Vägen hit: 31 oktober 2012

Jag har skrivit mycket sedan barnen kom men jag skrev nästan inte en rad under själva graviditeten. Detta är ett undantag, skrivet i mobilens Anteckningar för exakt ett år sedan:

Det är den sista oktober. Jag blir nog inte mamma denna månad. Men däremot någon av novembers första dagar. Jag ska sättas igång imorgon. Om allt går bra är detta den sista natt vi tillbringar hemma utan barn. Nästan sex års längtan. Nu står en monterad tvillingvagn i vardagsrummet. Ni är så nära. Hur det känns? Som att hålla andan kanske. Kroppen är redo. Alert och vaken. Laddad. Samtidigt som det känns ofattbart kan jag känna er i mina armar. Fullständigt omtumlande och självklart på samma gång. Hoppas oändligt att förlossningen ska gå bra. Att inget ska drabba er. Att ni ska vara friska. Att jag ska få behålla er. Sex års längtan. Jag är redo.

Och runt halsen hänger en …

Alva har sedan några veckor tillbaka en förkärlek för att hänga saker om halsen. En tröja, ett par byxor eller en udda strumpa får agera scarf. Fast hon stannar inte där. En mjuk utvikbar bok fungerar också. Likaså en lampsladd. Och så favoriten: en förlängningssladd med dosa. Det charmiga är egentligen inte hennes totala brist på gallring, utan hur hon klär sig. Hon knycker med nacken och kastar byxorna/boken/sladden nonchalant över axlarna som om det vore en lyxig boa. Sen får den hänga där medan hon oberört leker vidare.

(Om någon undrade har vi förstås konstaterat att hur charmigt det än må vara är det inte särskilt barnsäkert.)

Att återställa balansen

Vi har haft en förkyld vecka. Först jag, sen barnen, sen barnen och jag. Förkylningen har gjort att den mysiga vecka som vi hade planerat med flera vänner på besök, öppna förskolor och höstpromenader har förvandlats till ett ensamt innesittande. Idag på eftermiddagen slår det mig hur harmoniska barnen ändå är. Att de skrattar och ler och accepterar att stanna inne. Jag sitter på en filt på golvet när jag tänker detta. Det går bokstavligt talat en sekund. Sen kastar sig Elliot om min hals bakifrån, drar tag i mitt uppsatta hår och skriker mig rätt i örat. Eftersom jag är långt ifrån beredd både hoppar och ropar jag till. Åt det skrattar Alva länge. Väldigt länge.

Tack

Förra veckan skrev jag ett inlägg om att vara gravid och inte riktigt våga tro att allt ska gå bra. Jag fick så många fina kommentarer – här, på Facebook och i verkliga livet.Vissa känner igen sig, vissa är där just, just nu och längtar till efteråt och andra önskar att de kunde uppleva samma harmoni efter att barnen kommit. Jag har flera gånger fått höra att jag berör. Jag ville bara skriva ett eget inlägg och verkligen tacka för era kommentarer och förtroenden. De berör i sin tur mig. Väldigt mycket.

En viktig, viktig uppgift

Alva har just nu en period där hon älskar att lägga saker i lådor. Och ta upp dem igen. Du behöver inte studera henne länge för att förstå hur viktig den självpåtagna uppgiften är. Jag beskriver för dig:

Alva håller ett litet blått ägg i höger hand. Det rasslar om ägget när det skakas. Hon håller en liten låda i vänster hand. Hon stoppar ägget i lådan. Skakar lådan. Tar ut ägget. Skakar ägget i ena handen och lådan i den andra. Hon lägger tillbaka ägget i lådan. Skakar lådan. Hon går ut i hallen. Tar ut ägget ur lådan. Hon skakar ägget i ena handen och lådan i den andra. Så lägger hon tillbaka ägget i lådan. Skakar lådan. Hon går in i sovrummet igen. Tar ut ägget. Skakar ägget i ena handen och lådan i den andra. Hon lägger tillbaka ägget i lådan …

Här avslutar jag beskrivningen men Alva fortsätter. Med rynkade ögonbryn och totalt fokus.

Vägen hit: Om allt går bra …

I april 2012 fick vi veta att vi väntade två. Att två små hjärtan slog. Läkaren som gjorde ultraljudet pekade ut de millimetersmå prickarna för Andreas. Jag behövde ingen hjälp. Jag såg dem direkt. Efter att graviditeten var bekräftad började en märklig tid. Jag tänkte inte på allt som kunde gå fel. Men jag kunde heller inte tro att det skulle gå bra. Få gånger i mitt liv har jag varit så i nuet.

En titt i spegeln. Dra åt tröjan. Det syns, det syns. Inte längre illamående. Tillfälligt pigg. Jag är gravid i vecka 14. Jag är gravid. Gravid. Jag är gravid. Kan upprepa och upprepa utan att bli mindre förvånad. Ser sällan framåt. Alltid med förbehåll. Andreas, om allt går bra  … Det är försommar. Kroppsnära linnen och chinos som inte längre går att knäppa. Kollegor tittar på magen och vågar fråga. Veckorna går och jag växer. Är extremt hungrig. Istället för att be om lite mindre potatis på lunchrestaurangen ber jag för första gången om mer. De första sparkarna. Var det …? Det var. Hej du. Svårt att sova bekvämt. Ligger på sida och bygger bo med kuddar. Jag är gravid i vecka 19. Vecka 19. Det är varmt ute. Magen blir tyngre och det blir jobbigare att gå. Det knakar i huden. Lägger instinktivt handen under magen, vill stötta upp. Nu måste väl huden brista? Det låter så. Det gör den inte. Måste börja planera framåt. Ska vi flytta eller inte? Om allt går bra vore det skönt att ha en balkong nästa sommar… Blir sjukskriven på deltid. Arbetar två timmar per dag. Förbereder överlämning. Om allt går bra … Anmäler oss till en profylaxkurs. Övar oss där i målbilder. Instrueras i att det är viktigt att tro på det här. Vi åker därifrån och köper de första kläderna. Vita, luddiga luvtröjor. Visualiserar att vi kommer hem från BB med barnen klädda i munkjackor i vit fleece. Vi lägger dem på soffan. Och sen börjar resten av livet. Om allt går bra … Jag sjukskrivs på heltid. Kan inte längre arbeta utan kraftiga sammandragningar. Jag sitter stilla. Faller in i barnens dygnsrytm. Vi somnar sent. Ska vi sluta sparka och vila nu? Jag sjunger för er om ni vill. Jag vaknar tidigt och äter en första frukost. Sen somnar jag igen och sover till det som en gång var lunch. Täta kontroller på MVC. Jag är gravid i vecka 34. Jag. Lyssnar på hjärtljud och mäter magen. Allt ser bra ut. Barnen sparkar och sparkar. Jag buffar tillbaka. Tvillingen som senare visar sig vara en Alva är fixerad djupt i mitt bäcken. Hon hickar ofta. I oktober tar vi ett stort steg. Vi köper en större lägenhet och säljer vår älskade. Om det inte går bra kommer vi att ångra oss. Vi gör ett sista ultraljud. Så stora ni är. Jag har gått längre än någon väntade sig. De sista tio dagarna kan jag inte resa mig utan hjälp på kvällar och nätter. Det känns som att jag sågas itu av en ojämn metallskiva när jag försöker stå rakt. Jag får höra att jag är duktig som inte klagar. Att vara duktig är inte mitt mål. Halsbrännan är vedervärdig och det är svårt att sova men den fysiska smärtan är liksom utanför mig. I mitten är jag med händerna på magen. Jag är gravid. Jag är närmare att bli mamma än jag trodde var möjligt. 

Den 1 november är det dags för igångsättning. Dagen därpå är de här. Efter några timmar säger jag det reflexmässigt igen. Andreas, om allt går bra … Han skakar bestämt på huvudet. Anna, det har gått bra. Det har gått bra. De är här nu.

Och i det har jag faktiskt kunnat vila sedan dess. Inte hela tiden men för det mesta. Jag har fått mer än jag hade kunnat föreställa mig. Allt kan tas ifrån mig. Precis allt kan jag förlora. Men nu har jag det. Och i det nuet är jag.

Anna 11/6 2012

En första höst

Det är höst. Igen. Fast för Alva och Elliot finns inget igen. Det är deras första höst. Oktober är den sista månad de upplever för första gången. Så här såg det ut när vi presenterade dem för varandra på allvar.

Hej höst!

Elliot 12/10

Hej löven!

Alva 12/10 2012

Alla fyra

Jag har de senaste veckorna börjat sortera bland våra bilder. Det går långsamt. De senaste två åren har vi tagit tusentals och åter tusentals varav inga är utskrivna och inga är gallrade.

Detta är ett av relativt få fotografier på mig och Andreas under graviditeten. Det är taget exakt en månad innan förlossningen. Vi tog det med stativ så där är bara vi och magen. Eller egentligen är vi ju där alla fyra. Jag har fortfarande svårt att förstå att under våra händer finns just Elliot och Alva. Att just de ligger upp och ner i min mage. När jag tittar på denna bild har jag också svårt att förstå vems hand som är vems.

Anna o Andreas 2/10 2012

Gruppträning

Efter en lång sommar med lite träning försöker jag nu återuppta någon slags styrkebyggande hemmaträning. Eftersom barnen numera sover så få gånger per dag parkerar jag modigt min träningsmatta mitt bland leksakerna på golvet i deras rum. Elliot och Alva verkar entusiastiska. Efter en halvtimme har vi gemensamt uppfunnit ett antal nya övningar. Planka med fripassagerare, squats med tröjslit och rygglyft med hårdrag*. Gruppträning med andra ord.

Som kuriosa kan jag lägga till att ”att hårdra (ett resonemang)” faktiskt stavas just så, inte ”att hårddra”. 

Små, små korn

När du behöver distrahera barnen för att i lugn och ro äta upp din egen lunch ger du dem keso till efterrätt. Att äta med händerna. (När du sedan torkar upp hundra små slemmiga korn från golvet som du våttorkade så sent som för 13–14 timmar sen upprepar du högt för dig själv ”våttorkning är bra mot kemikalier, våttorkning är bra mot kemikalier.”)

Och så Elliots små steg

För en dryg månad sedan skrev jag om Alvas första små, små steg. Ett, två, tre. Jag skrev att jag snart inte kommer veta hur många steg hon har gått på en dag. Snart är nu. Alva springer mellan rummen. Ibland med en leksak i varje hand och blicken i taket.

Nu är det Elliots tur. I fredags tog han sina första tre steg. Nu provar han varje dag att hitta balansen och gå utan stöd. Jag ser honom stå bakom en fåtölj och prövande släppa elementet. När barnen om en månad fyller ett år lär de springa båda två. Jag kommer sitta kvar på golvet och säga Men … men … låg ni inte där jag lade er alldeles, alldeles nyss? Och så kanske resten av föräldraupplevelsen kan sammanfattas?

Alvas första skrift

Alva är väldigt intresserad av datorn. Hon står bredvid mig och sträcker ivrigt fram spretande små fingrar. Efter att ha skrivit klart föregående bloggpost öppnar jag ett dokument åt henne i Word och ger henne fria händer. Hon tvekar inte. Hon skapar en punktlista med en punkt, högerställer listan och skriver följande:

1) Op bj nn  .-).klp ö.ÖÄ:

Som min lillasyster skulle ha sagt. One day the world will understand.

 

Åh!

Kan jag få paketera en promenad? Lägga den klara luften och färgerna som sprakar helt utan filter i en liten ask? Försiktigt lägga dit två gräddvita åkpåsar med eftermiddagslugna barn?

Jag rullar den tunga vagnen över bryggorna. Mitt sällskap är två par gråblåa ögon och en matchande himmel. Går längs vattnet och är tysta tillsammans. Vi möter en grupp tjejer i gymnasieåldern. Några av dem vänder sig om innan jag ens har passerat och tittar ner i vagnen. Barnen matchar i lurviga munkjackor; en liten brunbjörn och en sockrig isbjörn fast med svartvita mössor och färgglada tumvantar. Hör ett unisont Åh! Ja, så känner jag med. Åh. Kan jag få slå in den känslan också?