Alla fyra

Jag har de senaste veckorna börjat sortera bland våra bilder. Det går långsamt. De senaste två åren har vi tagit tusentals och åter tusentals varav inga är utskrivna och inga är gallrade.

Detta är ett av relativt få fotografier på mig och Andreas under graviditeten. Det är taget exakt en månad innan förlossningen. Vi tog det med stativ så där är bara vi och magen. Eller egentligen är vi ju där alla fyra. Jag har fortfarande svårt att förstå att under våra händer finns just Elliot och Alva. Att just de ligger upp och ner i min mage. När jag tittar på denna bild har jag också svårt att förstå vems hand som är vems.

Anna o Andreas 2/10 2012

Tro i två fickor

Jag har tidigare skrivit om New York-bodyn som jag köpte våren 2008, glömde bort och som sedan dök upp när jag rensade ut en låda för barnkläder hösten 2012. I kväll tittar jag på en film och påminns plötsligt om det röda och det blåa halsbandet.

Sommaren 2009 är inte en bra sommar. Våren inleds med vårt första ivf-försök och positiva prognoser. Prognoserna försämras sedan drastiskt och inför hösten känns det mörkt. Vi bestämmer oss för en väldigt lugn semester, en båtluff i den grekiska övärlden, för att samla ork.

En kväll på Samos går vi runt på en marknad. Jag köper ingenting förrän jag fastnar framför ett stånd med enkla smycken. Jag är inte mycket för talismaner men ändå står jag där med en liten blå och en liten röd träfigur i läderband. Jag sluter handen om dem och ber en ordlös bön.

Vi får inte göra flera försök den hösten och min ork avtar och avtar. När vi 2011 äntligen kan fortsätta med behandlingarna råkar jag hitta halsbanden i en byrålåda. Jag tar fram dem en dag när vi ska åka till kliniken. Jag har lånat en grå, bekväm bomullsskjorta som Andreas sällan använder och stoppar halsbanden i vardera bröstficka. En väldigt svag tro men en stark, om än fåfäng, önskan att kunna göra något, att kunna påverka. Snälla, fungera denna gång. Det försöket misslyckas. Sedan ser jag inte halsbanden igen.

Den 1 november 2012 är vi på väg till Södersjukhuset för igångsättning. Jag inser hur lite makt jag har över förlossningen men projektledaren i mig hittar ändå detaljer att styra över. Andreas, om du sätter på dig en bekväm skjorta kan du bara knäppa upp den om du behöver värma den första tvillingen. Då slipper du sitta där i bar överkropp. 

Dagen därpå är våra barn här. Vi har blivit föräldrar.Tiden nollställs och startas om. Några timmar efter förlossningen sträcker Andreas fram handen mot mig med handflatan uppåt. Titta. Han har valt den gråa bomullsskjortan. I dess bröstfickor hittar han två små trähalsband.

Ett halvt liv

Idag firar jag ett udda jubileum. Jag har varit tillsammans med Andreas i exakt halva mitt liv. Inser att det nog inte är så många par som är tillsammans sjutton år innan de får barn.

Andreas o Anna 2005(Nej, bilden är inte ett halvt liv gammal. Bara en av de äldsta digitala vi hade.)

Vägen hit: Längtan och saknad

Jag läser senaste numret av Föräldrar & barn och ett avsnitt handlar om olika vägar till barn. Jag hinner en halv sida innan jag måste blinka och blinka.

Det börjar med längtan. Hopp. Det är vår 2007. Små färgglada fjärilar i magen. Högtidlighet. Tänk … kanske vi gjorde ett barn igår. Tänk om jag just, just nu blir gravid. Månaderna går. Hoppet ersätts av undran, oro. Fjärilarna av molande tomrum. Varför går det inte? Läkarbesök. Är ni så friska som ni ser ut? Remisser. Köer. Administrativt slarv och tid som förloras. Läkare som ifrågasätter varandras beslut. Men varför skulle du börja med den dosen? Det verkar ju märkligt. Förvirring. Hur ska jag kunna veta det!? Mer ont i magen. Jag låter alltmer distanserad när jag svarar på deras frågor. Min kropp upphör att vara privat. Journaler fylls på. Vi gör ett första försök, ett skälvande. Ett ensamt embryo. Så fint. Nu, äntligen, händer det något. En dryg månad senare hugger det till svagt i magen. Nej liten, snälla, snälla stanna. Goda chanser som skrivs ner. Åren går och det känns svartare. Jag vänjer mig vid negativa besked och lär mig gråta ljudlöst i telefonen. Jag orkar inte. Jag orkar faktiskt inte mer nu. Ibland vill jag skrika rakt ut när omgivningen tjafsar om detaljer. Det blir mors dag och mors dag igen. Vi firar jul efter jul utan någon som frågar efter tomten. Tomrummet tar över hela min kropp. Jag längtar inte längre efter ”ett barn”. Jag saknar mitt. I brist på fantasi ser jag mig själv som liten. Jag befinner mig i en labyrint med hundratals gångar. Någonstans finns hon men jag måste välja rätt igen och igen och igen; acceptera vissa motgångar och vägra ge mig andra gånger för att hitta rätt dörr. Inte här, inte där, inte denna gång. En flicka med stora gråblåa ögon, ljusbrunt hår, en trubbig näsa, en liten fyllig mun och runda kinder. Någonstans väntar hon och det hänger på mig om vi hittar fram.

Det är vår 2013. Hon sover lugnt i rummet intill, i sängen bredvid ligger hennes bror. Jag behöver inte leta längre.

Bilder av babysim

När jag längtade efter barn var det vissa begrepp som laddades extra. Jag har till exempel längtat väldigt länge efter att få gå på babysim. Utan att veta riktigt varför blev ‘babysim’ ett ord som jag fyllde med mycket skimmer. Nu har vi gått en kurs i babysim. Vi har gått upp tidigt på lördagar, stressat för att hinna äta, mata, klä och sedan trixat oss genom omklädningsprocedurer med varsin tvilling på höften. Dessa bilder hade jag förstås utelämnat när jag längtade. Själva babysimmet skimrade däremot. Så här.

alla_fyra_badarEn gul ring,

alva_badring

en blå boll,

DCIM100GOPRO

en röd matta,

alva_badmattaoch en alldeles, alldeles obetalbar min.

elliot_dyker

I ett hus

Ibland upplever jag att tiden har blivit lite annorlunda, kanske påtagligare, sedan jag fick barn. Jag beställer en sagobok. En bok med en illustrerad sång. Min mormor sjöng den för mig när jag var liten.

I ett hus vid skogens slut

Jag sitter i mormors knä och vi gör rörelserna tillsammans.  Mamma fotograferar. Hon skriver senare ner textraderna i det fotoalbum som ska bli mitt.

liten tomte tittar ut.

Många år senare på mormors begravning. Jag är helt klädd i svart, sitter långt fram i kyrkan. Nynnar den ljudlöst för mormor i huvudet.

Haren skuttar fram så fort,

Jag är höggravid. Barnen sparkar bestämt på nätterna. Jag sjunger lågt för magen.

klappar på dess port.

De små föds. Det sjunker sakta in att det faktiskt har gått vägen. Jag har blivit mamma. Jag sjunger för första gången för mina barn i den höj- och sänkbara sängen på BB.

”Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig,

Och så kväll efter kväll. En godnattrutin etableras. Samma sång, en puss på huvudet och jag älskar dig mest i hela världen i örat.

annars skjuter jägarn mig!”

En framtidsbild, en förhoppning. Större barn med kvällsrufsigt hår i tvådelade pyjamasar. Riktiga sängar. Samma sång.

”Kom, ja kom i stugan in,

Och så den största förhoppningen. Vuxna barn med egna knytten. När jag var liten brukade min mamma sjunga för mig …

räck mig handen din.”

 

Glad påsk

Påsken 2012 var väldigt speciell. På skärtorsdagen fick vi veta att vi väntade tvillingar. På påskafton kunde jag ge min familj ett väldigt speciellt besked. Vi har två nyheter. Vi väntar barn. 

Påsken 2013 är ännu mer speciell. Nu är de här. Vi färglägger inga påskägg. Istället målar vi barnen med solljus och persiennskugga. De verkar gilla det.

Hoppas att ni med får en glad påsk.

Elliot och Alva 27/3 2013

Var är vardagsrealismen?

För två veckor sedan fick jag helt fantastisk återkoppling på bloggen i ett tvillingforum på Facebook. Detta gjorde att flera relativt nyblivna tvillingföräldrar hittade hit. Flera skrev att de blev tårögda, någon att jag hade förgyllt hennes dag och flera att de ville lyfta upp sina sovande barn och nosa dem i nacken. Jag blev till och med skyldig till att ett föräldrapar hoppade över sin filmdejt och satt och höll varsin liten hela kvällen. Jag blev väldigt, väldigt glad och väldigt, väldigt rörd av er respons.

Ibland blir jag dock rädd att bloggen är för ljus? Att det är för lite av det vardagsrealistiska? Jag skriver vad jag antar kan klassas som en ‘mammablogg’ men jag utelämnar oftast det jobbiga. Det finns flera anledningar till det. Jag försökte just skriva ner dem men det blev långrandigt. Den korta versionen är denna: Jag ägnade fem år åt att vara fast i det mörka. Jag träffade vänner och initierade projekt på jobbet och vi reste och levde och var men jag njöt inte helhjärtat ens en bråkdel av tiden. Vissa dagar var min enda tanke jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte. Nu gör jag motsatsen. Jag riktar blicken mot leenden, skratt och framsteg och bloggen blir därefter.

Men för er som undrar: jo, även våra barn skriker ibland, saker som tidigare var enkla är nu stora projekt, jag sover aldrig mer än några timmar i stöten och ofta känner jag mig vansinnigt otillräcklig. Endera dagen kommer nog ett inlägg om det. Tills dess bjuder jag på dessa något mindre idealiserade vardagsnedslag:

  • I torsdags hann jag slå upp DN Kultur och läsa Beatrice Asks svar till Jonas Hassen Khemiri och av oklar anledning även ögna krönikan på sidan två om Kändishoppet. Det var det längsta jag suttit med en dagstidning sen 1 november 2012.
  • I torsdags kräktes Alva upp mjölk som rann längs min rygg, från min axel till mitt lår. Mjölk är vit. Jag var helt klädd i svart.
  • I fredags åkte barnen och jag pendeltåg för första gången. Det tar ungefär sju gånger så lång tid att ta hissen ner till en pendeltågsperrong som att åka rulltrappa. Det tar ungefär 14 gånger så lång tid om mannen med kryckor som står före i hisskön inte har tryckt på ”Hit-knappen”.

 

Vägen hit: Ett år

Den 10 mars 2012 vaknade jag väldigt, väldigt tidigt. Jag tog ett test och satt blickstilla på en badkarskant i väntan på resultatet. Sedan grät jag av pur lättnad.

Jag vaknade tidigt igår med. Vi gick ut i morgonkylan och promenerade till första lektionen i babysim. Ett år – från ett rött streck till två sprattlande barn i röda badbyxor.

Så. Vansinnigt. Tacksam.

När jag var liten …

Barnen sover en stund på en filt på golvet. Bredvid Elliot ligger en stor ljusbrun mjukishund. Alva är omringad av en rödbrun nalle och en gråvit kanin med lena öron. På tevebänken väntar två dromedarer på att tvättas innan de ska presenteras närmare.

Jag hade ett stort antal mjukisdjur när jag var liten. En period var jag rädd att det bodde en häxa i klädkammaren och ville ha alla djuren runt mig i sängen. Då tror jag att de var långt över femtio … De flesta skulle jag inte känna igen idag medan jag minns andra mycket väl.

Stolen på bilden är uppskattningsvis cirka sjuttio, åttio år och började troligen som ett skyltexemplar på NK. För mig är det stolen som stod i badrummet hos min älskade farmor. På den tiden var den grönmålad och hjälpte mig att jag nå upp till handfatet när jag skulle borsta tänderna. Aporna bodde hemma i min säng. De har kardborrehänder och klamrade sig fast vid varandra. Jag döpte dem till Puss och Kram. Nu står de i vårt vardagsrum och väntar på att ett barnrum ska ta form.

Jag tittar på hunden och nallen och kaninen och dromedarerna. Är det några av dessa nallar som kommer bli ihågkomna ett helt liv?

Saker jag minns

9 månader i 20 bilder

I kväll diskuterade jag graviditet med en god vän. Trots att jag som tvillinggravid fick göra inte mindre än sex ultraljud hade jag på ett sätt svårt att ta in att två barn växte i min mage. Att magen blev större såg jag dock och Andreas tog många bilder. Vi hade ingen helkroppsspegel hemma den sista månaden av graviditeten men mot slutet plockade de flesta som kom på besök upp sina telefoner och bad mig posera i profil för att visa sin mamma/våra kollegor/någon annan som ville se. Nu är det ingen som tar bilder på min mage längre. Ibland är det verkligen insidan som räknas.

Magen 2012

Vägen hit: Den 24 februari 2012

Det är den 24 februari 2012.
Dag för embryoinsättning. Om det finns något som har delat sig.
Jag stirrar på telefonen hela morgonen.
Ring inte, ring inte, ring inte.
Vill inte att Andreas ska följa med.
Det känns som att de kommer ringa samma sekund som du sätter dig på tåget.
Det är irrationellt men det fungerar.
De ringer inte.
Ändå osäker.
Jag är här för insättning? Om det har fungerat? Ingen har ringt …
Fem års bakslag sätter spår.
Men jag får sjukhuskläder att byta om till. Det finns två fina embryon.
Vi har diskuterat möjligheten i förväg.
Får jag båda? Vi vill det, väldigt, väldigt gärna.
Jag spänner mig lika mycket som vanligt. En sköterska erbjuder mig sin hand men gör en grimas.
Förlåt, jag är starkare än jag ser ut.
Hon ser på mitt personnummer att jag snart fyller år, försöker distrahera mig med småprat.
Vad jag önskar mig?
Distraktionen fungerar. Jag skrattar till. Det finns bara en sak. Jag minns inte längre en tid då detta inte var min högsta önskan.

***

Alva och Elliot, jag har inget bildbevis. Jag vågade inte tro nog för att fotografera. Men för exakt ett år sedan såg jag två små, små prickar på en skärm. De prickarna blev ni.

Blogginlägg 100

Detta inlägg blir mitt hundrade. Och jag vill använda det till att skicka en stor, stor kram till er som läser. Jag blir så glad och så väldigt rörd av att läsa er återkoppling och av att få höra att ni har tipsat vänner och systrar och svägerskor. Och av att se i besöksstatistiken att så många hittar hit och kommer tillbaka. Jag arbetar med text så jag hoppas att jag ”kan skriva” (annars ljuger jag ordentligt när jag söker jobb) men steget därifrån till att få höra att jag berör med text är väldigt stort. Ibland rent av gigantiskt.

Som jag skrev igår följer jag inte en rak kronologi. Jag blandar innan och efter och det jag skrev på vägen hit. Jag skulle inte ha orkat blogga under tiden innan. Då skrev jag fiktivt och för ett litet, litet fåtal. Första gångerna jag gav ifrån mig en privat text hade jag rent ut sagt ont i magen. När jag blev gravid skrev jag knappt en rad. Andreas dokumenterade min växande mage med kameran men jag skrev inte om graviditeten mer än några enstaka rader i mobilen precis i slutet. Jag hade inte en tanke på att blogga efteråt heller. Däremot hade jag bestämt mig för att jag ville vara öppen med att det låg väldigt många års längtan bakom barnen. Det har väl ingen annan med att göra, kan tyckas. Och så är det förstås. Men i större delen av mitt liv har jag varit personen som lyssnar på andra (och är genuint bra på att bita igen om deras förtroenden) och som för all del pratar en hel del, men sällan om det särskilt privata. Men jag upplevde under slutet av barnlösheten och under själva graviditeten att ju öppnare jag var med vilken lång väg vi tvingats ta, desto mer öppnade sig andra för mig, och det blev lite lättare att bära. Och när barnen äntligen kom fick jag så mycket respons att jag hamnade här.

Eftersom blogginlägget Bortglömt hopp i en liten påse är ett av mina mest läst får Alva i den nu berömda bodyn avrunda detta inlägg. Hon verkar lite förvånad över detta.

Alva 9/2 2013

 

 

Bortglömt hopp i en liten påse

Vårvintern 2008 var vi en vecka i New York kring min trettioårsdag. Vi besökte Metropolitan, MoMA och naturhistoriska, vi gick gata upp och gata ner, ett varv runt Frihetsgudinnan och fram och tillbaka genom Central park. Vi åt fantastisk mat, lunchade i det berömda båthuset och drack drinkar i en snurrande bar. Vi gick på musikaler och shoppade så mycket kläder att vi fick köpa en extra väska för att klara hemresan. På ytan var det en perfekt semester. Men jag var inte lycklig. Vi hade försökt bli gravida i ett år, den magiska gränsen, och i mig hade oron slagit rot på allvar.

Innan vi började försöka hade jag diskuterat mycket med vänner. När vi hoppades få barn, hur många, hur lång föräldraledighet, tankar kring namn. Tänk om vi skulle vara föräldralediga samtidigt. Vad roligt det skulle vara! Flera av dessa vänner hade under året som gått blivit gravida, vissa hade både hunnit bli gravida och få sina små. Själv hade jag gått från fjärilar till en obehaglig känsla i magen. Jag slutade prata om barn, slutade planera och tänka Om vi blir gravida nu får vi ett litet januaribarn eller Om vi skulle bli gravida nu blir det till sensommaren, en gosig liten lejonunge. När vi var i New York köpte jag presenter till mina vänners barn – både de nyfödda och de som ännu låg i magen. För egen del vågade jag inte hoppas.

I alla fall är det så jag minns det. När jag i oktober 2012 är påtagligt höggravid rensar jag ur en låda i en byrå i sovrummet. Jag behöver göra plats för de barnkläder jag till slut har vågat köpa. Tillsammans med gästboken från vårt bröllop ligger en liten brun, platt påse från New York. Jag öppnar den och ur trillar en vit body. Jag köpte en sådan till en vän som väntade en liten nollåtta men har inget minne av att jag köpte flera. Fick hon den aldrig? Eller vågade jag hoppas ändå?  Efter nästan exakt fem år i en liten papperspåse träs den över huvudet på Elliot.

Elliot 2/2 2013

 

Att vara i en bubbla

Att vara i en bubbla. Så beskriver många den första tiden med barn. Jag har tänkt en del på ordet. Vad en bubbla innebär. Att få barn liknar ingenting som jag tidigare har upplevt. Men att vara i en bubbla är lite mer bekant. Så skulle jag nämligen beskriva den bröllopsresa Andreas och jag gjorde 2007. Så här skulle den kunna sammanfattas i bilder:

Resebubbla 2007

Vi reste genom Nya Zeeland och Australien i åtta veckor. Vad det har gemensamt med att tillbringa all sin vakna tid i hemmet med två små barn? Då latade vi oss på stränder, simmade med delfiner, surfade, seglade, klättrade på glaciärer, vandrade, pussades i parker, gick vilse på Sagan om ringen-berg i dimma, åt så många hotellfrukostar att jag inte kom i mina jeans när vi kom hem och så vidare och så vidare tills jag blir avundsjuk på mitt yngre själv. Nu matar vi små barn, badar små barn, byter på små barn, klär på och av små barn, försöker söva små barn och väcks av små barn. Ungefär så. Ändå finns det några gemensamma nämnare. Jag upplever något som jag har drömt om väldigt, väldigt länge och som jag vet att jag aldrig kommer uppleva igen. Jag har ett extremt starkt fokus på nuet men vet att jag kommer minnas denna tid så länge jag lever. Och varenda dag när jag vaknar slås jag av tanken Tänk att man kan vara så här lycklig.

(På ytan har bröllopsresan och bebisbubblan nog bara två saker gemensamt. Vi tar väldigt många bilder och jag kommer inte i mina jeans.)

Skrivet på vägen hit: Det första beskedet

Under 2009, 2010 och 2011 gick jag ett antal kurser i roman- och novellskrivande. Under tiden kom jag upp i cirka 100 sidor text som fick gå under arbetsnamnet Romanförsök. Jag valde på sätt och vis att bearbeta mina känslor genom att ge dem till någon annan. Huvudpersonen i romanförsöket var inte jag men vi hade en hel del gemensamt. Ibland hamnade texten väldigt nära verkligheten, ibland en bra bit ifrån. Från början tog det emot att visa utdrag ens för min lilla skrivgrupp. Nu vågar jag lite mer och publicerar i alla fall en del här (det mest fiktiva bortredigerat).

Det första beskedet

Det första i raden av många oönskade besked kom när vi befann oss i Sydney på vår bröllopsresa. Jag kunde under resans gång inte låta bli att då och då förstulet känna på min relativt platta mage och fråga mig om den inte kändes lite annorlunda jämfört med dagen innan. Jag var förstås medveten om att chansen att bli gravid på första försöket var liten men bröllopet hade varit fantastiskt över all förväntan och bröllopsresan var helt underbar och jag tänkte att alla goda ting påstås vara tre. Därför var det inte omöjligt att jag på flygresan hem skulle ha med mig en liten, liten fripassag­erare.

Morgonen för det negativa beskedet hade vi gått upp tidigt och var ganska trötta när vi klev av en buss nära Bondi beach. Under den stigande solen gick vi sista biten till fots när jag kände ett svagt men välbekant hugg i magen. Jag minns att jag blev förvånad över att det följdes av en snabb men skarp ilning av sorg. Trots att vi inte alls hade någon brådska, och trots att jag var lyckligt ovetande om vad som komma skulle, kändes det som om jag hade förlorat något, trots att det aldrig funnits något att förlora.

Jag skakade av mig känslan, bytte om till bikini, njöt av resten av dagen och roade mig med den surfbräda vi hyrde. I retrospektiv utmärker sig ändå den morgonen. Medan resten av smekmånaden var perfekt och vi var så harmoniska och lyckliga att jag nu har svårt att relatera till då, kan jag med lätthet minnas känslan efter den första besvikelsen. Den utgör en slags konstant, en fästpunkt mellan mitt jag idag och mitt yngre, nygifta och lyckliga jag.

År 2012 – när orden inte räcker till

Det är nyårsafton och jag vill skriva direkt till er som läser detta. Jag vill berätta hur ni gjorde avtryck i mitt 2012. Hur mycket er glädje och er sorg har påverkat mig. Hur glad jag är att ni – oavsett om vi har känt varandra länge eller aldrig har träffats – läser detta och engagerar er i vår lilla bubbla. Men jag kan inte sammanfatta 2012 kort. Och långt hinner jag inte skriva. Jag gör det nästa år istället. Gott nytt år och ta hand om er får räcka så länge.

Så tittar jag på Alva som ligger i min famn med ett försiktigt leende och rufsigt hår. Och på Elliot som  sover bredvid oss i soffan med ena armen slängd över huvudet. Underbara barn, den här sammanfattningen av 2012 är till er. Ibland är ord överflödiga.

Mitt 2012

Vägen hit: Den 30 december 2011

Det är den 30 december 2011.
Vi har tillbringat tre dygn på Högbo brukshotell utanför Sandviken.
Jag har ätit efterrättsbuffé, avstått från att åka skidor i ovanligt snöfattiga spår och istället läst ”Den store Gatsby” och druckit varm choklad.
Det är dags att åka tillbaka till Stockholm.
Där förbereder sig någon för att öppna en frys och se om ett ensamt litet embryo klarar upptining.
Hemresan är 20 mil och oändlig.
Om de inte har ringt innan klockan 11 ska det ha gått bra.
Ring inte, ring inte, ring inte.
Min inre röst överröstar musiken.
Ring inte, ring inte, ring inte.
De ringer inte.
Jag får fira ett hoppfullt nyår.
Inga drinkar men förstulna klappar på magen.
Fäst liten, fäst, fäst.
En vecka senare hugger det till.
Inte igen. Snälla, snälla, snälla. Inte igen.
Jo, inte heller du skulle stanna.
Det blir åter mörkt.

Bilderna jag hade och helt hade missat

Efter år av barnlängtan har du tusentals bilder av hur det skulle vara. Första gången du håller i henne eller honom. Första gången ni går en promenad. Du ser någon på stan eller besöker en vän och utan att du egentligen vill – kanske kämpar du till och med hårt för att hålla upp garden framför hjärtat – kopierar du scenen men klistrar in dig själv och ditt tänkta barn som huvudpersoner.

Och så får du barnet. Eller i mitt fall barnen. Och vissa bilder stämmer väl överens …

2/11 2012

… andra inte alls. Och vissa hade du helt missat. För egen del hade jag aldrig fantiserat om en tvättställning full med små, små pyjamasar. Men när den väl står där får jag tårar i ögonen.

Pyjamasar

 

 

Att flytta – del 2

Vi packade vår lägenhet i tre omgångar. Först inför takommålning i våras, sedan inför fotografering/visning och till sist – såklart – inför själva flytten. Den första vändan var jag högst delaktig i packningen, den andra gången var jag påtagligt höggravid och endast involverad så länge jag kunde sitta bakåtlutad och den sista gången var min insats minimerad till Mmmm, Det blir säkert bra och Gör så. Flyttkartongerna är fördelade mellan ett Shurgardförråd, ett källarförråd och en tre meter hög stapel i det som ska bli barnrum. Detta skapar just nu ett problem. Jag har inga kläder.

Det är förstås inte helt sant. Jag har koll på följande i klädväg: underkläder, ett linne, två par tunna yogabyxor från Granit och en stor, grå kofta som jag stulit från Andreas. Och min bröllopsklänning från 2007. Jag får nog sätta fart och leta i lådorna om jag inte ska tillbringa hela julledigheten i mjukisbyxor eller en baraxlad, uppknäppt, vit klänning med långt släp.

I alla fall en av mina läsare får nu en upplevelse av déjà vu. Hon kommer nämligen ihåg det här inlägget i resedagboken från vår bröllopsresa. För svensk vinter i en för liten bröllopsklänning och australisk vildmark i den lilla svarta har en del gemensamt – en person som är mycket bättre på packning i teori än i praktik.

Anna i bröllopsklänning

Vägen hit: Den 5 april 2012

Jag sitter blickstilla i ett välbekant väntrum.
Läkaren dröjer, något mer akut har kommit emellan.
Det här är för bra för att vara sant, de kommer inte att se några hjärtslag.
En enda tanke som jag kämpar för att hålla ifrån mig.
Så ropas vi äntligen upp.
Läkaren vänder skärmen bort från oss – ska titta själv först, berätta sedan.
De kommer inte att se några hjärtslag, de kommer inte att se några hjärtslag.
Jag låser blicken i Andreas och håller andan.

Och så:
Ja, då har vi en bekräftad graviditet … Och en till. Ni väntar tvillingar.  

Kär varje söndag

Hösten 2002 läste jag journalistik på Poppuis journalistskola. En uppgift var att skriva ett kåseri om Stockholm. Jag och Andreas höll då på att leta nytt boende. Vi hann titta på omkring 100 lägenheter innan vi köpte den vi i veckan flyttar ut från. För att tacka vår älskade tvåa för dessa tio år publicerar jag kåseriet här.

Kär varje söndag

Det är sju år sedan jag var singel. Ändå har jag de senaste månaderna haft ett mycket turbulent kärleksliv. Jag har letat bostadsrätt i Stockholm.

Jag tillhör definitivt inte dem som det är mest synd om i bostadsbristens Mecka. Jag och sambon har ett förstahandskontrakt på en stor trea i söderförorten Skogås. Efter åtta år av timlånga pendlingssessioner till gymnasium, universitet, arbete och umgänge började dock förortslivet fresta på. Det var främst därför som vi i somras beslutade oss för att börja kika på lägenheter i eller närmare stan. Inte visste jag då att jag skulle bli så kär.

Det första anfallet av passionerad förälskelse uppstod vid en visning av en tvåa på Maria Prästgårdsgata. Takhöjden. Trägolven. Serveringsskåpen från sekelskiftet! Den skulle jag ha. Jag bortsåg från att badrummet var så trångt att jag skulle tvingas hålla ständig diet och förvara katternas toalett i köket. Kosta vad det kosta vill. Och kosta gjorde det. Budgivningen höjde utgångspriset med drygt en halv miljon. 1,8 miljoner ansågs tvåan på 50 kvadrat vara värd. Det var första mötet med bostadsjaktens baksida. Andra människor blir också kära. Andra människor har mer pengar. Som student kan jag inte ta lån utan måste helt förlita mig på sambons kreditvärdighet. Som hyresgäst har jag ingen miljonvinst att kassera in. Mönstret upprepade sig.

Varje söndagsmorgon pirrade det i magen, DN låg på hallmattan, full av annonser. Jag och sambon klippte ut, gjorde upp en rutt, lånade en bil och gav oss iväg. Jag föll handlöst för en orientalisk etta med öppen spis på Sigtunagatan, tindrade över en studio med ateljéfönster på Kocksgatan, förälskade mig i två vindsvåningar med snedtak i Enskede och kärade ner mig i en minitvåa med mörkbruna trägolv anno 1878 på Bellmansgatan. Alltid med samma resultat. Mäklaren ringer i slutet av veckan och meddelar senaste budet. Och vi tvingas dra oss ur. Enda trösten för mig som mentalt redan flyttat in, målat om och inrett var vetskapen om att jag kommande söndag skulle hitta ett nytt objekt att älska. Så höll det på i flera månader.

Sedan gick det som det ofta går när Amor är inblandad. Saker och ting händer när man minst anar det. Mycket trött steg jag en söndag i oktober över tröskeln till en underbar tvåa vid Mariatorget. Jag såg mig omkring, vid det här laget medveten om mina begränsningar, vände mig till sambon och sa ”Vi har inte en chans”. Fyra dagar senare hade vi vunnit budgivningen som bara varade i tjugofemtusen kronor. Att vi trots det kommer fördubbla vår boendekostnad och förlora 27 kvadratmeter i boendeyta är en annan historia.

Det kostar att bli kär på Stockholms bostadsmarknad.

Anna december 2002

/ Anna december 2002

För er som fick änglar

Det dröjde många år innan vi fick våra små. Det blev faktiskt cirka 65 ”nej” innan det efterlängtade strecket sa ”ja”. Andra gör en annorlunda resa. Detta inlägg vill jag rikta till alla fantastiska änglaföräldrar och -familjer som fick sina efterlängtade små men inte fick behålla dem hos sig. Jag har ord för mycket men inte för att förklara hur mycket jag lider med er och samtidigt imponeras av er styrka.

Bilden nedan är tagen i en kyrka på norra Korsika 2011. Andreas råkade fotografera mig just då jag hade tänt ljus för en väldigt speciell familj med änglabarn. Jag vill nu tillägna bilden till alla er som delar upplevelsen. Jag vet att en bild egentligen inte gör någon skillnad. Förhoppningsvis kan Spädbarnsfonden göra något mer påtagligt. Alva och Elliot fick därför idag spendera sitt första barnbidrag med att köpa julklappar till varandra i deras webbutik.

Kyrka på Korsika 19/7 2011