För ett halvt år sedan

Alva är förkyld för första gången. Hon snörvlar och snörvlar och är febervarm om kinderna. Första natten blir omständlig. Hon har svårt att äta och svårt att sova. Vi lägger oss på extrabädden på golvet med flera kuddar. Ligger du bra så, gumman? Om jag ligger här och du ligger där så kommer du upp en bit utan att halka ner. Jag håller i dig. Hon är tapper vår lilla tjej. Trots att vi ovant mixtrar med nässprayen ler hon med trötta ögon.

Elliot ansluter vid fyratiden. Tittar förundrat på mig. Hej! Är du också vaken mamma? (En gissning god som någon). Han äter och somnar om. Jag halvsover orörlig mellan dem tills Andreas tar över vid sextiden.

För ett halvår sedan kämpade vi oss också igenom en natt ihop, Alva och jag. En förlossning som ett tag såg ut att vara färdig före midnatt stod still och stampade. Från att ha varit lättare än jag väntat gjorde det precis så ont som jag alltid hade trott. Sista kvarten hade jag ren och skär panik. Så 05.05 kom hon. Hon skrek inte utan var helt lugn. En knapp kvart senare kom han. Och tittade storögt på mig. Jag tittade lika storögt tillbaka.

Sex månader har gått men jag är fortfarande lika förundrad.

Alva och Elliot 2/11 2012

Armband i plast

I morgon blir de små fyra månader. Då kommer de få träffa sin fjärde fadder för första gången. Han bor utomlands men är nu här på besök. Vi visade honom några bilder från BB i kväll. När jag bläddrade förbi denna bild stannade jag upp en stund. Det som fångade min blick var plastbanden runt min arm. Ett för mig, ett för Alva och ett för Elliot. Alva och Elliot hade i sin tur var sitt band runt fotleden. Banden klipper man av när man kommer hem från BB. Det är i alla fall tanken. Vi kom hem på tisdagen. På fredagen tog jag motvilligt fram saxen. Vi skulle på återkontroll på Södersjukhuset och jag ville inte att de skulle tro att jag var knäpp. Annars skulle jag (som nästan aldrig bär smycken för att jag tycker att det är obekvämt) antagligen fortfarande gå runt och snurra på dem.

Anna och tvillingarna 5/11 2012

Kraftprov

På söndag ska Andreas åka Vasaloppet. Han har 9 kilometer i benen och ska åka 90. Det är inte hans första gång, tack och lov.
Hur känns det då? undrar jag.
Bra! svarar han glatt, min eviga optimist. Det är bara att staka.

I vanliga fall är jag fascinerad av min mans fysiska kapacitet. När han springer marathon i tokvärme eller junikyla, när han cyklar en hel natt i hällregn och när han nu åker till Sälen med 9 kilometer i benen och fyra månaders avbruten sömn i bagaget. Det mesta han gör ser lätt ut. Medan jag tragglar på en nybörjarsurfbräda får Andreas en hård bräda efter några timmar och vips ställer han sig på huvudet på den (ja, bokstavligt talat) för att surfinstruktören vill ta a funny pic.

Det finns dock undantag. Du, jag är inte lika imponerad av din klassiker längre. Rakt på sak. När jag sa det? Någon timme efter förlossningen.

Andreas på skidor

Storlek 44

Jag kommer alldeles strax posta ett inlägg som tar avstamp i att de små var små när de föddes. Och att storlek 44 då var stort. Vi låter detta inlägg illustrera.

En liten Elliot …

Elliot 4/11 2012

… och en liten Alva.

Alva 4/11 2012

Oavsett storlek var det väldigt stort att få klä mina små första gången.

 

Två gula knappnålar

Varje barn som föds på Södersjukhuset symboliseras av en knappnål på en tavla i korridoren. Röda nålar för flickor och blåa för pojkar. Statistik i dess enklaste form. Fast när det föds tvillingar symboliseras de av gula nålar. De hör ihop, oavsett kön. Det tycker jag känns fint.

Knappnålar

(Andreas fotade tavlan när vi förflyttades från förlossningen till BB. Jag åkte rullstol; barnen delade en liten, genomskinlig låda. Och Andreas bar på tusen väskor med saker som jag aldrig behövde.)

10 veckor, 11 centimeter

För tio veckor sedan i en sal på Södersjukhuset.

Alva och Elliot 2/11 2012

 Igår i soffan.

Elliot och Alva 10/1 2013

När våra små föddes bad jag mina vänner på Facebook om hållna tummar för att de skulle växa, växa, växa. Är så glad och tacksam för att dessa vänner har magiska tummar. På tvåmånaderskontrollen igår sa läkaren om Alva Brantare än så här blir inte tillväxtkurvan. Den är som … Mount Everests nordsida! Hur mycket hon har gått upp? Ungefär en Elliot. (Alva startade på 48 cm o 2875 gr, nu 59 cm o 5396 gr, Elliot startade på 46 cm o 2605 gr, nu 57 cm o 4984 gr.)

2 månader

För två månader sedan föddes Alva och Elliot. För mig nollställdes tiden och delades in i ”innan” och ”efter”. Tiden efter har gått både väldigt snabbt och väldigt långsamt. När jag ser bilder på Facebook på andras nyfödda små underverk tänker jag nostalgiskt Ja, så där små har våra också varit en gång i tiden… för att sedan korrigera med … för typ en månad sen.

Alva och Elliot 2-4/11 2012

 

 

Bilderna jag hade och helt hade missat

Efter år av barnlängtan har du tusentals bilder av hur det skulle vara. Första gången du håller i henne eller honom. Första gången ni går en promenad. Du ser någon på stan eller besöker en vän och utan att du egentligen vill – kanske kämpar du till och med hårt för att hålla upp garden framför hjärtat – kopierar du scenen men klistrar in dig själv och ditt tänkta barn som huvudpersoner.

Och så får du barnet. Eller i mitt fall barnen. Och vissa bilder stämmer väl överens …

2/11 2012

… andra inte alls. Och vissa hade du helt missat. För egen del hade jag aldrig fantiserat om en tvättställning full med små, små pyjamasar. Men när den väl står där får jag tårar i ögonen.

Pyjamasar

 

 

Det där med musik – del 1

Andreas har ett starkt musikintresse. Inför förlossningen såg han det som sin näst viktigaste uppgift att skaffa superljud till min iPhone (hans viktigaste uppgift var att kolhydratladda mig in i absurdum). Själv lyssnar jag oftast på texter och kan lyssna en låt sönder och samman. Jag slängde i alla fall pliktskyldigt ihop en spellista kvällen innan igångsättning –en varierande sådan insåg jag ett dygn senare.

Från spakänsla …
Efter att ha fått feber, yrsel och frossa ganska tidigt under förlossningen och därmed reviderat plan A (lustgas) och istället bett om ryggbedövning hade vi några lugna timmar. Andreas sov av och till medan jag låg och lyssnade på gamla favoriter som Carolina Wallin Pérez när hon tolkar Kentlåtar. Jag tittade på dubbla ctg-kurvor och behövde sällan andas mig genom värkarna. Fick lite finkänsligt be Andreas att avstå från superljudet eftersom jag ville ha musiken på så låg volym. Vilken spakänsla det är här inne, sa barnmorskan förvånat – och förvirrat eftersom hon kände igen låtarna men inte rösten.

… till slå mig hårt
Till slutskedet hade jag däremot laddat med musik från min träningslista på Spotify. Där kom min ”våga-låt” med. The Sounds ”Hit me” spelades första gången jag klarade en svart pist på snowboard. Sedan dess har jag lånat pistmodet och nynnat på den när jag testade wakeboard för första gången och försökte överrösta Hajentemat som ekade i mitt huvud (trots att vi befann oss i Stockholms skärgård). Jag försökte också komma ihåg melodin när vi, trots min höjdrädsla, testade via ferrata på Korsika förra året. Låten borde väl vara klockren på en förlossning?

Nja. Visserligen har jag definitivt övat mig på att möta mina rädslor genom att testa just adrenalinsporter men jag hade undervärderat hur ont något kan göra när jag komponerade spellistan. Mental note to self: nej, jag vill inte bli påmind om smärta under en förlossning. Det räcker bra som det är, tack.

Saker en barnmorska sällan får höra

Jag hade hört att man kunde säga vad som helst under en förlossning och förberett maken på att inte lyssna så noga. Missade dock att varsko barnmorskan och frågade lugnt i slutet av den aktiva fasen: Om man föder tvillingar vid tidsomställningen till normaltid och ettan kommer 02:50 och tvåan en kvart senare … Vem räknas då som äldst?

Hennes svar? Oj… äh, det har jag ingen aning om. Jag gissar att hon tänkte O…kej, då drar vi ner på smärtlindringen för sen gjorde det väldigt mycket mer ont.

Den 2 november 2012 05:05 – 05:19

Det är den 2 november 2012. På Södersjukhuset har tiden gått plågsamt långsamt efter midnatt. Och så, klockan 05:05, stannar tiden helt upp och nollställs. För mig kommer detta alltid att vara brytpunkten. Tiden kommer att mätas i före respektive efter Alva och Elliot.

Klockan 05:05, nollpunkten
Jag: Är barnet okej? Är det … en flicka?
Röst någonstans ifrån: Ja då, hon mår jättefint.
Jag (min röst låter också avlägsen): Andreas … knäpp upp skjortan. Värm henne.
Röst någonstans ifrån: Okej, då tar vi vattnet på tvåan. Nu är det dags att krysta igen.

Fjorton minuter går. Jag har inga minnen av dem bortsett från bilden av vår dotter i en för stor vit mössa mot min makes bröst. De sitter helt stilla i en skinnfåtölj vid fönstret medan jag är omgiven av ett sjukvårdsteam om sju personer.

Klockan 05:19
Jag får min son på bröstet.
Hej, liten.

Strax därefter får jag även hålla henne – en tilltufsad liten dotter och en rosig liten son, båda knäpptysta och storögda.
Där är ni ju. Vet ni hur länge jag har väntat på er?