i kväll men jag provar att frambesvärja lite nattsömn genom att publicera bilder på våra små när de faktiskt sover. Du som är vaken får gärna gissa vem som är vem.
I julas berättade jag hur jag en gång misslyckades med att rita en hand anatomiskt korrekt och gav vänsterhanden sex fingrar med tummen på fel sida. Då skyllde jag på att jag är usel på att teckna. Idag behöver jag en ny ursäkt.
Alva sover hellre på dagen än på natten. För att bevisa för henne att dagarna är så mycket roligare än nätterna försöker vi stimulera henne extra mycket när hon väl är uppe samtidigt som solen. När hon äntligen vaknade i morse (om det är morgon vid elva) roade jag henne med att sjunga ”Var är tummen?” med övertydliga handgester och viftande fingrar. En direkt återgivning:
Var är tummen? Var är tummen?
Här är jag. Här är jag.
Hur mår du idag då?
Tack så mycket bra då.
Spring din väg. Spring din väg.
Var är långfingret? Var är långfingret?
Här är jag. Här är jag.
Hur mår du idag då?
Tack så mycket bra då.
Spring din väg. Spring din väg.
Var är … hmmm …
Andreas (som sett road ut ett tag): Ja …? Hur många långfingrar har vi, Anna?
Ibland är det bäst att bara vara hemma.
/ Andreas
För två månader sedan föddes Alva och Elliot. För mig nollställdes tiden och delades in i ”innan” och ”efter”. Tiden efter har gått både väldigt snabbt och väldigt långsamt. När jag ser bilder på Facebook på andras nyfödda små underverk tänker jag nostalgiskt Ja, så där små har våra också varit en gång i tiden… för att sedan korrigera med … för typ en månad sen.
Jag läste nyligen att tvillingar kan vara busigare än enlingar för att de sporrar varandra – och dessutom ofta är svårare att tillrättavisa eftersom den ena backar upp den andra. Plötsligt ser jag dessa bilder från mitten av december i ett nytt ljus.
Ibland är det mysigt med nattugglor.
Det är nyårsafton och jag vill skriva direkt till er som läser detta. Jag vill berätta hur ni gjorde avtryck i mitt 2012. Hur mycket er glädje och er sorg har påverkat mig. Hur glad jag är att ni – oavsett om vi har känt varandra länge eller aldrig har träffats – läser detta och engagerar er i vår lilla bubbla. Men jag kan inte sammanfatta 2012 kort. Och långt hinner jag inte skriva. Jag gör det nästa år istället. Gott nytt år och ta hand om er får räcka så länge.
Så tittar jag på Alva som ligger i min famn med ett försiktigt leende och rufsigt hår. Och på Elliot som sover bredvid oss i soffan med ena armen slängd över huvudet. Underbara barn, den här sammanfattningen av 2012 är till er. Ibland är ord överflödiga.
Idag gick vi en promenad. Tidigare skulle det betyda att vi under dagen bland annat gick en promenad. Just nu betyder det att dagen huvudsakligen* ägnades åt en promenad. Så här vacker var vintern i våra nya kvarter.
* Bortsett från promenaden hann jag öva på att vara småbarnsförälder genom att balansera på en sängkant medan barnen bredde ut sig i mitten, experimentera med Alvas dygnsrytm, diskutera en ”nyårssupe med krumelur-e” och lära Andreas att dvärgen Prosit inte heter Nyser och att ordet ‘prosit’ är en interjektion.
Om någon har missat att vi har fått två barn är de på dessa bilder ordentligt etiketterade.
