Förra veckan skrev jag ett inlägg om att vara gravid och inte riktigt våga tro att allt ska gå bra. Jag fick så många fina kommentarer – här, på Facebook och i verkliga livet.Vissa känner igen sig, vissa är där just, just nu och längtar till efteråt och andra önskar att de kunde uppleva samma harmoni efter att barnen kommit. Jag har flera gånger fått höra att jag berör. Jag ville bara skriva ett eget inlägg och verkligen tacka för era kommentarer och förtroenden. De berör i sin tur mig. Väldigt mycket.

Jag skrev ett Äntligen-är-de-här-inlägg på Facebook och postade en bild. Och blev knockad av responsen. Över 100 personer gillade och kommenterade. De följande veckorna fick jag så många mejl och sms. De innehöll lyckönskningar och så mycket fin återkoppling att jag dagligen blev rörd. De innehöll också mina vänners, kollegors och bekantas historier. Jag fick ta del av personliga erfarenheter om missfall och att förlora ett barn, att få barn som ung, om amning som inte fungerat, om ivf som lyckades eller ivf som avbröts, om rädsla för att få fler barn och valet att helt avstå från barn, om negativa besked och felaktiga diagnoser och lyckan och oron när barnen väl kom. När jag delade med mig av mina tankar – och glädjen över våra små – fick jag förtroendet att ta emot andras.

Jag garanterar er att era historier stannar hos mig. Och hoppas att ni – och andra – vill fortsätta läsa och kommentera när jag nu börjat blogga. Och ja, det var därför jag valde just delade.se.