månadsarkiv: februari 2013

9 månader i 20 bilder

Posted on by
8

I kväll diskuterade jag graviditet med en god vän. Trots att jag som tvillinggravid fick göra inte mindre än sex ultraljud hade jag på ett sätt svårt att ta in att två barn växte i min mage. Att magen blev större såg jag dock och Andreas tog många bilder. Vi hade ingen helkroppsspegel hemma den sista månaden av graviditeten men mot slutet plockade de flesta som kom på besök upp sina telefoner och bad mig posera i profil för att visa sin mamma/våra kollegor/någon annan som ville se. Nu är det ingen som tar bilder på min mage längre. Ibland är det verkligen insidan som räknas.

Magen 2012

Vägen hit: Den 24 februari 2012

Posted on by
8

Det är den 24 februari 2012.
Dag för embryoinsättning. Om det finns något som har delat sig.
Jag stirrar på telefonen hela morgonen.
Ring inte, ring inte, ring inte.
Vill inte att Andreas ska följa med.
Det känns som att de kommer ringa samma sekund som du sätter dig på tåget.
Det är irrationellt men det fungerar.
De ringer inte.
Ändå osäker.
Jag är här för insättning? Om det har fungerat? Ingen har ringt …
Fem års bakslag sätter spår.
Men jag får sjukhuskläder att byta om till. Det finns två fina embryon.
Vi har diskuterat möjligheten i förväg.
Får jag båda? Vi vill det, väldigt, väldigt gärna.
Jag spänner mig lika mycket som vanligt. En sköterska erbjuder mig sin hand men gör en grimas.
Förlåt, jag är starkare än jag ser ut.
Hon ser på mitt personnummer att jag snart fyller år, försöker distrahera mig med småprat.
Vad jag önskar mig?
Distraktionen fungerar. Jag skrattar till. Det finns bara en sak. Jag minns inte längre en tid då detta inte var min högsta önskan.

***

Alva och Elliot, jag har inget bildbevis. Jag vågade inte tro nog för att fotografera. Men för exakt ett år sedan såg jag två små, små prickar på en skärm. De prickarna blev ni.

Storlek 62

Posted on by
2

När barnen kom var de små. Inte små för att vara tvillingar men med alla andra mått mätt. Jag var förberedd och hade köpt några basplagg i storlek 44. Den minimala garderoben visade sig vara stor. Familjen gav tvillingarna kläder i storlek 50 och insåg fascinerat att deras gåvor ännu inte passade. När barnen var tio dagar kom en god vän på besök. Hon hade tagit i och gav barnen kläder att växa i. Vi lade bodyerna ovanpå de små som sov i soffan. Och skrattade.

I veckan var det dags. Storlek 62. Det är stort!

Alva och Elliot 20/2 2013

Storlek 44

Posted on by
1

Jag kommer alldeles strax posta ett inlägg som tar avstamp i att de små var små när de föddes. Och att storlek 44 då var stort. Vi låter detta inlägg illustrera.

En liten Elliot …

Elliot 4/11 2012

… och en liten Alva.

Alva 4/11 2012

Oavsett storlek var det väldigt stort att få klä mina små första gången.

 

Summan av nattugglorna …

Posted on by
3

Jag skrev just att den finaste egentid jag vet är när jag kan fokusera på en tvilling i taget. Det är sant. Men egentid i form av vuxentid är ganska skönt det med. Den gör dock att vi hamnar längre och längre från att följa devisen Sov när barnen sover. Numera somnar barnen ofta före 21. Vi somnar däremot i princip aldrig före midnatt. Så när barnen har sovit uppemot åtta timmar innan de vill äta nästa gång har jag ibland bara sovit tre. Detta blir extra märkligt med tanke på att jag har varit en morgonmänniska väldigt länge.

Min dygnsrytm ändrades helt under graviditeten. Jag anpassade mig timme för timme till barnen. Det kändes ganska naturligt. När två växande barn samtidigt sparkar mot dina revben är det rätt lätt att hålla sig för sömn. Till slut somnade jag runt 02, åt en första frukost i sängen vid sextiden och vaknade på riktigt först efter normal lunchtid*. Nu har barnen lärt sig att somna i skaplig tid. Kvar sitter jag som en tjurig unge som är för pigg för att gå och lägga sig.

* Min mest imponerande sömninsats i detta liv kommer antagligen vara hur länge jag sov dagen för igångsättning. Jag skulle ringa till Södersjukhuset prick klockan 12 för att få veta vilken tid vi skulle vara där. Jag räknade baklänges – dusch, ordentlig frukost och en sista bild på magen – och ställde larmet på 11. Jag har haft sömnproblem i halva mitt liv men natten till förlossningen sov jag alldeles utmärkt.

‘Lyx’ och ‘egentid’

Posted on by
3

Idag har vi haft en lyxig eftermiddag. Det betyder inte riktigt samma sak som det gjorde innan. Idag var min lillasyster här i flera timmar. Det innebar att jag hann dricka två koppar te medan de fortfarande var varma och äta lunch ungefär den tid jag hade tänkt mig. Det är lyxigt.

Framför allt innebar besöket egentid. Egentid har inte heller samma innebörd längre. Jo, det finns vanlig egentid också. Den har jag just nu. Jag surfar, bloggar, dricker te och äter vindruvor. Alldeles strax kommer jag ropa på Andreas och fråga om inte han vill krypa upp med mig i soffan och slötitta på Netflix och äta ännu fler vindruvor. Men den egentid som avlastning innebär är något annat. Den innebär att jag kan fokusera helt på ett barn i taget. Jag kan sitta och kramas länge med Alva och leta upp en spegel och spana på den där lilla människan som också har rödvitrandig heldress och är så klockren på att härmas. Sedan får jag gå lägenheten runt med Elliot på armen och lukta på en rosa ros som börjar sloka på köksbordet, detaljstudera de färggranna bokryggar som alltid fångar hans blick och se när han med klumpigt grepp knuffar till en lampa som egentligen är en övervintrad julstjärna på fot. Just nu är det den finaste formen av egentid jag vet.

Anna och Elliot 16/2 2013 

Ge mig en tillräckligt stor filt

Posted on by
6

Det är fredagsmorgon. Som vanligt låter jag barnen ligga på mage medan jag gör frukost. De tränar på att lyfta på huvudet och har den senaste tiden börjat rulla runt till rygg. Elliot är starkast i nacken och rullade runt några veckor före Alva. I vanliga fall lägger jag dem i babygymmet, eller en i gymmet och en på ett litet lapptäcke bredvid. Utrymmet räcker för deras tänkta konster. Idag lägger jag dem istället på en stor filt vid fönstret. Sida vid sida.

Alva och Elliot 15/2 2013Jag hämtar telefonen och tar en bild. Utemolnen ger vackert ljus och det blir effektfullt med en vit och en svart pyjamas. Elliot lyfter på både huvud och fötter. Högt, högt. Som en omvänd brygga. Alva håller huvudet närmare golvet. Men hon har redan hunnit röra sig lite i sidled.

Jag går och sätter på tevatten. Tillbaka vid fönstret har Alva, som brukar ligga ganska stilla i det lilla babygymmet, förflyttat sig igen. Jag tar ytterligare en bild. Häller upp mjölk och rågfras. Kommer tillbaka. Alva kämpar på. Medan Elliot ligger där han ligger och jobbar uppåt förflyttar sig Alva som en liten klockvisare. Benen rör sig från klockan tolv till ett, till två, till tre. Hon greppar filten, drar sig vidare, släpper taget och tar nytt grepp. Senare får jag plocka bort ludd mellan hennes små fingrar. Jag får svårt att slita blicken och mina rågfras blir mjuka. Jag vet att jag öser lika mycket beröm över båda barnen men jag kan ändå inte låta bli att tänka Titta på mig mamma! Jag lyfter inte huvudet lika högt och jag rullar inte lika lätt men jag kan något helt annat. Ge mig bara en tillräckligt stor filt!

Älskade ungar, jag ska göra mitt bästa för att alltid ge er tillräckligt stora filtar.

Hålla vikten

Posted on by
3

Jag har tränat en hel del i mitt liv. Aldrig så lite som det senaste året. Det blev snabbt tungt under graviditeten. I vecka tjugonånting följde jag med Andreas och simmade. Jag trodde att jag skulle känna mig lätt i vattnet. Det kändes som att jag hade en blyklump på magen. Medan Andreas öste på inför den avslutande klassikergrenen plaskade jag 400–500 meter i maklig takt. Väldigt maklig … Jag blev omsimmad av varenda pensionär, ibland flera gånger. Därefter blev det enbart promenader och ganska snart gick jag max en kilometer. Till MVC och från MVC. Jag var sjukskriven på heltid i två månader. Jag satt nästan helt stilla. Kilometern till MVC tog uppemot en halvtimme med små, små steg.

Under graviditeten accepterade jag stillasittandet och orörligheten. Så länge barnen stannade en vecka till och en vecka till var jag nöjd. Nu börjar det dock bli akut att träna. Det handlar inte om att gå ner i vikt till årets strand. När barnen väl kom var de så små. Du kan lyfta 2,5 kilo nästan hur som helst trots att du är svag i kroppen. Och det gjorde jag. För att få igång amningen accepterade jag också de mest bisarra sittställningar. En gång höll jag Elliot under ena armen som en korv med amningskudden som korvbröd. Det är inte en variant de lär ut på BB. Nu har jag, inte helt oväntat, ont i rygg och axlar. Och i höger arm och höger handled. Under tiden har barnen, vars vikt jag dagligen ska hålla, ökat från 2,5 kilo till över 6 kilo. Jag hade sett framför mig hur jag gick runt med Alva och Elliot och Titta lampa! Titta blomma! Titta bok! Just nu är det snarare Titta soffkudde, titta soffkudde!

Sedan årsskiftet kör jag i alla fall ett kortare styrkepass så gott som dagligen. Några plankor, ben- och armlyft, ett par enstaka armhävningar, bäckenlyft. Fast ibland blir jag trött på mig själv. När du bara har en ostörd kvart per dag och det är den kvarten båda barnen sover samtidigt är det rätt korkat att låta dem sova ovanpå yogamattan.

En natt i mobilen

Posted on by
2

Jag skrev igår om när närminnet fick sig en rejäl törn av sömnbristen. För att, när jag vaknade, kunna veta om jag alls hade sovit gjorde jag en period försök att dokumentera vilken tid jag lade huvudet på kudden. En variant bestod av anteckningar i mobilen. För någon vecka sedan diskuterade jag tidig amning med några tvillingmammor och gick då tillbaka i mina anteckningar. Och blev matt av läsningen. Detta är en översättning av en fredag för 80 dagar sen:

19.30–20.20 Matar
20.20–21.00 Sover
21.00–22.40 Matar
23.00–23.40 Sover
23.40–00.00 Matar
00.00–02.00 Sover
2.00–2.30 Matar
2.30–4.30 Sover
4.30–6.00 Matar
6.00–08.00 Sover
8.00 Alla sover utom jag, kan inte somna om.

Som synes fick jag ihop mer än sju timmars sömn den natten. Det tog visserligen ett halvt dygn men detta verkar ha varit en bra natt. Jag baserar det på att jag faktiskt förstår mina anteckningar. Andra nätter innehåller mindre begripliga passager som

Ammar A, 4 bröst

//4 h med ett ”bara vaken”//

Dubbelammar 05:50
Kaos ;-)
9.00 Sover
10.00 Vaken, somnar.

När minnet var som kortast

Posted on by
5

Ni som har känt mig både länge och väl vet att mitt minne oftast är bra. Kanske så bra att du ringer mig när du ska uppdatera ditt cv och undrar över ett årtal. Eller undrar vad den där tjejen som du dejtade i början av 2000-talet hette. Det här inlägget handlar om motsatsen.

De första veckorna med barn sov både Andreas och jag försvinnande lite (se inläggen under Sömnlöst). Ett tag var vi så trötta att vi båda i princip förlorade närminnet. Jag fick ofta svar på sms-frågor som jag inte mindes att jag hade ställt. Ibland blev det helt bisarrt. Exemplet nedan är just ett exempel för ingen av oss minns i detalj.

Jag (sitter i soffan och ammar två barn växelvis i flera timmar): Andreas, skulle du kunna fylla på min vattenflaska, hämta en banan och det där brevet från Försäkringskassan. Och en hårsnodd? Tack!
Andreas kommer tillbaka med ett Lypsyl och en kopp te.
Jag: Tack men det var nog inte det jag bad om. Jag har ett Lypsyl här …
Andreas: Oj förlåt, vad ville du ha då?
Jag: Ja … jag har ingen aning. Känner noga efter. Kanske om jag kan få ett glas mjölk och en flapjack. Och om du når min mobil där … jag borde ringa min frisör.

Efter någon vecka med total förvirring köpte jag ett avlångt block på Granit. Det hade post-it-klister i överkanten och var tänkt att agera kom-ihåg-lista, kyparblock åt Andreas och matdagbok för barnen av typen vem åt vad och när. Problemet var förstås att vi glömde att fylla i det.


Blogginlägg 100

Posted on by
6

Detta inlägg blir mitt hundrade. Och jag vill använda det till att skicka en stor, stor kram till er som läser. Jag blir så glad och så väldigt rörd av att läsa er återkoppling och av att få höra att ni har tipsat vänner och systrar och svägerskor. Och av att se i besöksstatistiken att så många hittar hit och kommer tillbaka. Jag arbetar med text så jag hoppas att jag ”kan skriva” (annars ljuger jag ordentligt när jag söker jobb) men steget därifrån till att få höra att jag berör med text är väldigt stort. Ibland rent av gigantiskt.

Som jag skrev igår följer jag inte en rak kronologi. Jag blandar innan och efter och det jag skrev på vägen hit. Jag skulle inte ha orkat blogga under tiden innan. Då skrev jag fiktivt och för ett litet, litet fåtal. Första gångerna jag gav ifrån mig en privat text hade jag rent ut sagt ont i magen. När jag blev gravid skrev jag knappt en rad. Andreas dokumenterade min växande mage med kameran men jag skrev inte om graviditeten mer än några enstaka rader i mobilen precis i slutet. Jag hade inte en tanke på att blogga efteråt heller. Däremot hade jag bestämt mig för att jag ville vara öppen med att det låg väldigt många års längtan bakom barnen. Det har väl ingen annan med att göra, kan tyckas. Och så är det förstås. Men i större delen av mitt liv har jag varit personen som lyssnar på andra (och är genuint bra på att bita igen om deras förtroenden) och som för all del pratar en hel del, men sällan om det särskilt privata. Men jag upplevde under slutet av barnlösheten och under själva graviditeten att ju öppnare jag var med vilken lång väg vi tvingats ta, desto mer öppnade sig andra för mig, och det blev lite lättare att bära. Och när barnen äntligen kom fick jag så mycket respons att jag hamnade här.

Eftersom blogginlägget Bortglömt hopp i en liten påse är ett av mina mest läst får Alva i den nu berömda bodyn avrunda detta inlägg. Hon verkar lite förvånad över detta.

Alva 9/2 2013

 

 

100 dagar

Posted on by
4

Idag har jag varit mamma i 100 dagar. Många av mina blogginlägg handlar visst om tid. Jag antar att tiden aldrig har fascinerat mig så mycket som nu. I ”innan”-livet kunde ett par månader, kanske till och med något år, rulla på utan att särskilt mycket egentligen förändrades. Visst upplevde jag en hel del men livet var i grunden detsamma. Nu är skillnaden från en månad till en annan otrolig.

Barnen växer och utvecklas i helt sanslös takt. De är 14 centimeter längre och mer än tre kilo tyngre än när vi först träffades. De ler och är vakna och med. Igår råkade jag borra ner huvudet mellan deras runda magar och behövde Andreas hjälp för att komma loss med lite hår i behåll. Jag kämpar för att hinna uppleva dem ordentligt, en i taget, där de är en specifik dag eftersom de dagen därpå sannolikt är på god väg att vara någon annanstans.

Vardagen förändras nästan lika snabbt. Första månaden var en bisarr blandning av eufori, extrem sömnlöshet och utmattning. Andra månaden var en bisarr blandning av lycka, brist på rutiner, lägenhetsflytt och julfirande. Tredje månaden föll mycket på plats så snabbt att vi inte hängde med. (Han: De sover. Jag: Vad då ‘sover’? Han: Ja, de somnade. Jag: Men de kan ju inte sova nu, det är inte ens midnatt. Han: Men de sover. Jag: Jaha, men då väntar vi väl uppe tills de vaknar då? De kan ju inte sova på riktigt.)

Jag läste i veckan att det kan ta ungefär tre månader att vänja sig vid att man har blivit förälder. På ett sätt har jag vant mig. Jag ammar ungefär 130 gånger i veckan (också bisarrt) så det vore ju oroväckande om jag var helt omedveten om min nya mammaroll. På ett sätt undrar jag om jag någonsin kommer att vänja mig. Gör man det? Jag stirrar helt förundrat på dem flera gånger per dag. Är du verkligen min? Får just jag lyfta upp dig och nosa dig i nacken? Svaret verkar onekligen vara ja för ingen förnärmad förälder kommer och rycker dem ur mina armar så jag nosar förstulet vidare. (Andreas kommer dock ihåg tillräckligt mycket av den första tidens sömnkaos för att dra gränsen vid spjälsängen; har de somnat för kvällen får jag inte ta upp och lukta på dem.)

Alva 6/2 2013

 

Mamma bra, pappa bäst

Posted on by
2

Alva ligger på rygg mellan mig och Andreas i soffan. Hon tennistittar länge. Tittar på pappa, tittar på mamma, tittar på pappa, tittar på mamma. Eller egentligen: tittar på pappa med sitt största leende, tittar på mamma lite fundersamt, tittar på pappa med sitt största leende, tittar på mamma med ett litet halvleende. Och så vidare.
Jaha, hon gillar dig bäst, säger jag halvt på skämt.
Klart hon inte gör, slätar Andreas över, hon bara …
Aiiiiih doooooh, tjuter Alva och så var den matchen avgjord.

Bara fötter

Posted on by
6

Rubriken ovan kan syfta på att det inte är så mycket innehåll i detta inlägg utöver fyra fötter. Eller på att dessa fötter är nakna. Eller på att det är gräsligt svårt att göra handavtryck när innehavarna föredrar att ha sina små nävar hårt, hårt knutna, helst halvvägs in i munnen.

Fotavtryck 6/2 2013

Alvas tassar till vänster, Elliots till höger.

Bortglömt hopp i en liten påse

Posted on by
20

Vårvintern 2008 var vi en vecka i New York kring min trettioårsdag. Vi besökte Metropolitan, MoMA och naturhistoriska, vi gick gata upp och gata ner, ett varv runt Frihetsgudinnan och fram och tillbaka genom Central park. Vi åt fantastisk mat, lunchade i det berömda båthuset och drack drinkar i en snurrande bar. Vi gick på musikaler och shoppade så mycket kläder att vi fick köpa en extra väska för att klara hemresan. På ytan var det en perfekt semester. Men jag var inte lycklig. Vi hade försökt bli gravida i ett år, den magiska gränsen, och i mig hade oron slagit rot på allvar.

Innan vi började försöka hade jag diskuterat mycket med vänner. När vi hoppades få barn, hur många, hur lång föräldraledighet, tankar kring namn. Tänk om vi skulle vara föräldralediga samtidigt. Vad roligt det skulle vara! Flera av dessa vänner hade under året som gått blivit gravida, vissa hade både hunnit bli gravida och få sina små. Själv hade jag gått från fjärilar till en obehaglig känsla i magen. Jag slutade prata om barn, slutade planera och tänka Om vi blir gravida nu får vi ett litet januaribarn eller Om vi skulle bli gravida nu blir det till sensommaren, en gosig liten lejonunge. När vi var i New York köpte jag presenter till mina vänners barn – både de nyfödda och de som ännu låg i magen. För egen del vågade jag inte hoppas.

I alla fall är det så jag minns det. När jag i oktober 2012 är påtagligt höggravid rensar jag ur en låda i en byrå i sovrummet. Jag behöver göra plats för de barnkläder jag till slut har vågat köpa. Tillsammans med gästboken från vårt bröllop ligger en liten brun, platt påse från New York. Jag öppnar den och ur trillar en vit body. Jag köpte en sådan till en vän som väntade en liten nollåtta men har inget minne av att jag köpte flera. Fick hon den aldrig? Eller vågade jag hoppas ändå?  Efter nästan exakt fem år i en liten papperspåse träs den över huvudet på Elliot.

Elliot 2/2 2013

 

Ibland gör det ont att vara mamma

Posted on by
6

Ibland gör det ont i hjärtat att var mamma. Idag lade vi barnen på en ullig vit filt framför ett stort fönster. Alva och Elliot i mitten. Andreas och jag på varsin sida. Deras hud är nästan genomskinlig. De är så vackra att varenda tanke i min brusiga hjärna tystnar. De är klädda i mjuka byxor och följsamma toppar. De tittar storögt, ler och vevar. Och det gör så ont att jag vill gråta när jag läser till exempel detta. Alva och Elliot kommer inte förbli så här små, de kommer inte alltid vara så här trygga. De kommer inte alltid vara omgivna av människor som älskar dem över allt annat. De ska möta en värld som är helt fantastisk ibland, fullständigt vettlös ibland. De kommer inte vara barn så länge som jag skulle önska och de kommer möta förväntningar som är helt olika bara för att de är flicka och pojke.

I morgon ska de vaccineras mot polio, stelkramp och difteri. Jag vill vaccinera dem mot så mycket mer. Mot att känna att de inte duger, att de måste vara si och så, att de ska klä sig sexigt eller tufft. Jag är rädd att Alva inte kommer tycka att hon är fin nog, att hon kommer känna att hon ständigt måste prestera på topp för att precis klara godkäntgränsen. Jag är rädd att Elliot inte ska våga prata om känslor, att han ska tro att han alltid måste vara stark. Och tusen saker till. Det finns inget färdigt vaccinationsprogram så vi får göra vårt bästa på egen hand. Tänka på hur vi uttrycker oss och vad vi gör. Och försöka injicera självkänsla genom pussar, kramar, engagemang och sjutusen ton ovillkorad kärlek. Det måste hur som helst vara mysigare än två sprutor i benet.

Alva 3/2 2013
Elliot 3/2 2013

Tre månader

Posted on by
6

Alva och Elliot blev idag tre månader. På tre månader hinner man mycket om man är alldeles ny. Man hinner fördubbla sin vikt, växa mer än en decimeter, le socialt, gråta med tårar, hålla upp huvudet, hitta sin hand, hitta mammas hår, dra hårt i mammas hår och gallskrika i hennes öra om hon inte gör som man vill, somna på rätt sida midnatt. Och så vidare.

Tremånadersdagen ägnades åt en lång promenad. Alva orkade hålla ögonen öppna en stund …

Alva 2/2 2013

… medan Elliot mestdels sov. (Finns det något tillfälle när småbarnslivet verkar så lockande som när det är dags för kyliga vinterpromenader?)

Elliot 2/2 2013

Även på promenadfronten har det hänt en del på tre månader. När barnen åkte sin första promenad var de fem dagar gamla och lämnade BB. Alla deras kläder var för stora och de rymdes i samma liggdel. De var helt lugna och sov nära, nära. Själv tyckte jag att Södermalm plötsligt var fyllt av livsfarliga övergångsställen, fuskmonterade byggnadsställningar, avgaser och rökare.

Alva och Elliot första promenaden

Apropå duschen

Posted on by
9

I föregående inlägg skrev jag om en tvillingmamma som av en okänd kvinna fick frågan om tvillingföräldrar duschar. Jag minns inte vad hon svarade. Mitt svar är i alla fall: Ja, varje morgon. Fast jag är inte säker på att jag skulle ha fått ur mig den responsen om jag stod med vagnen på Coop. Då skulle jag nog ha sagt Va?, tänkt att jag måste ha hört fel och sett lagom begåvad ut. Så här ser det i alla fall ut hos oss på vardagsmorgnarna:

Elliot och Alva 1/2 2013

Hur jag ska lösa duschfrågan när de små inte längre är så små att de ligger kvar där man lägger dem har jag ingen aning om. Tips mottages gärna!

Är det tvillingar?

Posted on by
Svara

Jag är med i några forum för tvillingföräldrar på Facebook. Där diskuteras ibland vilka frågor och reaktioner man som tvillingförälder har fått. En kvinna blev till exempel tillfrågad av en okänd person i en matbutik Duschar ni tvillingföräldrar? Eftersom vår tid med tvillingar inskränker sig till vinter, vinter, vinter har jag ingen egen erfarenhet. Eller lite erfarenhet har jag i och för sig.

Erfarenhet 1:
Grannarna i förra huset blev plötsligt väldigt pratglada.
Medelålders man som jag inte tidigare har pratat med på väg in i hissen, över axeln: Jaha, har ni fått barn. Grattis.
Jag ståendes med en liggdel som då rymde båda barnen: Tack. Ja, två faktiskt.
Medelålders man som jag inte tidigare har pratat med släpper hissdörren, nu över min axel: Är det tvillingar? Oj, grattis! Vad är det? Vem är vem? Är de lika? Hur är det? Är de snälla? Skulle ni flytta? När då?

Erfarenhet 2:
Jag ringde runt till olika försäkringsbolag och ville ha uppgifter om barn-, hem- och bo-kvar-försäkringar. Alva och Elliot sov men skulle snart vakna och jag ville därför avsluta samtalen snabbt. Axplock ur ett av samtalen:
Säljaren: Är det vanligt med tvillingar? Jag kämpar tappert … Är det ärftligt? … för att styra … Är de för tidigt födda? … tillbaka samtalet … Visste ni om det? …  och få prisuppgifter, villkor och totalsumma ... Är det enäggs- eller tvåäggs? Det gick sådär.

Jag har längtat så efter att få barn att jag mer än gärna svarar på samma sak flera gånger. Fast idag postades en länk till detta klipp i ett av tvillingföräldraforumen. Då blev jag aningens orolig.