Att summera 2013. Jag scrollar bilder i mobilen och förundras. Det börjar med en nyårsbild. Fyra champagneglas och två små flaskor med mjölkersättning. Tolvslaget för ett år sedan. De små, bara två månader, hade annan dygnsrytm då. Midnatt var långt före läggdags. Och sedan … ett helt års utveckling. Ansikten som blir skarpare, hår som växer, tänder som spricker fram. Barn som bara låg på rygg lyfter huvuden, rullar runt, rullar tillbaka, börjar åla, upp på knä för en kort krypperiod. Samspel utvecklas, minspel likaså. Små egenheter försvinner. Elliot slutar bräka i sömnen, Alva slutar föravisera gråt genom att göra munnen till ett uppochnedvänt C. Andra egenheter kommer till. Nya vänner och långa promenader. Gamla vänner som också får underbara barn. Picknickfiltar i skuggan. En första utlandsresa och flygresor kvällstid över all förväntan. Alva vill tidigt upp, upp, upp och gå, gå, gå. Vi böjer ryggar och håller händer. Så de magiska första stegen. Elliot väntar några veckor. Sedan går de båda två. Stolta ansikten som lyser. Vinglet. Blöjan som tar emot stötarna. Upp och ramla, upp igen. Öppna förskolan och många besök hemma. Barn som tumlar runt i fumliga högar. Egentid som sprängs in. En skrivkurs och en personlig dröm om att skriva en roman känns plötsligt realiserbar. Första orden. Mamamamamam blir så smånigom mamma. Hjärtat expanderar, gör plats för mer. Andreas är borta en långhelg. Bappa? Bappa? En första födelsedag. Tända ljus i gräddtäckta bananplättar. Fantastiskt uppvaktning utspridd över veckor. En akrobatisk period inleds. Hela havet stormar och soffbord på högkant. Klossar överallt. En andra jul. Tomteluvor och julklappar med snören. Och så en andra nyårsafton.
Jag har fått frågan om jag känner att vi som fick kämpa så länge för att bli gravida förväntas vara extra tacksamma. Så är det kanske. För mig har det dock inte varit någon motsättning. Barnen har varit relativt lätta och Andreas har tagit en stor del av nattvaket. Det har absolut bidragit till att jag kan summera året som gick, 2013, till mitt livs i särklass bästa. Jag tänker att det aldrig blir bättre än så här och den känslan – att det här är peaken – känns inte ens sorglig.
Vill önska er som läser ett gott nytt år. Vill också skicka omtanke och väldigt varma kramar till er som har upplevt ett helt annorlunda 2013. Jag tänker mycket på er.