Säg att det inte bara är jag

Vissa dagar flyter vår vardag med tvillingar på dryga året på precis enligt plan. Vi hinner leka, sjunga, läsa, äta, bada, träffa små och stora vänner och lägga oss i rätt tid. Jag hinner till och med skriva på min romanidé när de små synksover. Det är vissa dagar. Andra dagar flyter ingenting alls på eller så flyter det upp och ner och motströms.

Säg att det inte bara är jag som (för att ta ett urval) …

  1. … kliver in i duschen på morgonen och tänker att det är helt rimligt att den vaxduk vi lägger under matstolarna för att skydda köksgolvet gömmer sig i badkaret tillsammans med en försvunnen pipmugg.
  2. … kliver ut ur duschen efter tio minuter och inser att jag har glömt att tvätta håret alternativt …
  3. … kliver ut ur duschen med schampot kvar.
  4. … ibland tycker att Åt lunch är ett uttömmande svar på frågan Vad gjorde ni igår?
  5. … döper om maträtter till Kasta Parbonara (Pasta Carbonara) och tycker att det låter helt normalt tills barnen börjar slänga mat på golvet.
  6. … ropar En minut, hjärtat när micron piper.
  7. … ger barnen helt motstridiga uppmaningar som Vänta, två sekunder bara och Kom vännen i samma andetag. Trots att barnen sitter fastspända i sina stolar.
  8. … då och då behöver vika upp byxorna när jag ska förflytta barnen från köksbordet till badrummet efter lunch.
  9. … gång på gång tänker att Idag har vi verkligen gott om tid för att i slutändan hinna precis med andan i halsen.
  10. … inser att barnen har ätit lunch men inte jag just som vi är på väg ut genom dörren.
  11. … känner mig stolt när jag kommer ut på gatan i tid med båda barnen påpälsade och inser att jag själv varken har mössa eller vantar trots att det är Svenvarning.
  12. … står på öppna förskolan eller ett barnvänligt café med ett barn under armen, försöker räkna in den lilla flocken och missar barnet jag redan bär på.
  13. … tycker att tio minuter är gott om tid för att byta om från hemmamys till jobbfest eftersom jag bara har en person att ta hand om.
  14. … inte kommer ihåg hur jag ser ut i utsläppt (läses greppvänligt) hår.
  15. … undrar varför mina vänner inte svarar på mina sms tills jag inser att jag bara har skrivit dem i huvudet.
  16. …tycker att tre gånger är helt normalt att värma om samma kopp te.
  17. … inleder de flesta meningar till Andreas med Har du sett …
  18. … alltid missar minst en bokstav, en månad, eller för all del ett finger när jag ska sjunga för barnen.
  19. … glömmer bort melodin till den godnattvisa jag sjungit minst 400 gånger sen barnen föddes.
  20. … kommer på mig själv med att vagga en iPad, en handväska eller makens hand trots att båda barnen sover.

Tack och lov sker inte allt samma dag men det vore ändå skönt att höra att någon känner igen sig. Tjugo möjliga poäng – hur många får du på en normal månad? Har jag missat någon standardmiss?

Balans

Idag springer Andreas Stockholm marathon, hans sjätte i ordningen. I normala fall brukar han hinna springa en hel del och sova en hel del som uppladdning. I år var det springa lite och sova mindre som gällde.

Mitt mål var att ta med barnen ut, gå till Söder Mälarstrand och heja som jag brukar. Jag har blivit bra på att lokalisera honom i löpmassorna. Förra året lyckades jag tre gånger i rekordkylan med min växande mage väl inbäddad under fleecetröja och regnjacka. Hej magen, där kommer er pappa. Oj, vad han springer fort. Så räknar jag på det. Vi har flyttat från Mariatorget så det blir en klart längre promenad. Jag har en rejäl vagn att trängas med. Andreas bör passera min tänkta ståplats ungefär vid halvtrematningen. Jag behöver blanda mjölkcocktails, mata båda och vara beredd på två utomhusblöjbyten i duggregn. Här börjar jag tveka. Och bestämmer mig för att det är viktigt med balans. Andreas är superambitiös idag. Då är det extra viktigt att jag tar det lugnt. Så nu följer jag maran digitalt i sällskap av två sovande barn, en kopp te och en chokladbit. Heja oss!

Slutbetyg solohelg

Jag har just avverkat min första helg solo med tvillingarna medan Andreas har sprungit Göteborgsvarvet. Fredag och lördag var det fullt program och sällskap men idag var vi solosnöre på riktigt. Vi avslutade med en långpromenad i kvällsdiset. Barnen var vakna men istället för införläggdagsgnälliga låg de stilla och studerade himlen, vattnet, mig. Jag tonsatte genom att sjunga mig igenom ett halvt Winnerbäckalbum och Alva nynnade entonigt med (eller grälade oavbrutet på sitt vagnslejon – vem vet?). Nätterna har varit knepiga med en förkyld Elliot, omlottsovning och väldigt tidiga morgnar men annars trodde jag att vi hade haft en lyckad helg. Efter promenaden avrundade de dock genom att sparka ner mig från soffan (ja, bokstavligt talat – jag satt på kanten för att kunna mata dem båda när de synkronsparkade.) Detta bara en kvart innan Andreas nyckel rasslar i dörren. Jag hoppas att det inte var slutbetyget? Jag tyckte själv att jag förtjänade i alla fall en tolva av den lilla juryn.

En annan slags träning

I morse var jag på mitt andra pass Mamma boot camp – utomhusträning för nyblivna mammor. De nyblivna barnen följer med i vagn.

I måndags gick det sådär. Elliot var vaken och missnöjd. Jag lyfte upp och tröstade. Lade ner på filt. Tog upp från filt. Gjorde några benböj med extra vikt. Lade ner på filt. Gjorde utfallssteg. Rusade tillbaka och hindrade honom från att äta jord (Kokta morötter i lagom storlek? Nej, tack. Fjolårets löv? Yes, please!). När jag i tisdags insåg att jag hade träningsvärk blev jag uppriktigt förvånad för jag kunde inte minnas att jag faktiskt hade tränat.

Idag gick det bättre. Både Elliot och Alva var vakna större delen av passet men nöjda med att agera publik och tugga på sina leksaker. Det är dock första gången i mitt träningsliv där själva övningarna är mindre ansträngande än logistiken runtomkring. Att ta sig iväg i tid med två barn som är lagom trötta, mätta, torra, rätt klädda och fastspända i en vagn som är packad med skötväska, mat, vattenflaska, picknickfilt, träningsmatta … Det känns som att förberedelserna förtjänar en egen post i träningsdagboken som jag inte hinner föra!

En liten cirkus

I veckan kom sommaren. I alla fall kändes det så. Jag har hunnit med årets premiärpicknick, Alva och Elliot livets första. I flera år har jag suttit i Tanto på somrarna och i skydd av solglasögon längtansfullt studerat andras filtar. Familjefiltarna. Nu är jag där. Mitt i kaoset.

Gräs! Alva hälsar med hela ansiktet medan jag fångar Elliot som tippar från sittande. Jord! Alva borrar ner sin napp medan jag hindrar Elliot från att välta min matlåda med allt ljummare sallad. Kladdkaka! Alva kravlar intresserat närmare föräldragruppsfikat medan jag lägger en sömnig Elliot i vagnen.

Så här trötta var barnen efteråt. Lejonet och elefanten passar väl in i vår miniatyrcirkus.

Elliot och Alva 6/5 2013

9000 magiska stunder

Libero har en reklam på baksidan av föräldratidningar just nu. Den handlar om att det ska vara mysigt och härligt att byta blöjor. En magisk stund att bara vara ”vi två”.

När du är själv hemma och ska byta blöjor på tvillingar faller lite av den magiska tvåsamheten. Jag försöker dela uppmärksamheten mellan barnet på skötbordet och barnet som väntar men ändå följa alla råd om att göra skötstunden språkutvecklande och mysig. Det slutar ofta med att jag far med huvudet som en stressad seriefigur. Alva, ska vi knäppa upp din pyjamas … Har du en pyjamas med zebror idag? Tycker du om zebror? Elliot, har du sett att Alva har zebror på sig idag. Du har spöken på din … Elliot, vart ska du ta vägen? Se upp så att du inte krockar med papperskorgen … Alva, de rena blöjorna kan ligga kvar där. Inte det? En … Nähä, de ska vara skrynkliga. Vill du … Jag ska … Elliot, kan du … Alva, jag ska bara blöta några pappersservetter. Nu torkar jag dig under hakan. Kittlas det? Åh, ditt skratt är så … Elliot, vart är du på väg? Vänta lite Alva, jag måste bara …Oj, fick du tag i alla servetter nu. Behöver du alla servetter eller kan jag ta några? Ska vi sjunga istället? Imse, vimse … Elliot!

Sedan några dagar tillbaka har Alva bestämt att hon alls inte vill ligga på rygg utan på mage och att hon alls inte vill ligga på skötbädden utan bredvid. Enligt Liberos reklam kommer jag byta på min bebis ungefär 4500 gånger. Jag ser fram emot 9000 magiska stunder.

Oj!

Vissa tvillingföräldrar vittnar om att de får väldigt många frågor och kommentarer när de är ute på stan. Jag har inte märkt av det så mycket men idag gick jag en promenad med min lillasyster. Vi mötte en kvinna i träningskläder som raskt passerade oss. Precis när hon gick förbi ropade hon Oj! Kort och koncist.

Ett smakprov

Vi har flera gånger haft besök som förvånat har konstaterat att vi har det så lugnt hemma. I början tänkte vi Ni skulle bara se oss på nätterna men numera känner vi oftast igen oss i beskrivningen. Även om våra dagar är intensiva är barnen vanligen harmoniska. Idag insåg jag dock att lugnet nog snart är bakom oss.

Alva vände sig från rygg till mage för exakt en vecka sedan. Elliot väntade några dagar men vände igår. Imorse var vända och vrida allt de gjorde. Bilden nedan är tagen sekunder efter att jag lade dem på rygg sida vid sida med någon halvmeter emellan. Jag åt frukost men fick gång på gång pausa för att vända ett missnöjt barn tillbaka till rygg eller rädda den enas ansikte från den andras fötter.

Och så inser jag något som jag givetvis redan visste: de kommer inte alltid ligga kvar där vi lägger dem. Undrar hur många som kommer tycka att det är lugnt och skönt hemma hos oss om några månader?

Elliot och Alva 11/3 2013

 

Många etiketter

Jag har blivit mamma*. ‘Mamma’. Jag undrar hur många gånger jag måste smaka på det ordet innan det smälter. Och jag har inte bara blivit mamma som det alltid hette i tevereklamen för tvättmedel och tandkräm på nittiotalet. Jag har blivit ‘förstagångsmamma’, ‘tvåbarnsmamma’ och ‘tvillingmamma’ på samma gång. Och mamma efter många års längtan. Med etiketterna kommer tusen känslor (uppenbarligen eftersom de blev en hel blogg). Jag är ganska säker på att få av de saker jag känner är helt unika. Om inte annat märker jag det på den respons jag får här i bloggen, på Facebook och i verkliga livet. Ibland undrar jag dock vilka jag delar en upplevelse med.

Barnen har precis somnat. Jag har tillbringat hela dagen med dem även om de sov ovanligt länge när vi tog en fika i solen. Ändå upplever jag att vi knappt har träffats. När jag har bytt på Alva lyfter jag upp henne och håller henne hårt i famnen. Ställer mig framför en stor spegel och tittar länge på oss tillsammans. Där är du. Ser du? Oj, vad du har vuxit. Jag ger henne nästan motvilligt till Andreas som klär på pyjamas och ger D-droppar. Är det så här det känns att vara mamma? Är det så universiellt? Eller är det så just för förstagångsmammor? Eller för flerbarnsmammor som behöver dela uppmärksamheten mellan flera barn? Eller specifikt för tvillingmammor? Hänger det ihop med att jag har längtat så länge efter barn och äntligen har dem hos mig? Eller att jag vet att mina första barn med största sannolikhet också är mina sista?

Anna, Elliot och Alva 23/2 2013* Jag har också blivit ‘förälder’ men det ordet är inte lika känslomässigt laddat för mig. Jag tror alltså inte att mina känslor är specifika för mammor utan gissar att jag delar många av dem med förstagångs-, flerbarns- och tvillingpappor.

‘Lyx’ och ‘egentid’

Idag har vi haft en lyxig eftermiddag. Det betyder inte riktigt samma sak som det gjorde innan. Idag var min lillasyster här i flera timmar. Det innebar att jag hann dricka två koppar te medan de fortfarande var varma och äta lunch ungefär den tid jag hade tänkt mig. Det är lyxigt.

Framför allt innebar besöket egentid. Egentid har inte heller samma innebörd längre. Jo, det finns vanlig egentid också. Den har jag just nu. Jag surfar, bloggar, dricker te och äter vindruvor. Alldeles strax kommer jag ropa på Andreas och fråga om inte han vill krypa upp med mig i soffan och slötitta på Netflix och äta ännu fler vindruvor. Men den egentid som avlastning innebär är något annat. Den innebär att jag kan fokusera helt på ett barn i taget. Jag kan sitta och kramas länge med Alva och leta upp en spegel och spana på den där lilla människan som också har rödvitrandig heldress och är så klockren på att härmas. Sedan får jag gå lägenheten runt med Elliot på armen och lukta på en rosa ros som börjar sloka på köksbordet, detaljstudera de färggranna bokryggar som alltid fångar hans blick och se när han med klumpigt grepp knuffar till en lampa som egentligen är en övervintrad julstjärna på fot. Just nu är det den finaste formen av egentid jag vet.

Anna och Elliot 16/2 2013 

100 dagar

Idag har jag varit mamma i 100 dagar. Många av mina blogginlägg handlar visst om tid. Jag antar att tiden aldrig har fascinerat mig så mycket som nu. I ”innan”-livet kunde ett par månader, kanske till och med något år, rulla på utan att särskilt mycket egentligen förändrades. Visst upplevde jag en hel del men livet var i grunden detsamma. Nu är skillnaden från en månad till en annan otrolig.

Barnen växer och utvecklas i helt sanslös takt. De är 14 centimeter längre och mer än tre kilo tyngre än när vi först träffades. De ler och är vakna och med. Igår råkade jag borra ner huvudet mellan deras runda magar och behövde Andreas hjälp för att komma loss med lite hår i behåll. Jag kämpar för att hinna uppleva dem ordentligt, en i taget, där de är en specifik dag eftersom de dagen därpå sannolikt är på god väg att vara någon annanstans.

Vardagen förändras nästan lika snabbt. Första månaden var en bisarr blandning av eufori, extrem sömnlöshet och utmattning. Andra månaden var en bisarr blandning av lycka, brist på rutiner, lägenhetsflytt och julfirande. Tredje månaden föll mycket på plats så snabbt att vi inte hängde med. (Han: De sover. Jag: Vad då ‘sover’? Han: Ja, de somnade. Jag: Men de kan ju inte sova nu, det är inte ens midnatt. Han: Men de sover. Jag: Jaha, men då väntar vi väl uppe tills de vaknar då? De kan ju inte sova på riktigt.)

Jag läste i veckan att det kan ta ungefär tre månader att vänja sig vid att man har blivit förälder. På ett sätt har jag vant mig. Jag ammar ungefär 130 gånger i veckan (också bisarrt) så det vore ju oroväckande om jag var helt omedveten om min nya mammaroll. På ett sätt undrar jag om jag någonsin kommer att vänja mig. Gör man det? Jag stirrar helt förundrat på dem flera gånger per dag. Är du verkligen min? Får just jag lyfta upp dig och nosa dig i nacken? Svaret verkar onekligen vara ja för ingen förnärmad förälder kommer och rycker dem ur mina armar så jag nosar förstulet vidare. (Andreas kommer dock ihåg tillräckligt mycket av den första tidens sömnkaos för att dra gränsen vid spjälsängen; har de somnat för kvällen får jag inte ta upp och lukta på dem.)

Alva 6/2 2013

 

Är det tvillingar?

Jag är med i några forum för tvillingföräldrar på Facebook. Där diskuteras ibland vilka frågor och reaktioner man som tvillingförälder har fått. En kvinna blev till exempel tillfrågad av en okänd person i en matbutik Duschar ni tvillingföräldrar? Eftersom vår tid med tvillingar inskränker sig till vinter, vinter, vinter har jag ingen egen erfarenhet. Eller lite erfarenhet har jag i och för sig.

Erfarenhet 1:
Grannarna i förra huset blev plötsligt väldigt pratglada.
Medelålders man som jag inte tidigare har pratat med på väg in i hissen, över axeln: Jaha, har ni fått barn. Grattis.
Jag ståendes med en liggdel som då rymde båda barnen: Tack. Ja, två faktiskt.
Medelålders man som jag inte tidigare har pratat med släpper hissdörren, nu över min axel: Är det tvillingar? Oj, grattis! Vad är det? Vem är vem? Är de lika? Hur är det? Är de snälla? Skulle ni flytta? När då?

Erfarenhet 2:
Jag ringde runt till olika försäkringsbolag och ville ha uppgifter om barn-, hem- och bo-kvar-försäkringar. Alva och Elliot sov men skulle snart vakna och jag ville därför avsluta samtalen snabbt. Axplock ur ett av samtalen:
Säljaren: Är det vanligt med tvillingar? Jag kämpar tappert … Är det ärftligt? … för att styra … Är de för tidigt födda? … tillbaka samtalet … Visste ni om det? …  och få prisuppgifter, villkor och totalsumma ... Är det enäggs- eller tvåäggs? Det gick sådär.

Jag har längtat så efter att få barn att jag mer än gärna svarar på samma sak flera gånger. Fast idag postades en länk till detta klipp i ett av tvillingföräldraforumen. Då blev jag aningens orolig.

Två gula knappnålar

Varje barn som föds på Södersjukhuset symboliseras av en knappnål på en tavla i korridoren. Röda nålar för flickor och blåa för pojkar. Statistik i dess enklaste form. Fast när det föds tvillingar symboliseras de av gula nålar. De hör ihop, oavsett kön. Det tycker jag känns fint.

Knappnålar

(Andreas fotade tavlan när vi förflyttades från förlossningen till BB. Jag åkte rullstol; barnen delade en liten, genomskinlig låda. Och Andreas bar på tusen väskor med saker som jag aldrig behövde.)

Bonusbilder en onsdagsmorgon

Andreas är föräldraledig på onsdagar. Det går bra att vara hemma ”själv” de övriga dagarna. Över förväntan. Men riktigt så avslappnad som jag är när vi är fyra är jag inte när vi är tre. Eftersom barnen sällan sover samtidigt fylls dagarna då till max. Eftersom jag ammar dem en i taget försöker jag hela tiden ligga steget före för att slippa mata den ena till ackompanjemang av den andras skrik. Att gå en promenad med barnen går hur bra som helst. Att klä på dem båda och mig själv och hinna ut innan någon av oss drabbas av värmeslag är svettigare. Alltså njuter jag av egentiden med barnen men utser onsdagen till veckans mysiga bonusdag. Då hinner vi med sånt som inte hinns med annars. Som att fånga Elliots alla morgonminer.

Elliot 23 januari 2013

Oanade talanger

Igår skrev jag detta på Facebook:

Ibland går man runt en halvt liv med en rätt onödig kompetens – som att få upp ett Lypsyl med enhandsgrepp på en halv sekund – och en dag är den plötsligt guld värd.

Sedan vi fick barn har jag uppenbarligen färre händer. Ibland har jag så få att ingen är ledig och då är det också bra att kunna plocka upp saker från golvet med tårna. Idag insåg jag att jag besitter ytterligare en förmåga som jag tidigare har förbisett. Jag kan puta ganska mycket med läpparna – duckface säger min yngre kusin som har koll på modebloggar. Anka eller inte … det är onekligen praktiskt att kunna förvandla munnen till krockkudde när någon är nära att skalla en på näsan och alla händer är upptagna.

I krockzonen 15/1 2013

Ni som har barn – vad har ni utvecklat för talanger?

Trekvarts på bildfronten

Vi har nu fått fira jul med barnen. Jag kommer aldrig att glömma denna julafton. Eftersom Alva och Elliot däremot inte kommer att minnas den alls försökte vi dokumentera så mycket som möjligt. Vi fotograferade julklappar och innehåll och snören och snötyngda grenar genom fönsterrutor och bortklippta tevescener och ljusstakar och mostrar och mormödrar. Och så vidare. Även denna gång gick det dock sådär att fånga oss fyra i en och samma bildruta. Procentuellt sett blev bilden nedan bäst – hela 75 procent har ögonkontakt med fotografen. Å andra sidan ser det ut som att den fjärde familjemedlemmen redan har insett att tomten inte finns.

Julafton 2012

 

Denna bild togs senare i min amningsvrå. För mig fångar den dagen allra bäst. Och Andreas är ju i alla fall med bakom kameran.

Anna, Elliot, Alva julafton 2012

 

Lucia – en dag av tba*

Nu har klockan passerat midnatt och det är Lucia. Jag ska gå upp tidigt och borde onekligen gå och lägga mig. Jag ska tyvärr inte gå upp tidigt för att se ett Luciatåg, delta i ett Luciatåg eller anordna ett Luciatåg (fast det vore ju rart … Elliot skulle få vara vis man och Alva tomte och själv skulle jag vara tärna för det var jag alltid på dagis (ofta den enda tärnan) och Andreas skulle få vara publik för någon måste ju vara det). Vi ska istället fira barnens första Lucia med att hinna med både MVC och BVC. På samma dag. En bisats ”innan” men ett gigantiskt projekt ”efter”.

Hoppas ni får en fin dag,
Anna

*tba = trebokstavsakronym.