Ibland upplever jag att tiden har blivit lite annorlunda, kanske påtagligare, sedan jag fick barn. Jag beställer en sagobok. En bok med en illustrerad sång. Min mormor sjöng den för mig när jag var liten.
I ett hus vid skogens slut
Jag sitter i mormors knä och vi gör rörelserna tillsammans. Mamma fotograferar. Hon skriver senare ner textraderna i det fotoalbum som ska bli mitt.
liten tomte tittar ut.
Många år senare på mormors begravning. Jag är helt klädd i svart, sitter långt fram i kyrkan. Nynnar den ljudlöst för mormor i huvudet.
Haren skuttar fram så fort,
Jag är höggravid. Barnen sparkar bestämt på nätterna. Jag sjunger lågt för magen.
klappar på dess port.
De små föds. Det sjunker sakta in att det faktiskt har gått vägen. Jag har blivit mamma. Jag sjunger för första gången för mina barn i den höj- och sänkbara sängen på BB.
”Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig,
Och så kväll efter kväll. En godnattrutin etableras. Samma sång, en puss på huvudet och jag älskar dig mest i hela världen i örat.
annars skjuter jägarn mig!”
En framtidsbild, en förhoppning. Större barn med kvällsrufsigt hår i tvådelade pyjamasar. Riktiga sängar. Samma sång.
”Kom, ja kom i stugan in,
Och så den största förhoppningen. Vuxna barn med egna knytten. När jag var liten brukade min mamma sjunga för mig …
räck mig handen din.”
En gul ring,
och en alldeles, alldeles obetalbar min.
