Gott nytt år

Att summera 2013. Jag scrollar bilder i mobilen och förundras. Det börjar med en nyårsbild. Fyra champagneglas och två små flaskor med mjölkersättning. Tolvslaget för ett år sedan. De små, bara två månader, hade annan dygnsrytm då. Midnatt var långt före läggdags. Och sedan … ett helt års utveckling. Ansikten som blir skarpare, hår som växer, tänder som spricker fram. Barn som bara låg på rygg lyfter huvuden, rullar runt, rullar tillbaka, börjar åla, upp på knä för en kort krypperiod. Samspel utvecklas, minspel likaså. Små egenheter försvinner. Elliot slutar bräka i sömnen, Alva slutar föravisera gråt genom att göra munnen till ett uppochnedvänt C. Andra egenheter kommer till. Nya vänner och långa promenader. Gamla vänner som också får underbara barn. Picknickfiltar i skuggan. En första utlandsresa och flygresor kvällstid över all förväntan. Alva vill tidigt upp, upp, upp och gå, gå, gå. Vi böjer ryggar och håller händer. Så de magiska första stegen. Elliot väntar några veckor. Sedan går de båda två. Stolta ansikten som lyser. Vinglet. Blöjan som tar emot stötarna. Upp och ramla, upp igen. Öppna förskolan och många besök hemma. Barn som tumlar runt i fumliga högar. Egentid som sprängs in. En skrivkurs och en personlig dröm om att skriva en roman känns plötsligt realiserbar. Första orden. Mamamamamam blir så smånigom mamma. Hjärtat expanderar, gör plats för mer. Andreas är borta en långhelg. Bappa? Bappa? En första födelsedag. Tända ljus i gräddtäckta bananplättar. Fantastiskt uppvaktning utspridd över veckor. En akrobatisk period inleds. Hela havet stormar och soffbord på högkant. Klossar överallt. En andra jul. Tomteluvor och julklappar med snören. Och så en andra nyårsafton.

Jag har fått frågan om jag känner att vi som fick kämpa så länge för att bli gravida förväntas vara extra tacksamma. Så är det kanske. För mig har det dock inte varit någon motsättning. Barnen har varit relativt lätta och Andreas har tagit en stor del av nattvaket. Det har absolut bidragit till att jag kan summera året som gick, 2013, till mitt livs i särklass bästa. Jag tänker att det aldrig blir bättre än så här och den känslan – att det här är peaken – känns inte ens sorglig.

Vill önska er som läser ett gott nytt år. Vill också skicka omtanke och väldigt varma kramar till er som har upplevt ett helt annorlunda 2013. Jag tänker mycket på er.

Säg att det inte bara är jag

Vissa dagar flyter vår vardag med tvillingar på dryga året på precis enligt plan. Vi hinner leka, sjunga, läsa, äta, bada, träffa små och stora vänner och lägga oss i rätt tid. Jag hinner till och med skriva på min romanidé när de små synksover. Det är vissa dagar. Andra dagar flyter ingenting alls på eller så flyter det upp och ner och motströms.

Säg att det inte bara är jag som (för att ta ett urval) …

  1. … kliver in i duschen på morgonen och tänker att det är helt rimligt att den vaxduk vi lägger under matstolarna för att skydda köksgolvet gömmer sig i badkaret tillsammans med en försvunnen pipmugg.
  2. … kliver ut ur duschen efter tio minuter och inser att jag har glömt att tvätta håret alternativt …
  3. … kliver ut ur duschen med schampot kvar.
  4. … ibland tycker att Åt lunch är ett uttömmande svar på frågan Vad gjorde ni igår?
  5. … döper om maträtter till Kasta Parbonara (Pasta Carbonara) och tycker att det låter helt normalt tills barnen börjar slänga mat på golvet.
  6. … ropar En minut, hjärtat när micron piper.
  7. … ger barnen helt motstridiga uppmaningar som Vänta, två sekunder bara och Kom vännen i samma andetag. Trots att barnen sitter fastspända i sina stolar.
  8. … då och då behöver vika upp byxorna när jag ska förflytta barnen från köksbordet till badrummet efter lunch.
  9. … gång på gång tänker att Idag har vi verkligen gott om tid för att i slutändan hinna precis med andan i halsen.
  10. … inser att barnen har ätit lunch men inte jag just som vi är på väg ut genom dörren.
  11. … känner mig stolt när jag kommer ut på gatan i tid med båda barnen påpälsade och inser att jag själv varken har mössa eller vantar trots att det är Svenvarning.
  12. … står på öppna förskolan eller ett barnvänligt café med ett barn under armen, försöker räkna in den lilla flocken och missar barnet jag redan bär på.
  13. … tycker att tio minuter är gott om tid för att byta om från hemmamys till jobbfest eftersom jag bara har en person att ta hand om.
  14. … inte kommer ihåg hur jag ser ut i utsläppt (läses greppvänligt) hår.
  15. … undrar varför mina vänner inte svarar på mina sms tills jag inser att jag bara har skrivit dem i huvudet.
  16. …tycker att tre gånger är helt normalt att värma om samma kopp te.
  17. … inleder de flesta meningar till Andreas med Har du sett …
  18. … alltid missar minst en bokstav, en månad, eller för all del ett finger när jag ska sjunga för barnen.
  19. … glömmer bort melodin till den godnattvisa jag sjungit minst 400 gånger sen barnen föddes.
  20. … kommer på mig själv med att vagga en iPad, en handväska eller makens hand trots att båda barnen sover.

Tack och lov sker inte allt samma dag men det vore ändå skönt att höra att någon känner igen sig. Tjugo möjliga poäng – hur många får du på en normal månad? Har jag missat någon standardmiss?

Ät upp hela (tummen)

Elliot och Alva äter mellis. Jag lägger fram nya äppelbitar varefter de är klara. När Elliot får en ny bit kastar Alva den hon redan knaprar på och vill också ha en till. Alva, du får äta upp hela först, säger jag och håller fram biten hon nyss kastade på bordet. Alva förstår konecpetet. Nästan i alla fall. Hon kastar sig över den redan ratade biten och halva min tumme innan hon hårt biter till.

Uppåt

I helgen klättrade Alva för första gången upp på soffbordet. Så här lycklig blev hon.

Alva 7/12 2013

Nu nöjer hon sig inte med att sitta. Jag hinner blinka, sedan står Alva upp på bordet och ser alldeles salig ut.

Elliot to the rescue

När Elliot och Alva var alldeles nya fick de varsitt gosedjur: Kaninen och Sorken. Barnen har haft dem hos sig i sängen/sängarna sedan dess. En kan dock säga att de, minst sagt, har knutit an på olika sätt. Elliot lyser upp när han ser Kaninen. Han kramar den hårt och håller gärna i den när han sover. Alva och Sorken är inte riktigt lika tajta. Faktiskt inte tajta alls. Ett tag började jag få dåligt samvete gentemot Sorken för att den får mindre kärlek. Detta löste dock Elliot genom att adoptera Sorken. Ibland hör jag honom stå och skrika frustrerat i barnrummet för att han inte lyckas lirka ut gosedjuret genom Alvas spjälor. När jag hjälper till kramar han även Alvas sork och går gärna runt och bär på båda djuren i varsin hand.

Kaninen och Sorken 19/11 2012

När du tittar på bilder från deras allra första möte kan du nästan ana att Alva och Sorken inte kommer bli århundradets kärlekshistoria.

Alva och Sorken 20/11 2012

Elliot och Kaninen fann däremot varandra direkt.

Elliot och Kaninen 20/11 2012

Ett år och mest lästa

Idag fyller denna blogg ett år. Stackarn får klara sig utan ettårstårta och presenter och nöja sig med lite statistik.

Under året har jag publicerat 228 inlägg (och sorterat 441 kommentarer som skräppost varav en märkligt övervägande del handlar om underkläder och handväskor …). Jag har fått väldigt fin återkoppling på inläggen om vår väg hit och det märks även på besöksstatistiken. De fem mest lästa inläggen är
Vägen hit: Om allt går bra
Tro i två fickor
Den 2 november 2012
Vägen hit: Längtan och saknad
Vägen hit: Mitt livs viktigaste diskussion

Ni som har följt mig från början inser att jag hann blogga klart mer för ett år sen än nu. Små barn kanske inte sover på nätterna men de flesta sover klart mer än ettåringar på dagarna. Tack för att ni ändå fortsätter läsa!

Ettårstårtor

Tuppkam tagliatelle

Less på all efter-lunch-sanering kör jag egen variant på både hängslen och livrem och sätter på barnen både förkläde och haklapp. Om bara Alva inte hade lutat sig mot Elliot och Elliot klappat Alva i håret så … Tuppkam tagiatelle – kom ihåg var ni såg det först.

Alva och Elliot 2/12 2013