År 2012 – när orden inte räcker till

Det är nyårsafton och jag vill skriva direkt till er som läser detta. Jag vill berätta hur ni gjorde avtryck i mitt 2012. Hur mycket er glädje och er sorg har påverkat mig. Hur glad jag är att ni – oavsett om vi har känt varandra länge eller aldrig har träffats – läser detta och engagerar er i vår lilla bubbla. Men jag kan inte sammanfatta 2012 kort. Och långt hinner jag inte skriva. Jag gör det nästa år istället. Gott nytt år och ta hand om er får räcka så länge.

Så tittar jag på Alva som ligger i min famn med ett försiktigt leende och rufsigt hår. Och på Elliot som  sover bredvid oss i soffan med ena armen slängd över huvudet. Underbara barn, den här sammanfattningen av 2012 är till er. Ibland är ord överflödiga.

Mitt 2012

Vägen hit: Den 30 december 2011

Det är den 30 december 2011.
Vi har tillbringat tre dygn på Högbo brukshotell utanför Sandviken.
Jag har ätit efterrättsbuffé, avstått från att åka skidor i ovanligt snöfattiga spår och istället läst ”Den store Gatsby” och druckit varm choklad.
Det är dags att åka tillbaka till Stockholm.
Där förbereder sig någon för att öppna en frys och se om ett ensamt litet embryo klarar upptining.
Hemresan är 20 mil och oändlig.
Om de inte har ringt innan klockan 11 ska det ha gått bra.
Ring inte, ring inte, ring inte.
Min inre röst överröstar musiken.
Ring inte, ring inte, ring inte.
De ringer inte.
Jag får fira ett hoppfullt nyår.
Inga drinkar men förstulna klappar på magen.
Fäst liten, fäst, fäst.
En vecka senare hugger det till.
Inte igen. Snälla, snälla, snälla. Inte igen.
Jo, inte heller du skulle stanna.
Det blir åter mörkt.

Vad är en nattuggla?

Våra små sover. En hel del. Fast inte alltid när vi skulle önska. Just nu tycker Alva att natten börjar kring 03 och fortsätter en bra bit in på eftermiddagen. Lilla nattuggla tänker vi och delar upp sovvalutan mellan oss så gott det går samtidigt som vi försöker hitta sätt att ställa tillbaka hennes inre klocka till sommartid. Vårt primära mål är att båda barnen ska göra natt vid 23. När jag börjar höra mig för om tips för att uppnå detta läser jag ett inlägg i ett forum för tvillingföräldrar där någon annans ”nattugglor” är vakna till 21 istället för att somna vid 19 som de brukar. Hur fel ute är vi egentligen? En hel arbetsdag!?

Stockholmsvinter i bilder – del 2

Idag gick vi en promenad. Tidigare skulle det betyda att vi under dagen bland annat gick en promenad. Just nu betyder det att dagen huvudsakligen* ägnades åt en promenad. Så här vacker var vintern i våra nya kvarter.Vintercollage 28/12 2012

* Bortsett från promenaden hann jag öva på att vara småbarnsförälder genom att balansera på en sängkant medan barnen bredde ut sig i mitten, experimentera med Alvas dygnsrytm, diskutera en ”nyårssupe med krumelur-e” och lära Andreas att dvärgen Prosit inte heter Nyser och att ordet ‘prosit’ är en interjektion. 

Trekvarts på bildfronten

Vi har nu fått fira jul med barnen. Jag kommer aldrig att glömma denna julafton. Eftersom Alva och Elliot däremot inte kommer att minnas den alls försökte vi dokumentera så mycket som möjligt. Vi fotograferade julklappar och innehåll och snören och snötyngda grenar genom fönsterrutor och bortklippta tevescener och ljusstakar och mostrar och mormödrar. Och så vidare. Även denna gång gick det dock sådär att fånga oss fyra i en och samma bildruta. Procentuellt sett blev bilden nedan bäst – hela 75 procent har ögonkontakt med fotografen. Å andra sidan ser det ut som att den fjärde familjemedlemmen redan har insett att tomten inte finns.

Julafton 2012

 

Denna bild togs senare i min amningsvrå. För mig fångar den dagen allra bäst. Och Andreas är ju i alla fall med bakom kameran.

Anna, Elliot, Alva julafton 2012

 

Första julklapparna

Igår fick Alva och Elliot sina första julklappar. Jag måste erkänna att de inte var väldigt engagerade i själva öppnandet (på morgonen somnade Alva med en klapp från Elliot på magen) men övriga familjemedlemmar Åhade över dessa fantastiska namntavlor …

Namntavlor från Marja Nyberg

… som vi beställde från otroligt duktiga, proffsiga och genomtrevliga Marja Nyberg. Jag, som inte ens kan rita en hand med fem fingrar anatomiskt korrekt*, blev så lycklig över att få skriva ner önskade motiv och favoritfärger och få mina ord översatta till dessa bilder. Till och med våra älskade men nu utflyttade katter fick vara med på var sitt hörn.

* När jag inför vårt bröllop blev ombedd av en kollega att visa hur min vigselring såg ut lyckades jag ge vänsterhanden sex fingrar varav tummen satt på fel sida.

En nöjd kund berättar …

Om du googlar ”En nöjd kund berättar för” får du veta att en nöjd konsument berättar om sina positiva erfarenheter för 1 person, 2 personer, 2-3 personer, cirka 4 personer alternativt många medan en missnöjd kund berättar om sina negativa erfarenheter för minst 10 personer alternativt alla. Bortsett från att vi kan fråga oss hur dessa siffror kan uttryckas så exakt och så varierande på samma gång och om de inte utgår från tiden innan offentliga klagobrev på Facebook är kontentan entydig. Därför vill jag göra tvärtom. Jag avstår från att skriva ett inlägg om ett par riktiga klåpare på ett apotek nära mig (innan jag flyttade) och satsar istället på att berätta när jag blir riktigt nöjd. Först ut vill jag i nästa inlägg tacka Marja Nyberg som gjorde tvillingarnas första julklappar.

… önskar mamma och pappa

Vi har inte griljerat någon skinka och inte trillat några köttbullar. Vi har inte köpt någon gran och inte satt glödlampor i alla pappersstjärnor. Vi har inte packat upp alla flyttkartonger och inte sorterat in flaskor och burkar i respektive badrumsskåp.

Men vi har tänt fyra ljus, lagt fram tre änglar i glas, fått två röda julblommor och hängt en vacker liten glaskula som kom med posten i en orkidé. Och Andreas har slagit in två stora platta paket och jag har textat på etiketterna: God jul älskade dotter och God jul älskade son och avslutat med orden önskar mamma och pappa. Det blir inte mer magi än så.

Gör om, gör rätt

I fredags bestämde vi oss för att gå en promenad och klara av de sista julklappsköpen. Beslutet togs ”spontant” – vilket numera betyder ”samma dag”. Vi började göra barnen i ordning vid ett och kom ut halv tre. Då hade jag hunnit förlägga min mössa och tagit det felaktiga beslutet att slopa underställ. Vi tog den mysiga vägen längs vattnet istället för den raka vägen som inte var avstängd. Innan vi ens var över på Söder var det mörkt. Och snön yrde. Och gatorna var nästan oframkomliga med tvillingvagn. Och jag frös. Och slank än hit och än dit när jag spanade efter istappar från hustaken. Och blev på allt sämre humör och skyllde på vädret tills jag insåg att jag hade glömt att äta lunch och led av blodsockerblues å det bestämdaste. Det slutade med att den enda butik vi hann besöka var Pärlans konfektyr där det var hysteriskt mycket människor och allt färre kolor. Sen gav vi upp och gick hem.

Visserligen är Pärlans kolor värda mycket besvär men det här var på gränsen. Igår tänkte vi om. Andreas fick en lista med det vi behövde handla och på tre timmar avverkade han hela listan och mer därtill – och klippte sig julsnygg. Jag och barnen stannade hemma. Under dagen hann vi bada, äta frukost, lunch och middag, slå in nästan alla paket och sitta framför fönstret och få dagsljus. Andreas kanske inte får någon julklapp förrän efter julhelgen och att vi ska hinna införskaffa en gran känns alltmer osannolikt. Men så här harmoniska var vi inte i fredags.

Anna, Alva, Elliot 22/12 2012

Att flytta – del 3

Vi har nu bott tre dygn i nya lägenheten. Den har ett klart större kök än våra tidigare lägenheter. Det har vi firat med fyra mål varm mat. I matchen mellan spaghetti med burksås och dumplings från restaurang Kung Fu står det nu 2-2. Vi räknar dock med att degnkytena kommer att vinna serien – burksåsen var faktiskt ett undantag, take-away är det inte.

Menyer menyer

Bilderna jag hade och helt hade missat

Efter år av barnlängtan har du tusentals bilder av hur det skulle vara. Första gången du håller i henne eller honom. Första gången ni går en promenad. Du ser någon på stan eller besöker en vän och utan att du egentligen vill – kanske kämpar du till och med hårt för att hålla upp garden framför hjärtat – kopierar du scenen men klistrar in dig själv och ditt tänkta barn som huvudpersoner.

Och så får du barnet. Eller i mitt fall barnen. Och vissa bilder stämmer väl överens …

2/11 2012

… andra inte alls. Och vissa hade du helt missat. För egen del hade jag aldrig fantiserat om en tvättställning full med små, små pyjamasar. Men när den väl står där får jag tårar i ögonen.

Pyjamasar

 

 

Varför jag inte bara packar upp?

Varför jag skriver ett inlägg om att jag inte hittar några kläder istället för att leta upp dem? Med en halvsovande Elliot i bärsele som jag försöker dansa till helsömn är det lättare att svänga förbi datorn på barbordet än att klättra på stegar och lyfta kartonger med korrekt hållning. Var Andreas är? Han har just avslutat försäljningen av vår gamla lägenhet. Sedan ringde han och meddelade att han åker vidare till Arlanda och kommer hem till sommaren. Jag hoppas att det var ett skämt.

Att flytta – del 2

Vi packade vår lägenhet i tre omgångar. Först inför takommålning i våras, sedan inför fotografering/visning och till sist – såklart – inför själva flytten. Den första vändan var jag högst delaktig i packningen, den andra gången var jag påtagligt höggravid och endast involverad så länge jag kunde sitta bakåtlutad och den sista gången var min insats minimerad till Mmmm, Det blir säkert bra och Gör så. Flyttkartongerna är fördelade mellan ett Shurgardförråd, ett källarförråd och en tre meter hög stapel i det som ska bli barnrum. Detta skapar just nu ett problem. Jag har inga kläder.

Det är förstås inte helt sant. Jag har koll på följande i klädväg: underkläder, ett linne, två par tunna yogabyxor från Granit och en stor, grå kofta som jag stulit från Andreas. Och min bröllopsklänning från 2007. Jag får nog sätta fart och leta i lådorna om jag inte ska tillbringa hela julledigheten i mjukisbyxor eller en baraxlad, uppknäppt, vit klänning med långt släp.

I alla fall en av mina läsare får nu en upplevelse av déjà vu. Hon kommer nämligen ihåg det här inlägget i resedagboken från vår bröllopsresa. För svensk vinter i en för liten bröllopsklänning och australisk vildmark i den lilla svarta har en del gemensamt – en person som är mycket bättre på packning i teori än i praktik.

Anna i bröllopsklänning

Att flytta – del 1

Tomt vardagsrumIgår bar det av till nytt boende. Jag är 34 år och det känns som att jag flyttade hemifrån. Vi flyttade nämligen ganska ofta när jag växte upp. Som kortast 15 hus (jag rullade dit mitt nattduksbord på hjul) och som snabbast efter ett halvår (mammas allergiske man passade så där i ett radhus där den föregående ägaren haft hundsalong i badrummet). De tio år som jag och Andreas nu har bott vid Mariatorget är faktiskt en fördubbling av mitt tidigare boenderekord. Så jag sa tack till varje rum för sig. Och till den färgglada ytterdörren … Och fotograferade utsikten från vardagsrummet. Det var långt ifrån alla år som var bra. Men det var en vacker inramning.


Vägen hit: Den 5 april 2012

Jag sitter blickstilla i ett välbekant väntrum.
Läkaren dröjer, något mer akut har kommit emellan.
Det här är för bra för att vara sant, de kommer inte att se några hjärtslag.
En enda tanke som jag kämpar för att hålla ifrån mig.
Så ropas vi äntligen upp.
Läkaren vänder skärmen bort från oss – ska titta själv först, berätta sedan.
De kommer inte att se några hjärtslag, de kommer inte att se några hjärtslag.
Jag låser blicken i Andreas och håller andan.

Och så:
Ja, då har vi en bekräftad graviditet … Och en till. Ni väntar tvillingar.  

Musikhjälpen

Har de senaste dagarna sms-önskat ett par låtar via Musikhjälpen. Har ingen aning om låtarna har spelats men det är förstås inte det viktiga. Lyssna på dem kan jag ju göra via Spotify. Den senaste önskelåten ”Home” passar särskilt bra som bakgrundmusik när vi packar våra sista flyttkartonger – här i underbar coverversion som väldigt många nog redan har hört men en hel del säkert också har missat (finast är dotterns försök att vissla).

 

Kär varje söndag

Hösten 2002 läste jag journalistik på Poppuis journalistskola. En uppgift var att skriva ett kåseri om Stockholm. Jag och Andreas höll då på att leta nytt boende. Vi hann titta på omkring 100 lägenheter innan vi köpte den vi i veckan flyttar ut från. För att tacka vår älskade tvåa för dessa tio år publicerar jag kåseriet här.

Kär varje söndag

Det är sju år sedan jag var singel. Ändå har jag de senaste månaderna haft ett mycket turbulent kärleksliv. Jag har letat bostadsrätt i Stockholm.

Jag tillhör definitivt inte dem som det är mest synd om i bostadsbristens Mecka. Jag och sambon har ett förstahandskontrakt på en stor trea i söderförorten Skogås. Efter åtta år av timlånga pendlingssessioner till gymnasium, universitet, arbete och umgänge började dock förortslivet fresta på. Det var främst därför som vi i somras beslutade oss för att börja kika på lägenheter i eller närmare stan. Inte visste jag då att jag skulle bli så kär.

Det första anfallet av passionerad förälskelse uppstod vid en visning av en tvåa på Maria Prästgårdsgata. Takhöjden. Trägolven. Serveringsskåpen från sekelskiftet! Den skulle jag ha. Jag bortsåg från att badrummet var så trångt att jag skulle tvingas hålla ständig diet och förvara katternas toalett i köket. Kosta vad det kosta vill. Och kosta gjorde det. Budgivningen höjde utgångspriset med drygt en halv miljon. 1,8 miljoner ansågs tvåan på 50 kvadrat vara värd. Det var första mötet med bostadsjaktens baksida. Andra människor blir också kära. Andra människor har mer pengar. Som student kan jag inte ta lån utan måste helt förlita mig på sambons kreditvärdighet. Som hyresgäst har jag ingen miljonvinst att kassera in. Mönstret upprepade sig.

Varje söndagsmorgon pirrade det i magen, DN låg på hallmattan, full av annonser. Jag och sambon klippte ut, gjorde upp en rutt, lånade en bil och gav oss iväg. Jag föll handlöst för en orientalisk etta med öppen spis på Sigtunagatan, tindrade över en studio med ateljéfönster på Kocksgatan, förälskade mig i två vindsvåningar med snedtak i Enskede och kärade ner mig i en minitvåa med mörkbruna trägolv anno 1878 på Bellmansgatan. Alltid med samma resultat. Mäklaren ringer i slutet av veckan och meddelar senaste budet. Och vi tvingas dra oss ur. Enda trösten för mig som mentalt redan flyttat in, målat om och inrett var vetskapen om att jag kommande söndag skulle hitta ett nytt objekt att älska. Så höll det på i flera månader.

Sedan gick det som det ofta går när Amor är inblandad. Saker och ting händer när man minst anar det. Mycket trött steg jag en söndag i oktober över tröskeln till en underbar tvåa vid Mariatorget. Jag såg mig omkring, vid det här laget medveten om mina begränsningar, vände mig till sambon och sa ”Vi har inte en chans”. Fyra dagar senare hade vi vunnit budgivningen som bara varade i tjugofemtusen kronor. Att vi trots det kommer fördubbla vår boendekostnad och förlora 27 kvadratmeter i boendeyta är en annan historia.

Det kostar att bli kär på Stockholms bostadsmarknad.

Anna december 2002

/ Anna december 2002

För er som fick änglar

Det dröjde många år innan vi fick våra små. Det blev faktiskt cirka 65 ”nej” innan det efterlängtade strecket sa ”ja”. Andra gör en annorlunda resa. Detta inlägg vill jag rikta till alla fantastiska änglaföräldrar och -familjer som fick sina efterlängtade små men inte fick behålla dem hos sig. Jag har ord för mycket men inte för att förklara hur mycket jag lider med er och samtidigt imponeras av er styrka.

Bilden nedan är tagen i en kyrka på norra Korsika 2011. Andreas råkade fotografera mig just då jag hade tänt ljus för en väldigt speciell familj med änglabarn. Jag vill nu tillägna bilden till alla er som delar upplevelsen. Jag vet att en bild egentligen inte gör någon skillnad. Förhoppningsvis kan Spädbarnsfonden göra något mer påtagligt. Alva och Elliot fick därför idag spendera sitt första barnbidrag med att köpa julklappar till varandra i deras webbutik.

Kyrka på Korsika 19/7 2011

Vi är trötta – del 4

Jag (nyvaken eller halvsovandes): Kan du ta Elliot? Jag tror att han har släppt taget nu.
Andreas: Men Anna, du har ju inte börjat amma än.

Så här lät det första månaden, i princip varje gång jag vaknade. Det enda som varierade var vem jag trodde att jag höll i. Bäst var den gången jag lade till … jag vet att jag brukar tro att jag just har ammat men nu har jag faktiskt det! Nähä, inte den gången heller.

När den värsta tröttheten hade avtagit kunde jag återigen orientera mig även nyvaken. Tack och lov, kanske ska tilläggas – nattrutinen var lagom förvirrande för både Andreas och mig.

 

Jag tänker på vad jag äter

Jag har vänner som äter strikt LCHF, är Stockholmsvegetarianer, undviker mjöl etc. Själv brukar jag nöja mig med att ”tänka på vad jag äter”.

Ett övergivet äggJag tänker på vad jag äter även nu. Igår tänkte jag att det var ju tur att det låg en grön
banan i köket som jag kunde ta i väskan istället för frukost på väg till MVC. Och på väg från BVC fem timmar senare tänkte jag att bananen var lite väl svår att skala. Senare på kvällen tänkte jag att den halva portion oxfilépasta från Da Luigi som en väldigt god vän efterlämnade kvällen innan var en perfekt middag halvljummen. Att portionen var lite för liten tänkte jag kompensera med den pepparkakskola som samma goda vän haft med sig. Idag klockan 16 tänkte jag att det var märkligt att mitt frukostägg visst stod orört på bordet när vi just avverkat lunchen.

Och så fortsätter det. Tänkandet består, tankeinnehållet växlar.