Jag har tidigare skrivit om New York-bodyn som jag köpte våren 2008, glömde bort och som sedan dök upp när jag rensade ut en låda för barnkläder hösten 2012. I kväll tittar jag på en film och påminns plötsligt om det röda och det blåa halsbandet.

Sommaren 2009 är inte en bra sommar. Våren inleds med vårt första ivf-försök och positiva prognoser. Prognoserna försämras sedan drastiskt och inför hösten känns det mörkt. Vi bestämmer oss för en väldigt lugn semester, en båtluff i den grekiska övärlden, för att samla ork.

En kväll på Samos går vi runt på en marknad. Jag köper ingenting förrän jag fastnar framför ett stånd med enkla smycken. Jag är inte mycket för talismaner men ändå står jag där med en liten blå och en liten röd träfigur i läderband. Jag sluter handen om dem och ber en ordlös bön.

Vi får inte göra flera försök den hösten och min ork avtar och avtar. När vi 2011 äntligen kan fortsätta med behandlingarna råkar jag hitta halsbanden i en byrålåda. Jag tar fram dem en dag när vi ska åka till kliniken. Jag har lånat en grå, bekväm bomullsskjorta som Andreas sällan använder och stoppar halsbanden i vardera bröstficka. En väldigt svag tro men en stark, om än fåfäng, önskan att kunna göra något, att kunna påverka. Snälla, fungera denna gång. Det försöket misslyckas. Sedan ser jag inte halsbanden igen.

Den 1 november 2012 är vi på väg till Södersjukhuset för igångsättning. Jag inser hur lite makt jag har över förlossningen men projektledaren i mig hittar ändå detaljer att styra över. Andreas, om du sätter på dig en bekväm skjorta kan du bara knäppa upp den om du behöver värma den första tvillingen. Då slipper du sitta där i bar överkropp. 

Dagen därpå är våra barn här. Vi har blivit föräldrar.Tiden nollställs och startas om. Några timmar efter förlossningen sträcker Andreas fram handen mot mig med handflatan uppåt. Titta. Han har valt den gråa bomullsskjortan. I dess bröstfickor hittar han två små trähalsband.