… är det skönt om du kan skylla sömnbristen på dina barn. Tyvärr kan inte jag det just nu. Imorse lovade jag mig själv att jag skulle lägga mig tidigt ikväll och inte sitta uppe och skriva som jag igår gjorde till efter midnatt. Nu är det midnatt igen och jag håller mitt löfte. Jag skriver inte. Istället har vi lyckats fastna framför en tre timmar lång film om ytbärgare. På teve. Med reklamavbrott och Kevin Costner.
En kan tycka att jag får skylla mig själv om jag är trött igen imorgon.
Jag såg just denna filmsnutt om livet omräknat till jelly beans. Om varje dag representeras av en liten böna var dagens böna en något kaotisk sådan. Vi gör bara några nedslag.
Mitt i natten. Jag vaknar mitt i natten och hör lära-gå-vagnen rulla runt i hallen. Jag kliver sömnig upp och möts av Alvas glada åh-hej-mamma-är-du-också-vaken-min. Jag tror först att Andreas har somnat i barnens rum och att Alva själv är ute och promenerar men så är inte fallet. För ovanlighetens skull – tack och lov – har hennes blöja läckt och Andreas håller på att byta sängkläder. När vi är tre vakna personer i barnens sovrum dröjer det inte förrän Elliot, som normalt sover ganska bra mellan 20.00 och 07.30, också börjar röra på sig. Så snart Alva hör att Elliot är vaken springer hon fram och bankar på hans spjälor med sin åh-hej-Elliot-är-du-också-också-vaken-min. Hon ser överlycklig ut över allt sällskap. Han ser rimligt förvirrad ut över uppståndelsen.
Förmiddag. Barnen sover normalt kring klockan nio och klockan ett men nu är Elliot på väg att gå över till att sova en gång per dag. Jag tänker först försöka hålla båda barnen vakna till efter lunch men ger upp när Alva blir för trött och ledsen. Alva sover alltså som vanligt, Elliot är vaken. Vid elva ger jag barnen lunch. Efter en sked börjar Elliot gnugga sig i ögonen.
Eftermiddag. Jag lyckas hålla Elliot vaken över lunch och dusch. Sedan somnar barnen samtidigt. Jag skriver, skriver, skriver. Så vaknar Alva men istället för att köra igång sitt vanliga eftermiddagsrally sitter hon klistrad i min famn resten av kvällen. Jag har inte fått hålla henne så länge sedan hon var en liten pytteuggla. När jag sätter ner henne för att göra mellis och byta på Elliot blir hon förtvivlad.
Tidig kväll. Andreas kommer hem och Alva sover i min famn medan jag halvtittar på The Truman show och en dokumentär på tvåan. När vi har gett barnen kvällsflaskan och borstat tänderna slocknar Elliot på en minut. Alva är nu klarvaken och vill inget hellre än att klappa händerna åt allt, hela tiden.
Sen kväll. Klockan nio äter jag en sen middag om ugnspannkaka med rå kakao, vaniljglass och blåbär kan räknas dit. Samtidigt ser jag en kortfilm om fyra äldre kvinnor som pratar sex. Sedan skriver jag lite till, ser filmsnutten om livet i form av jelly beans och skriver detta. Och inser att denna böna nu är slut.
Alva har en favoritbok. Den gosiga pekboken. I boken har hon en favoritbild. Bilden på den duniga pingvinen. Hon kan klia pingvinen på den luddiga magen länge, länge och är inte särskilt intresserad av övriga sidor. Pingvinen verkar ha haft ett visst inflytande på Alvas uppfattning om böckers beskaffenhet. Jag läser Nickes godnattbok för henne efter att Elliot har somnat. På varje sida får jag ta en paus. Alva sträcker fram sin lilla hand och krafsar prövande apan Nicke på magen.
I veckan läste jag dessa krönikor som båda tog upp böckers betydelse och som jag varmt kan rekommendera How to talk to little girls och How to talk to little boys.
Både Andreas och jag tycker om att läsa även om tiden nu, inte helt oväntat, knappast räcker till. Vi har i alla fall så smått börjat högläsa för barnen i samband med läggning. Tokiga brokiga ska ha bullkalas. Det finns saft på brickan men inga glas läser jag medan Elliot sprattlar i sin säng, uppträngd i ena hörnet och Alva klättrar över mina ben. Tokiga brokiga skräms och säger bu. Vem blir rädd, inte är det väl du? frågar jag å Carin Wirséns vägnar men ingen svarar. Pixiboken tar snabbt slut och Andreas läser Morris åker till landet med mig som enda lyssnare. Jag läser Nickes godnattbok två gånger men ingen somnar. Andreas plockar upp stafettpinnen och erbjuder Alva Gosiga Pekboken. Han bläddrar förbi den hårda krokodilen och de mjuka stövlarna och har passerat den knottriga jordgubben när Alva ger ifrån sig ett illvrål. Alva struntar fullständigt i den lysande månen och den blanka lastbilen. Hon vill bara klappa på den duniga pingvinen. Alla andra sidor i boken är ren utfyllnad.
Än så länge är det alltså inte så lugnt och välorganiserat som en skulle kunna tro. Å andra sidan byggdes väl inte biblioteket i Alexandria på en dag.
Jag läser senaste numret av Föräldrar & barn och ett avsnitt handlar om olika vägar till barn. Jag hinner en halv sida innan jag måste blinka och blinka.
Det börjar med längtan. Hopp. Det är vår 2007. Små färgglada fjärilar i magen. Högtidlighet. Tänk … kanske vi gjorde ett barn igår. Tänk om jag just, just nu blir gravid. Månaderna går. Hoppet ersätts av undran, oro. Fjärilarna av molande tomrum. Varför går det inte? Läkarbesök. Är ni så friska som ni ser ut? Remisser. Köer. Administrativt slarv och tid som förloras. Läkare som ifrågasätter varandras beslut. Men varför skulle du börja med den dosen? Det verkar ju märkligt. Förvirring. Hur ska jag kunna veta det!? Mer ont i magen. Jag låter alltmer distanserad när jag svarar på deras frågor. Min kropp upphör att vara privat. Journaler fylls på. Vi gör ett första försök, ett skälvande. Ett ensamt embryo. Så fint. Nu, äntligen, händer det något. En dryg månad senare hugger det till svagt i magen. Nej liten, snälla, snälla stanna. Goda chanser som skrivs ner. Åren går och det känns svartare. Jag vänjer mig vid negativa besked och lär mig gråta ljudlöst i telefonen. Jag orkar inte. Jag orkar faktiskt inte mer nu. Ibland vill jag skrika rakt ut när omgivningen tjafsar om detaljer. Det blir mors dag och mors dag igen. Vi firar jul efter jul utan någon som frågar efter tomten. Tomrummet tar över hela min kropp. Jag längtar inte längre efter ”ett barn”. Jag saknar mitt. I brist på fantasi ser jag mig själv som liten. Jag befinner mig i en labyrint med hundratals gångar. Någonstans finns hon men jag måste välja rätt igen och igen och igen; acceptera vissa motgångar och vägra ge mig andra gånger för att hitta rätt dörr. Inte här, inte där, inte denna gång. En flicka med stora gråblåa ögon, ljusbrunt hår, en trubbig näsa, en liten fyllig mun och runda kinder. Någonstans väntar hon och det hänger på mig om vi hittar fram.
Det är vår 2013. Hon sover lugnt i rummet intill, i sängen bredvid ligger hennes bror. Jag behöver inte leta längre.
Ikväll utnyttjade Alva att hon är 14 minuter äldre än Elliot och blev kvar i vardagsrummet när han började klippa med ögonen och snabbt nattades. Hon rullar runt i soffan och lyckas, halvt gömd bakom en kudde, tjuvkika på teve. Stora ögon. Andreas zappar förbi Let’s dance när ”Astrologen” spelas. Så du är tvilling, jag visste det … Precis då ler Alva stort.
Ibland upplever jag att tiden har blivit lite annorlunda, kanske påtagligare, sedan jag fick barn. Jag beställer en sagobok. En bok med en illustrerad sång. Min mormor sjöng den för mig när jag var liten.
I ett hus vid skogens slut
Jag sitter i mormors knä och vi gör rörelserna tillsammans. Mamma fotograferar. Hon skriver senare ner textraderna i det fotoalbum som ska bli mitt.
liten tomte tittar ut.
Många år senare på mormors begravning. Jag är helt klädd i svart, sitter långt fram i kyrkan. Nynnar den ljudlöst för mormor i huvudet.
Haren skuttar fram så fort,
Jag är höggravid. Barnen sparkar bestämt på nätterna. Jag sjunger lågt för magen.
klappar på dess port.
De små föds. Det sjunker sakta in att det faktiskt har gått vägen. Jag har blivit mamma. Jag sjunger för första gången för mina barn i den höj- och sänkbara sängen på BB.
”Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig,
Och så kväll efter kväll. En godnattrutin etableras. Samma sång, en puss på huvudet och jag älskar dig mest i hela världen i örat.
annars skjuter jägarn mig!”
En framtidsbild, en förhoppning. Större barn med kvällsrufsigt hår i tvådelade pyjamasar. Riktiga sängar. Samma sång.
”Kom, ja kom i stugan in,
Och så den största förhoppningen. Vuxna barn med egna knytten. När jag var liten brukade min mamma sjunga för mig …
räck mig handen din.”
På Facebook delas en krönika av Daniel Wångsten. En väldigt bra krönika om skynda, skynda, gör si, gör så, gör inte det, din tid är nu.
De flesta känner nog igen sig. Eller åtminstone bruset runt omkring oss. Jag inser att jag känner mig mer träffad nu än jag skulle ha gjort för något år sedan. Jag hade faktiskt blivit ganska bra på att sålla när det gällde att vara ”bara Anna”. Barnlösheten hjälpte på sätt och vis till. Den blev en motvikt till alla gör si, gör så. När jag trodde att jag aldrig skulle få barn blev det lättare att sortera ut vad jag tyckte var värt att lägga energi på. Nu är jag inte ”bara Anna” längre utan mamma också och kravströmmen brusar högre igen. Vissa du ska/ska inte formulerar jag själv, andra hittar jag i fackböcker eller får från avsändare med trebokstavsakronymer, en hel del läser jag mellan rader i mer eller mindre oskyldiga frågor eller i de forum som alla googlesökningar leder till. Gör si, gör så. Ungefär så här kan bruset jag lever i låta:
Amma. Sov när barnen sover. Du måste äta ordentligt. Bry dig inte om att städa. Dammsug inte för mycket för lite smuts är bra. Dammsug mycket för det finns miljögifter i dammet. Välj barnmat utan arsenik. Prata med ditt barn. Sjung. Massera. Ge magdroppar. Magdropparna fungerar ändå inte. Smörj in. Torka inte ut. Amma. Det är viktigt att du dricker mycket. Lyssna inte på den äldre generationen som tror på fyratimmarsmetoden. Knyt an. Knyt sjal. Var i nuet. Dokumentera. Köp rätt vagn. Bär ditt barn. Jämför dig inte med andra. Här ligger hen på normalkurvan. Kom igång att träna. Ta det lugnt med träningen. Knip! Gå promenader. Var hemma i bubblan. Barnet bestämmer. Glöm inte bort dig själv. Vårda din kärleksrelation. Ha barnet mellan er i sängen. Lär ditt barn att sova hela natten. Låt ditt barn äta när det vill. Lyssna på skrik i fem minuter. Samsov inte. Samsov. Sov! Om du inte kan sova så vila. Amma ofta. Amma enbart. Ska ni inte ge smakportioner? Ge inte smakportioner än. Introducera gluten. Torka inte bort kladd. Ge ditt barn ett försprång. Välj förskola. Sätt inte barnet på dagis för tidigt. Var inte borta från arbetslivet för länge. Tänk genus. Dela föräldraledigheten. Slappna av. Lyssna inte på alla råd. Du sover väl?
För det mesta är det ganska lätt att avgöra när det är dags att spetsa öronen och när dövörat ska slås till. Ibland är det tuffare. Samtidigt tänker jag att det måste få vara svårare ibland. Jag är nybliven förälder. Det får ta ett tag att lära sig att gå.
För två veckor sedan fick jag helt fantastisk återkoppling på bloggen i ett tvillingforum på Facebook. Detta gjorde att flera relativt nyblivna tvillingföräldrar hittade hit. Flera skrev att de blev tårögda, någon att jag hade förgyllt hennes dag och flera att de ville lyfta upp sina sovande barn och nosa dem i nacken. Jag blev till och med skyldig till att ett föräldrapar hoppade över sin filmdejt och satt och höll varsin liten hela kvällen. Jag blev väldigt, väldigt glad och väldigt, väldigt rörd av er respons.
Ibland blir jag dock rädd att bloggen är för ljus? Att det är för lite av det vardagsrealistiska? Jag skriver vad jag antar kan klassas som en ‘mammablogg’ men jag utelämnar oftast det jobbiga. Det finns flera anledningar till det. Jag försökte just skriva ner dem men det blev långrandigt. Den korta versionen är denna: Jag ägnade fem år åt att vara fast i det mörka. Jag träffade vänner och initierade projekt på jobbet och vi reste och levde och var men jag njöt inte helhjärtat ens en bråkdel av tiden. Vissa dagar var min enda tanke jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte. Nu gör jag motsatsen. Jag riktar blicken mot leenden, skratt och framsteg och bloggen blir därefter.
Men för er som undrar: jo, även våra barn skriker ibland, saker som tidigare var enkla är nu stora projekt, jag sover aldrig mer än några timmar i stöten och ofta känner jag mig vansinnigt otillräcklig. Endera dagen kommer nog ett inlägg om det. Tills dess bjuder jag på dessa något mindre idealiserade vardagsnedslag:
Jag är med i några forum för tvillingföräldrar på Facebook. Där diskuteras ibland vilka frågor och reaktioner man som tvillingförälder har fått. En kvinna blev till exempel tillfrågad av en okänd person i en matbutik Duschar ni tvillingföräldrar? Eftersom vår tid med tvillingar inskränker sig till vinter, vinter, vinter har jag ingen egen erfarenhet. Eller lite erfarenhet har jag i och för sig.
Erfarenhet 1:
Grannarna i förra huset blev plötsligt väldigt pratglada.
Medelålders man som jag inte tidigare har pratat med på väg in i hissen, över axeln: Jaha, har ni fått barn. Grattis.
Jag ståendes med en liggdel som då rymde båda barnen: Tack. Ja, två faktiskt.
Medelålders man som jag inte tidigare har pratat med släpper hissdörren, nu över min axel: Är det tvillingar? Oj, grattis! Vad är det? Vem är vem? Är de lika? Hur är det? Är de snälla? Skulle ni flytta? När då?
Erfarenhet 2:
Jag ringde runt till olika försäkringsbolag och ville ha uppgifter om barn-, hem- och bo-kvar-försäkringar. Alva och Elliot sov men skulle snart vakna och jag ville därför avsluta samtalen snabbt. Axplock ur ett av samtalen:
Säljaren: Är det vanligt med tvillingar? Jag kämpar tappert … Är det ärftligt? … för att styra … Är de för tidigt födda? … tillbaka samtalet … Visste ni om det? … och få prisuppgifter, villkor och totalsumma ... Är det enäggs- eller tvåäggs? Det gick sådär.
Jag har längtat så efter att få barn att jag mer än gärna svarar på samma sak flera gånger. Fast idag postades en länk till detta klipp i ett av tvillingföräldraforumen. Då blev jag aningens orolig.
Sedan barnen kom har vi och vår omgivning försökt lista ut vem som är lik vem. Efter viss oenighet i början tycker nu de flesta att Alva är lik mig (särskilt de som har sett mig som barn). Elliot är mer svårbestämd. Vissa tycker att han är lik mig, andra att han är lik Andreas. Vi tycker att han är lik Andreas bror som barn.
Ibland letar min hjärna uppenbarligen efter referenser längre bort. En morgon i november vaknade jag och utbrast Elliot är ju lik Macauly Culkin. Apropå ingenting annat än sömnbrist. Idag går jag steget längre. Andreas kommer hem till en knäpptyst lägenhet och tar denna bild på en mycket yrvaken Elliot i min famn. När vi laddar över den till datorn utropar jag Åh, han ser ju precis ut som Josiah Bartlet!
* Ni som inte har sett ”Vita huset” fick nu en anledning att göra det.
Jag hade hört att barn redan (eller åtminstone?) i magen lyssnar på sin mamma. Om man upprepade gånger sjunger för magen ska barnen känna igen sången när de föds. Jag sjöng därför en och samma sång om nätterna – den om tomten i huset vid skogens slut som tittar ut och räddar en hare. Min mormor sjöng den för mig när jag var liten och den är lagom kort så den fick det bli. Jag tänkte att barnen likt Pavlovs hundar skulle förknippa sången med vila …
//konstpaus där du som läser detta kan börja le överseende//
… och att den därför skulle bli en utmärkt vaggvisa när de väl hade kommit. Det har uppenbarligen inte fungerat alls – de små sover när de vill, inte när jag sjunger. Först tänkte jag att jag kanske inte var konsekvent nog. De första veckorna sjöng jag nämligen godnattsången lite när som helst på dygnet. Efter ett tag tröttnade jag på texten och började hitta på egna (numera kallar jag ofta Elliot för Totte eftersom det betonas på samma sätt som ‘tomte’ medan Elliot är helt omöjligt att klämma in) … Sedan barnen fick en sängmobil i julklapp tappar jag dessutom bort min melodi, kopierar mobilens och hamnar helt i otakt. För några dagar sedan insåg jag dock att försöket var utdömt redan från början.
Jag går igenom bilderna och filmerna från BB. På en filmsnutt på en halv minut sjunger jag tomtesången för barnen som är tre dagar gamla. Den sista bildrutan fryser Elliot som klart och tydligt ger mig fingret.
Helt misslyckat var betingningsexperimentet dock inte. Jag kan inte längre kan ta mig igenom sången utan att gäspa.
Jag läste nyligen att tvillingar kan vara busigare än enlingar för att de sporrar varandra – och dessutom ofta är svårare att tillrättavisa eftersom den ena backar upp den andra. Plötsligt ser jag dessa bilder från mitten av december i ett nytt ljus.
Har de senaste dagarna sms-önskat ett par låtar via Musikhjälpen. Har ingen aning om låtarna har spelats men det är förstås inte det viktiga. Lyssna på dem kan jag ju göra via Spotify. Den senaste önskelåten ”Home” passar särskilt bra som bakgrundmusik när vi packar våra sista flyttkartonger – här i underbar coverversion som väldigt många nog redan har hört men en hel del säkert också har missat (finast är dotterns försök att vissla).
Andreas har ett starkt musikintresse. Inför förlossningen såg han det som sin näst viktigaste uppgift att skaffa superljud till min iPhone (hans viktigaste uppgift var att kolhydratladda mig in i absurdum). Själv lyssnar jag oftast på texter och kan lyssna en låt sönder och samman. Jag slängde i alla fall pliktskyldigt ihop en spellista kvällen innan igångsättning –en varierande sådan insåg jag ett dygn senare.
Från spakänsla …
Efter att ha fått feber, yrsel och frossa ganska tidigt under förlossningen och därmed reviderat plan A (lustgas) och istället bett om ryggbedövning hade vi några lugna timmar. Andreas sov av och till medan jag låg och lyssnade på gamla favoriter som Carolina Wallin Pérez när hon tolkar Kentlåtar. Jag tittade på dubbla ctg-kurvor och behövde sällan andas mig genom värkarna. Fick lite finkänsligt be Andreas att avstå från superljudet eftersom jag ville ha musiken på så låg volym. Vilken spakänsla det är här inne, sa barnmorskan förvånat – och förvirrat eftersom hon kände igen låtarna men inte rösten.
… till slå mig hårt
Till slutskedet hade jag däremot laddat med musik från min träningslista på Spotify. Där kom min ”våga-låt” med. The Sounds ”Hit me” spelades första gången jag klarade en svart pist på snowboard. Sedan dess har jag lånat pistmodet och nynnat på den när jag testade wakeboard för första gången och försökte överrösta Hajentemat som ekade i mitt huvud (trots att vi befann oss i Stockholms skärgård). Jag försökte också komma ihåg melodin när vi, trots min höjdrädsla, testade via ferrata på Korsika förra året. Låten borde väl vara klockren på en förlossning?
Nja. Visserligen har jag definitivt övat mig på att möta mina rädslor genom att testa just adrenalinsporter men jag hade undervärderat hur ont något kan göra när jag komponerade spellistan. Mental note to self: nej, jag vill inte bli påmind om smärta under en förlossning. Det räcker bra som det är, tack.
Både jag och Andreas älskar John Irvings ”Hotell New Hampshire”. Om du också har läst den måste du komma ihåg björnen Earl. (Och har du inte läst den fick du just ett boktips.) Elliot har samma förmåga som Earl att komma med inpass när andra samtalar. Jag och Andreas pratar och på exakt rätt ställe bräker Elliot till, ofta i sömnen. Alva? Hon bara himlar med ögonen.
