Jag har tränat en hel del i mitt liv. Aldrig så lite som det senaste året. Det blev snabbt tungt under graviditeten. I vecka tjugonånting följde jag med Andreas och simmade. Jag trodde att jag skulle känna mig lätt i vattnet. Det kändes som att jag hade en blyklump på magen. Medan Andreas öste på inför den avslutande klassikergrenen plaskade jag 400–500 meter i maklig takt. Väldigt maklig … Jag blev omsimmad av varenda pensionär, ibland flera gånger. Därefter blev det enbart promenader och ganska snart gick jag max en kilometer. Till MVC och från MVC. Jag var sjukskriven på heltid i två månader. Jag satt nästan helt stilla. Kilometern till MVC tog uppemot en halvtimme med små, små steg.
Under graviditeten accepterade jag stillasittandet och orörligheten. Så länge barnen stannade en vecka till och en vecka till var jag nöjd. Nu börjar det dock bli akut att träna. Det handlar inte om att gå ner i vikt till årets strand. När barnen väl kom var de så små. Du kan lyfta 2,5 kilo nästan hur som helst trots att du är svag i kroppen. Och det gjorde jag. För att få igång amningen accepterade jag också de mest bisarra sittställningar. En gång höll jag Elliot under ena armen som en korv med amningskudden som korvbröd. Det är inte en variant de lär ut på BB. Nu har jag, inte helt oväntat, ont i rygg och axlar. Och i höger arm och höger handled. Under tiden har barnen, vars vikt jag dagligen ska hålla, ökat från 2,5 kilo till över 6 kilo. Jag hade sett framför mig hur jag gick runt med Alva och Elliot och Titta lampa! Titta blomma! Titta bok! Just nu är det snarare Titta soffkudde, titta soffkudde!
Sedan årsskiftet kör jag i alla fall ett kortare styrkepass så gott som dagligen. Några plankor, ben- och armlyft, ett par enstaka armhävningar, bäckenlyft. Fast ibland blir jag trött på mig själv. När du bara har en ostörd kvart per dag och det är den kvarten båda barnen sover samtidigt är det rätt korkat att låta dem sova ovanpå yogamattan.
