Vägen hit: 31 oktober 2012

Jag har skrivit mycket sedan barnen kom men jag skrev nästan inte en rad under själva graviditeten. Detta är ett undantag, skrivet i mobilens Anteckningar för exakt ett år sedan:

Det är den sista oktober. Jag blir nog inte mamma denna månad. Men däremot någon av novembers första dagar. Jag ska sättas igång imorgon. Om allt går bra är detta den sista natt vi tillbringar hemma utan barn. Nästan sex års längtan. Nu står en monterad tvillingvagn i vardagsrummet. Ni är så nära. Hur det känns? Som att hålla andan kanske. Kroppen är redo. Alert och vaken. Laddad. Samtidigt som det känns ofattbart kan jag känna er i mina armar. Fullständigt omtumlande och självklart på samma gång. Hoppas oändligt att förlossningen ska gå bra. Att inget ska drabba er. Att ni ska vara friska. Att jag ska få behålla er. Sex års längtan. Jag är redo.

Vägen hit: Om allt går bra …

I april 2012 fick vi veta att vi väntade två. Att två små hjärtan slog. Läkaren som gjorde ultraljudet pekade ut de millimetersmå prickarna för Andreas. Jag behövde ingen hjälp. Jag såg dem direkt. Efter att graviditeten var bekräftad började en märklig tid. Jag tänkte inte på allt som kunde gå fel. Men jag kunde heller inte tro att det skulle gå bra. Få gånger i mitt liv har jag varit så i nuet.

En titt i spegeln. Dra åt tröjan. Det syns, det syns. Inte längre illamående. Tillfälligt pigg. Jag är gravid i vecka 14. Jag är gravid. Gravid. Jag är gravid. Kan upprepa och upprepa utan att bli mindre förvånad. Ser sällan framåt. Alltid med förbehåll. Andreas, om allt går bra  … Det är försommar. Kroppsnära linnen och chinos som inte längre går att knäppa. Kollegor tittar på magen och vågar fråga. Veckorna går och jag växer. Är extremt hungrig. Istället för att be om lite mindre potatis på lunchrestaurangen ber jag för första gången om mer. De första sparkarna. Var det …? Det var. Hej du. Svårt att sova bekvämt. Ligger på sida och bygger bo med kuddar. Jag är gravid i vecka 19. Vecka 19. Det är varmt ute. Magen blir tyngre och det blir jobbigare att gå. Det knakar i huden. Lägger instinktivt handen under magen, vill stötta upp. Nu måste väl huden brista? Det låter så. Det gör den inte. Måste börja planera framåt. Ska vi flytta eller inte? Om allt går bra vore det skönt att ha en balkong nästa sommar… Blir sjukskriven på deltid. Arbetar två timmar per dag. Förbereder överlämning. Om allt går bra … Anmäler oss till en profylaxkurs. Övar oss där i målbilder. Instrueras i att det är viktigt att tro på det här. Vi åker därifrån och köper de första kläderna. Vita, luddiga luvtröjor. Visualiserar att vi kommer hem från BB med barnen klädda i munkjackor i vit fleece. Vi lägger dem på soffan. Och sen börjar resten av livet. Om allt går bra … Jag sjukskrivs på heltid. Kan inte längre arbeta utan kraftiga sammandragningar. Jag sitter stilla. Faller in i barnens dygnsrytm. Vi somnar sent. Ska vi sluta sparka och vila nu? Jag sjunger för er om ni vill. Jag vaknar tidigt och äter en första frukost. Sen somnar jag igen och sover till det som en gång var lunch. Täta kontroller på MVC. Jag är gravid i vecka 34. Jag. Lyssnar på hjärtljud och mäter magen. Allt ser bra ut. Barnen sparkar och sparkar. Jag buffar tillbaka. Tvillingen som senare visar sig vara en Alva är fixerad djupt i mitt bäcken. Hon hickar ofta. I oktober tar vi ett stort steg. Vi köper en större lägenhet och säljer vår älskade. Om det inte går bra kommer vi att ångra oss. Vi gör ett sista ultraljud. Så stora ni är. Jag har gått längre än någon väntade sig. De sista tio dagarna kan jag inte resa mig utan hjälp på kvällar och nätter. Det känns som att jag sågas itu av en ojämn metallskiva när jag försöker stå rakt. Jag får höra att jag är duktig som inte klagar. Att vara duktig är inte mitt mål. Halsbrännan är vedervärdig och det är svårt att sova men den fysiska smärtan är liksom utanför mig. I mitten är jag med händerna på magen. Jag är gravid. Jag är närmare att bli mamma än jag trodde var möjligt. 

Den 1 november är det dags för igångsättning. Dagen därpå är de här. Efter några timmar säger jag det reflexmässigt igen. Andreas, om allt går bra … Han skakar bestämt på huvudet. Anna, det har gått bra. Det har gått bra. De är här nu.

Och i det har jag faktiskt kunnat vila sedan dess. Inte hela tiden men för det mesta. Jag har fått mer än jag hade kunnat föreställa mig. Allt kan tas ifrån mig. Precis allt kan jag förlora. Men nu har jag det. Och i det nuet är jag.

Anna 11/6 2012

Tro i två fickor

Jag har tidigare skrivit om New York-bodyn som jag köpte våren 2008, glömde bort och som sedan dök upp när jag rensade ut en låda för barnkläder hösten 2012. I kväll tittar jag på en film och påminns plötsligt om det röda och det blåa halsbandet.

Sommaren 2009 är inte en bra sommar. Våren inleds med vårt första ivf-försök och positiva prognoser. Prognoserna försämras sedan drastiskt och inför hösten känns det mörkt. Vi bestämmer oss för en väldigt lugn semester, en båtluff i den grekiska övärlden, för att samla ork.

En kväll på Samos går vi runt på en marknad. Jag köper ingenting förrän jag fastnar framför ett stånd med enkla smycken. Jag är inte mycket för talismaner men ändå står jag där med en liten blå och en liten röd träfigur i läderband. Jag sluter handen om dem och ber en ordlös bön.

Vi får inte göra flera försök den hösten och min ork avtar och avtar. När vi 2011 äntligen kan fortsätta med behandlingarna råkar jag hitta halsbanden i en byrålåda. Jag tar fram dem en dag när vi ska åka till kliniken. Jag har lånat en grå, bekväm bomullsskjorta som Andreas sällan använder och stoppar halsbanden i vardera bröstficka. En väldigt svag tro men en stark, om än fåfäng, önskan att kunna göra något, att kunna påverka. Snälla, fungera denna gång. Det försöket misslyckas. Sedan ser jag inte halsbanden igen.

Den 1 november 2012 är vi på väg till Södersjukhuset för igångsättning. Jag inser hur lite makt jag har över förlossningen men projektledaren i mig hittar ändå detaljer att styra över. Andreas, om du sätter på dig en bekväm skjorta kan du bara knäppa upp den om du behöver värma den första tvillingen. Då slipper du sitta där i bar överkropp. 

Dagen därpå är våra barn här. Vi har blivit föräldrar.Tiden nollställs och startas om. Några timmar efter förlossningen sträcker Andreas fram handen mot mig med handflatan uppåt. Titta. Han har valt den gråa bomullsskjortan. I dess bröstfickor hittar han två små trähalsband.

Om jag kunde resa i tiden

Jag ska gå och lägga mig. Tänder sovrumslampan för att plocka upp utspridda kläder som i ett snabbyte hamnat ovanpå sängen. Jag dras istället till spjälsängarna och sätter mig på huk. Alva andas hörbart med ögonen som smala springor; Elliot helt ljudlöst och lugnt. Blir sittandes en lång stund. Kärleken känns rent fysiskt, nästan som molvärk i magen. Jag lyckas fånga en flyktig önskan om tidsresor. Jag skulle skippa historielektioner och strategiska aktieköp. Istället skulle jag försiktigt förflytta mig till 2008 och bara landa länge nog för att viska till mig själv Du får barn till slut. Och de är helt makalösa.

Hand i hand 2 juli 2013

Vägen hit: Längtan och saknad

Jag läser senaste numret av Föräldrar & barn och ett avsnitt handlar om olika vägar till barn. Jag hinner en halv sida innan jag måste blinka och blinka.

Det börjar med längtan. Hopp. Det är vår 2007. Små färgglada fjärilar i magen. Högtidlighet. Tänk … kanske vi gjorde ett barn igår. Tänk om jag just, just nu blir gravid. Månaderna går. Hoppet ersätts av undran, oro. Fjärilarna av molande tomrum. Varför går det inte? Läkarbesök. Är ni så friska som ni ser ut? Remisser. Köer. Administrativt slarv och tid som förloras. Läkare som ifrågasätter varandras beslut. Men varför skulle du börja med den dosen? Det verkar ju märkligt. Förvirring. Hur ska jag kunna veta det!? Mer ont i magen. Jag låter alltmer distanserad när jag svarar på deras frågor. Min kropp upphör att vara privat. Journaler fylls på. Vi gör ett första försök, ett skälvande. Ett ensamt embryo. Så fint. Nu, äntligen, händer det något. En dryg månad senare hugger det till svagt i magen. Nej liten, snälla, snälla stanna. Goda chanser som skrivs ner. Åren går och det känns svartare. Jag vänjer mig vid negativa besked och lär mig gråta ljudlöst i telefonen. Jag orkar inte. Jag orkar faktiskt inte mer nu. Ibland vill jag skrika rakt ut när omgivningen tjafsar om detaljer. Det blir mors dag och mors dag igen. Vi firar jul efter jul utan någon som frågar efter tomten. Tomrummet tar över hela min kropp. Jag längtar inte längre efter ”ett barn”. Jag saknar mitt. I brist på fantasi ser jag mig själv som liten. Jag befinner mig i en labyrint med hundratals gångar. Någonstans finns hon men jag måste välja rätt igen och igen och igen; acceptera vissa motgångar och vägra ge mig andra gånger för att hitta rätt dörr. Inte här, inte där, inte denna gång. En flicka med stora gråblåa ögon, ljusbrunt hår, en trubbig näsa, en liten fyllig mun och runda kinder. Någonstans väntar hon och det hänger på mig om vi hittar fram.

Det är vår 2013. Hon sover lugnt i rummet intill, i sängen bredvid ligger hennes bror. Jag behöver inte leta längre.

Glad påsk

Påsken 2012 var väldigt speciell. På skärtorsdagen fick vi veta att vi väntade tvillingar. På påskafton kunde jag ge min familj ett väldigt speciellt besked. Vi har två nyheter. Vi väntar barn. 

Påsken 2013 är ännu mer speciell. Nu är de här. Vi färglägger inga påskägg. Istället målar vi barnen med solljus och persiennskugga. De verkar gilla det.

Hoppas att ni med får en glad påsk.

Elliot och Alva 27/3 2013

Vägen hit: Ett år

Den 10 mars 2012 vaknade jag väldigt, väldigt tidigt. Jag tog ett test och satt blickstilla på en badkarskant i väntan på resultatet. Sedan grät jag av pur lättnad.

Jag vaknade tidigt igår med. Vi gick ut i morgonkylan och promenerade till första lektionen i babysim. Ett år – från ett rött streck till två sprattlande barn i röda badbyxor.

Så. Vansinnigt. Tacksam.

9 månader i 20 bilder

I kväll diskuterade jag graviditet med en god vän. Trots att jag som tvillinggravid fick göra inte mindre än sex ultraljud hade jag på ett sätt svårt att ta in att två barn växte i min mage. Att magen blev större såg jag dock och Andreas tog många bilder. Vi hade ingen helkroppsspegel hemma den sista månaden av graviditeten men mot slutet plockade de flesta som kom på besök upp sina telefoner och bad mig posera i profil för att visa sin mamma/våra kollegor/någon annan som ville se. Nu är det ingen som tar bilder på min mage längre. Ibland är det verkligen insidan som räknas.

Magen 2012

Vägen hit: Den 24 februari 2012

Det är den 24 februari 2012.
Dag för embryoinsättning. Om det finns något som har delat sig.
Jag stirrar på telefonen hela morgonen.
Ring inte, ring inte, ring inte.
Vill inte att Andreas ska följa med.
Det känns som att de kommer ringa samma sekund som du sätter dig på tåget.
Det är irrationellt men det fungerar.
De ringer inte.
Ändå osäker.
Jag är här för insättning? Om det har fungerat? Ingen har ringt …
Fem års bakslag sätter spår.
Men jag får sjukhuskläder att byta om till. Det finns två fina embryon.
Vi har diskuterat möjligheten i förväg.
Får jag båda? Vi vill det, väldigt, väldigt gärna.
Jag spänner mig lika mycket som vanligt. En sköterska erbjuder mig sin hand men gör en grimas.
Förlåt, jag är starkare än jag ser ut.
Hon ser på mitt personnummer att jag snart fyller år, försöker distrahera mig med småprat.
Vad jag önskar mig?
Distraktionen fungerar. Jag skrattar till. Det finns bara en sak. Jag minns inte längre en tid då detta inte var min högsta önskan.

***

Alva och Elliot, jag har inget bildbevis. Jag vågade inte tro nog för att fotografera. Men för exakt ett år sedan såg jag två små, små prickar på en skärm. De prickarna blev ni.

Bortglömt hopp i en liten påse

Vårvintern 2008 var vi en vecka i New York kring min trettioårsdag. Vi besökte Metropolitan, MoMA och naturhistoriska, vi gick gata upp och gata ner, ett varv runt Frihetsgudinnan och fram och tillbaka genom Central park. Vi åt fantastisk mat, lunchade i det berömda båthuset och drack drinkar i en snurrande bar. Vi gick på musikaler och shoppade så mycket kläder att vi fick köpa en extra väska för att klara hemresan. På ytan var det en perfekt semester. Men jag var inte lycklig. Vi hade försökt bli gravida i ett år, den magiska gränsen, och i mig hade oron slagit rot på allvar.

Innan vi började försöka hade jag diskuterat mycket med vänner. När vi hoppades få barn, hur många, hur lång föräldraledighet, tankar kring namn. Tänk om vi skulle vara föräldralediga samtidigt. Vad roligt det skulle vara! Flera av dessa vänner hade under året som gått blivit gravida, vissa hade både hunnit bli gravida och få sina små. Själv hade jag gått från fjärilar till en obehaglig känsla i magen. Jag slutade prata om barn, slutade planera och tänka Om vi blir gravida nu får vi ett litet januaribarn eller Om vi skulle bli gravida nu blir det till sensommaren, en gosig liten lejonunge. När vi var i New York köpte jag presenter till mina vänners barn – både de nyfödda och de som ännu låg i magen. För egen del vågade jag inte hoppas.

I alla fall är det så jag minns det. När jag i oktober 2012 är påtagligt höggravid rensar jag ur en låda i en byrå i sovrummet. Jag behöver göra plats för de barnkläder jag till slut har vågat köpa. Tillsammans med gästboken från vårt bröllop ligger en liten brun, platt påse från New York. Jag öppnar den och ur trillar en vit body. Jag köpte en sådan till en vän som väntade en liten nollåtta men har inget minne av att jag köpte flera. Fick hon den aldrig? Eller vågade jag hoppas ändå?  Efter nästan exakt fem år i en liten papperspåse träs den över huvudet på Elliot.

Elliot 2/2 2013

 

Skrivet på vägen hit: Det första beskedet

Under 2009, 2010 och 2011 gick jag ett antal kurser i roman- och novellskrivande. Under tiden kom jag upp i cirka 100 sidor text som fick gå under arbetsnamnet Romanförsök. Jag valde på sätt och vis att bearbeta mina känslor genom att ge dem till någon annan. Huvudpersonen i romanförsöket var inte jag men vi hade en hel del gemensamt. Ibland hamnade texten väldigt nära verkligheten, ibland en bra bit ifrån. Från början tog det emot att visa utdrag ens för min lilla skrivgrupp. Nu vågar jag lite mer och publicerar i alla fall en del här (det mest fiktiva bortredigerat).

Det första beskedet

Det första i raden av många oönskade besked kom när vi befann oss i Sydney på vår bröllopsresa. Jag kunde under resans gång inte låta bli att då och då förstulet känna på min relativt platta mage och fråga mig om den inte kändes lite annorlunda jämfört med dagen innan. Jag var förstås medveten om att chansen att bli gravid på första försöket var liten men bröllopet hade varit fantastiskt över all förväntan och bröllopsresan var helt underbar och jag tänkte att alla goda ting påstås vara tre. Därför var det inte omöjligt att jag på flygresan hem skulle ha med mig en liten, liten fripassag­erare.

Morgonen för det negativa beskedet hade vi gått upp tidigt och var ganska trötta när vi klev av en buss nära Bondi beach. Under den stigande solen gick vi sista biten till fots när jag kände ett svagt men välbekant hugg i magen. Jag minns att jag blev förvånad över att det följdes av en snabb men skarp ilning av sorg. Trots att vi inte alls hade någon brådska, och trots att jag var lyckligt ovetande om vad som komma skulle, kändes det som om jag hade förlorat något, trots att det aldrig funnits något att förlora.

Jag skakade av mig känslan, bytte om till bikini, njöt av resten av dagen och roade mig med den surfbräda vi hyrde. I retrospektiv utmärker sig ändå den morgonen. Medan resten av smekmånaden var perfekt och vi var så harmoniska och lyckliga att jag nu har svårt att relatera till då, kan jag med lätthet minnas känslan efter den första besvikelsen. Den utgör en slags konstant, en fästpunkt mellan mitt jag idag och mitt yngre, nygifta och lyckliga jag.

År 2012 – när orden inte räcker till

Det är nyårsafton och jag vill skriva direkt till er som läser detta. Jag vill berätta hur ni gjorde avtryck i mitt 2012. Hur mycket er glädje och er sorg har påverkat mig. Hur glad jag är att ni – oavsett om vi har känt varandra länge eller aldrig har träffats – läser detta och engagerar er i vår lilla bubbla. Men jag kan inte sammanfatta 2012 kort. Och långt hinner jag inte skriva. Jag gör det nästa år istället. Gott nytt år och ta hand om er får räcka så länge.

Så tittar jag på Alva som ligger i min famn med ett försiktigt leende och rufsigt hår. Och på Elliot som  sover bredvid oss i soffan med ena armen slängd över huvudet. Underbara barn, den här sammanfattningen av 2012 är till er. Ibland är ord överflödiga.

Mitt 2012

Vägen hit: Den 30 december 2011

Det är den 30 december 2011.
Vi har tillbringat tre dygn på Högbo brukshotell utanför Sandviken.
Jag har ätit efterrättsbuffé, avstått från att åka skidor i ovanligt snöfattiga spår och istället läst ”Den store Gatsby” och druckit varm choklad.
Det är dags att åka tillbaka till Stockholm.
Där förbereder sig någon för att öppna en frys och se om ett ensamt litet embryo klarar upptining.
Hemresan är 20 mil och oändlig.
Om de inte har ringt innan klockan 11 ska det ha gått bra.
Ring inte, ring inte, ring inte.
Min inre röst överröstar musiken.
Ring inte, ring inte, ring inte.
De ringer inte.
Jag får fira ett hoppfullt nyår.
Inga drinkar men förstulna klappar på magen.
Fäst liten, fäst, fäst.
En vecka senare hugger det till.
Inte igen. Snälla, snälla, snälla. Inte igen.
Jo, inte heller du skulle stanna.
Det blir åter mörkt.

Vägen hit: Den 5 april 2012

Jag sitter blickstilla i ett välbekant väntrum.
Läkaren dröjer, något mer akut har kommit emellan.
Det här är för bra för att vara sant, de kommer inte att se några hjärtslag.
En enda tanke som jag kämpar för att hålla ifrån mig.
Så ropas vi äntligen upp.
Läkaren vänder skärmen bort från oss – ska titta själv först, berätta sedan.
De kommer inte att se några hjärtslag, de kommer inte att se några hjärtslag.
Jag låser blicken i Andreas och håller andan.

Och så:
Ja, då har vi en bekräftad graviditet … Och en till. Ni väntar tvillingar.  

Vägen hit: Mitt livs viktigaste diskussion

Hösten 2007 var jag och min dåvarande arbetsplats på konferens. Ett pass leddes av två forskare i psykologi. Övningen bestod i att lösa en släktutredande gåta om en man på ett fotografi, visa svaret för forskarna och därefter bli indelad i mindre grupper. Inom gruppen om cirka fem personer skulle vi enas om ett svar varpå vi skulle komma överens om hur vi skulle presentera lösningen för övriga kollegor.

Det visade sig senare att i alla grupper utom vår blandades korrekta svar med felaktiga. I min grupp hade vi alla fel lösning initialt – fyra av fem delade dessutom tankevurpa. När vi skulle rita upp förklaringen gick vi dock bet. Jag stod med pennan vid ett klassiskt konferensblock och ritade fula streckgubbar när min hjärna plötsligt kopplade rätt och jag såg den korrekta lösningen framför mig. Att få med resten av gruppen var dock inte helt enkelt. Jag argumenterade och förklarade om och om igen. Det tog en stund att övertala de andra men det gick. Vi presenterade rätt svar, liksom övriga grupper.

Efteråt tog en av forskarna mig åt sidan och sa att jag verkligen hade en retorisk och pedagogisk talang som jag kunde ha stor nytta av. Han sa också att om jag skulle använda den vid fel tillfälle kunde jag leda min omgivning helt galet. Istället för att fokusera på det positiva i hans återkoppling kunde jag inte låta bli att få dåligt samvete. Jag hade tagit för mycket plats och kunde tolkas som manipulativ.

Drygt fyra år senare befann jag mig i slutskedet av en knepig ivf-behandling. Jag var svår att kicka igång trots allt högre hormondoser och riskerade att bli överstimulerad på samma gång. En manlig, äldre läkare ville till slut avbryta stimuleringen och försöka på nytt två månader senare. Jag bad att åtminstone få lämna nya prover och att han skulle diskutera mig med de övriga i läkargruppen eftersom jag redan hunnit träffat fem eller sex andra läkare. När jag hade bytt rum och inväntat en sköterska som skulle ta blodprover grät jag. Jag hade tagit uppskattningsvis 50 sprutor de senaste veckorna och orkade inte börja om ännu en gång.

Sen torkade jag tårarna, åkte hem och inväntade samtalet från läkaren. Han rekommenderade oss fortfarande att avbryta och verkade inte förvänta sig så mycket diskussion om saken. Jag var dock lugn när jag argumenterade och jämförde med föregående behandling och jag upprepade gång på gång att jag absolut förstod hans utgångspunkt men att jag nu var så insatt i min process att jag var säker på att det skulle vända om jag fick mer tid. Till slut kom vi överens om att jag kunde fortsätta tre dagar med en ännu högre dos. När jag senare den veckan träffade min kvinnliga huvudläkare visade det sig att jag hade haft rätt.

Nio månader senare föddes Alva och Elliot.

Den 2 november 2012 05:05 – 05:19

Det är den 2 november 2012. På Södersjukhuset har tiden gått plågsamt långsamt efter midnatt. Och så, klockan 05:05, stannar tiden helt upp och nollställs. För mig kommer detta alltid att vara brytpunkten. Tiden kommer att mätas i före respektive efter Alva och Elliot.

Klockan 05:05, nollpunkten
Jag: Är barnet okej? Är det … en flicka?
Röst någonstans ifrån: Ja då, hon mår jättefint.
Jag (min röst låter också avlägsen): Andreas … knäpp upp skjortan. Värm henne.
Röst någonstans ifrån: Okej, då tar vi vattnet på tvåan. Nu är det dags att krysta igen.

Fjorton minuter går. Jag har inga minnen av dem bortsett från bilden av vår dotter i en för stor vit mössa mot min makes bröst. De sitter helt stilla i en skinnfåtölj vid fönstret medan jag är omgiven av ett sjukvårdsteam om sju personer.

Klockan 05:19
Jag får min son på bröstet.
Hej, liten.

Strax därefter får jag även hålla henne – en tilltufsad liten dotter och en rosig liten son, båda knäpptysta och storögda.
Där är ni ju. Vet ni hur länge jag har väntat på er?