Åh!

Kan jag få paketera en promenad? Lägga den klara luften och färgerna som sprakar helt utan filter i en liten ask? Försiktigt lägga dit två gräddvita åkpåsar med eftermiddagslugna barn?

Jag rullar den tunga vagnen över bryggorna. Mitt sällskap är två par gråblåa ögon och en matchande himmel. Går längs vattnet och är tysta tillsammans. Vi möter en grupp tjejer i gymnasieåldern. Några av dem vänder sig om innan jag ens har passerat och tittar ner i vagnen. Barnen matchar i lurviga munkjackor; en liten brunbjörn och en sockrig isbjörn fast med svartvita mössor och färgglada tumvantar. Hör ett unisont Åh! Ja, så känner jag med. Åh. Kan jag få slå in den känslan också?

Små saker som kommer sen

I måndags skrev jag om små saker som jag kommer sakna när barnen blir större. En klok vän med äldre barn kommenterade att dessa saker kommer att ersätts med andra.

Igår gick vi en promenad på eftermiddagen. Vi blev sittande en stund vid en fontän i närheten. Så snart det är någorlunda varmt är där fullt med barn. Denna gång iakttar jag dem noga. En liten i lugg och UV-dräkt sparkar fotboll med sin mamma och farfar. Med jämna mellanrum skickar de upp den blåa plastbollen i en fontänstråle. Alla barn stannar upp och följer med blickarna hur bollen balanserar och studsar på vattnet högt upp i luften. Bredvid fontänen förklarar en tjej i grönblommig sommarklänning avancerade kullregler för tre yngre lekkamrater. Om jag förstår det rätt inkluderar leken såväl krokodiler som dinosaurier. En pappa i kostym upplyser en liten pojke med studs i benen att det har gått fem minuter nu men ger honom lov att bara säga hejdå till kullbarnen. Snart ser jag pojken hjula runt bland rabatter med blålila lupiner. Jag kommer på mig själv med att längta bara lite, lite.

Slutbetyg solohelg

Jag har just avverkat min första helg solo med tvillingarna medan Andreas har sprungit Göteborgsvarvet. Fredag och lördag var det fullt program och sällskap men idag var vi solosnöre på riktigt. Vi avslutade med en långpromenad i kvällsdiset. Barnen var vakna men istället för införläggdagsgnälliga låg de stilla och studerade himlen, vattnet, mig. Jag tonsatte genom att sjunga mig igenom ett halvt Winnerbäckalbum och Alva nynnade entonigt med (eller grälade oavbrutet på sitt vagnslejon – vem vet?). Nätterna har varit knepiga med en förkyld Elliot, omlottsovning och väldigt tidiga morgnar men annars trodde jag att vi hade haft en lyckad helg. Efter promenaden avrundade de dock genom att sparka ner mig från soffan (ja, bokstavligt talat – jag satt på kanten för att kunna mata dem båda när de synkronsparkade.) Detta bara en kvart innan Andreas nyckel rasslar i dörren. Jag hoppas att det inte var slutbetyget? Jag tyckte själv att jag förtjänade i alla fall en tolva av den lilla juryn.

Världen under hatten

En röd torsdag skapar helg mitt i veckan. Vi har hundratals skan, borden och måsten men väljer att gå en promenad först. Vädret är bättre än prognoserna sa. Lagom varmt och disigt. Perfekt med tröja, jeans och solglasögon. Barnen i solhattar. Vi går längs bryggorna, sätter oss på ett café vid vattnet och beställer varsin räksmörgås. De små sover omlott. Jag visar Alva en svan, en hund och en motorbåt. En stund senare visar jag Elliot ett körsbärsträd och en busig fontän.

Vi handlar mat och funderar på att gå hem men sätter oss på en bänk och bara är en stund till. Alva vaknar och vill amma. Efteråt sitter hon i mitt knä, ivrigt framåtlutad. Allt jag ser är en vit solhatt. Vad tittar hon på? frågar jag Andreas. Han böjer sig fram och kikar in under brättet. Tja … dina skor, hennes fötter, bryggan. Världen.

Allt jag kommer se i sommar är två små vita solhattar. Därunder upptäcks världen.

Tre månader

Alva och Elliot blev idag tre månader. På tre månader hinner man mycket om man är alldeles ny. Man hinner fördubbla sin vikt, växa mer än en decimeter, le socialt, gråta med tårar, hålla upp huvudet, hitta sin hand, hitta mammas hår, dra hårt i mammas hår och gallskrika i hennes öra om hon inte gör som man vill, somna på rätt sida midnatt. Och så vidare.

Tremånadersdagen ägnades åt en lång promenad. Alva orkade hålla ögonen öppna en stund …

Alva 2/2 2013

… medan Elliot mestdels sov. (Finns det något tillfälle när småbarnslivet verkar så lockande som när det är dags för kyliga vinterpromenader?)

Elliot 2/2 2013

Även på promenadfronten har det hänt en del på tre månader. När barnen åkte sin första promenad var de fem dagar gamla och lämnade BB. Alla deras kläder var för stora och de rymdes i samma liggdel. De var helt lugna och sov nära, nära. Själv tyckte jag att Södermalm plötsligt var fyllt av livsfarliga övergångsställen, fuskmonterade byggnadsställningar, avgaser och rökare.

Alva och Elliot första promenaden

Bilder, bilder, bilder

Denna helg har av flera anledningar handlat mycket om bilder. Därför låter vi den sammanfattas just så.

För det första …

För det första

… har vi tagit det ganska lugnt.

Tar det lugnt

Vi har gått långa promenader. Somliga av oss i sele …

I sele

… andra nerbäddade i vagn.

I vagnen

Vi har badat badkar och härmat såväl fiskar …

Som en fisk

… som apor.

Som en apa

Men mest av allt har vi satsat på att bara vara.

Trio

PS Ni som vill får gärna gissa vem som är vem. Kanske är det en större utmaning än förra gången?

Stockholmsvinter i bilder – del 2

Idag gick vi en promenad. Tidigare skulle det betyda att vi under dagen bland annat gick en promenad. Just nu betyder det att dagen huvudsakligen* ägnades åt en promenad. Så här vacker var vintern i våra nya kvarter.Vintercollage 28/12 2012

* Bortsett från promenaden hann jag öva på att vara småbarnsförälder genom att balansera på en sängkant medan barnen bredde ut sig i mitten, experimentera med Alvas dygnsrytm, diskutera en ”nyårssupe med krumelur-e” och lära Andreas att dvärgen Prosit inte heter Nyser och att ordet ‘prosit’ är en interjektion. 

Gör om, gör rätt

I fredags bestämde vi oss för att gå en promenad och klara av de sista julklappsköpen. Beslutet togs ”spontant” – vilket numera betyder ”samma dag”. Vi började göra barnen i ordning vid ett och kom ut halv tre. Då hade jag hunnit förlägga min mössa och tagit det felaktiga beslutet att slopa underställ. Vi tog den mysiga vägen längs vattnet istället för den raka vägen som inte var avstängd. Innan vi ens var över på Söder var det mörkt. Och snön yrde. Och gatorna var nästan oframkomliga med tvillingvagn. Och jag frös. Och slank än hit och än dit när jag spanade efter istappar från hustaken. Och blev på allt sämre humör och skyllde på vädret tills jag insåg att jag hade glömt att äta lunch och led av blodsockerblues å det bestämdaste. Det slutade med att den enda butik vi hann besöka var Pärlans konfektyr där det var hysteriskt mycket människor och allt färre kolor. Sen gav vi upp och gick hem.

Visserligen är Pärlans kolor värda mycket besvär men det här var på gränsen. Igår tänkte vi om. Andreas fick en lista med det vi behövde handla och på tre timmar avverkade han hela listan och mer därtill – och klippte sig julsnygg. Jag och barnen stannade hemma. Under dagen hann vi bada, äta frukost, lunch och middag, slå in nästan alla paket och sitta framför fönstret och få dagsljus. Andreas kanske inte får någon julklapp förrän efter julhelgen och att vi ska hinna införskaffa en gran känns alltmer osannolikt. Men så här harmoniska var vi inte i fredags.

Anna, Alva, Elliot 22/12 2012

Du vet att du har sovit för lite när …

… du går din första promenad solo efter förlossningen. Från hemmet vid Mariatorget till butikerna på Götgatsbacken för en halvtimmes shopping efter en sjukskriven höst. Du tänker – berusad av sömnbrist – att detta verkligen är något som berör dina tvåhundranågonting vänner på Facebook. Du broderar ut texten, trycker på Send i mörkret på Högbergsgatan och låter sedan kontokortet glöda. Väl hemma inser du att statusuppdateringen försvann och tänker att det väl var lika bra. Men …

… två dagar senare får du en notis om att Malin någonting också har kommenterat Cliniderms post. Eftersom du inte har en aning om varför detta berör dig (du skyr ju i princip alla kommersiella sidor) klickar du fram den okända Clinidermposten. Under den berättar du tydligen för alla och envar att du ska ut och shoppa beväpnad med en liter vatten och en förpackning Dextrosol.

Julmarknad i Gamla stan

Den kyliga promenaden var mödan värd. Den ledde till Stortorget i Gamla stan; till våfflor med hjortronsylt och grädde, varm choklad (med ännu mera grädde) och snabbshopping* av julgranspynt och kakfatsborr.

Julmarknad 3/12 2012

* Det är svårt att ta god tid på sig när händerna förfryser samma sekund som vanten åker av. Det var lite lockande att värma händerna mot de smås varma ryggar. Men det gjorde vi förstås inte.

Stockholmsvinter i bilder

Så igår gick vi ut. Trots kylan.

Ute var det vinter …

Stockholm 3/12 2012

… oavsett vilket håll vi tittade åt.

Mera Stockholm 3/12 2012

Kanske var det till och med vinter i Stockholm med norrländska mått mätt?

Ännu mera Stockholm 3/12 2012

Vi mitt i all denna vinter.

Anna, Alva och Elliot 3/12 2012

(När jag skriver ett ord flera gånger på raken brukar jag ibland börja fundera på om det verkligen finns och stavas just så. Just nu låter ordet ‘vinter’ till exempel väldigt hitte-på …)

 

Stockholmsvinter

Det är kallt idag. Men det ska visst vara okej att gå ut ändå. Det vet jag, för jag har frågat.

När vi gick hem från BB var det sex plusgrader. När vi skulle på återbesök senare samma vecka var det bara fyra. Eftersom jag ändå pratade med en barnmorska på Södersjukhuset samma morgon passade jag på att fråga om det var något vi skulle tänka på när vi tog ut de små i vagnen. Barnmorskan svarade torrt Det finns barn i Norrland också, vet du. Och i Sibirien evakuerar de barn först när det är minus 50. Jaha.

Alva 1/12

P.S. Ja, jag har bott i Stockholm i hela mitt liv. Och min smärtgräns går antagligen betydligt tidigare än barnmorskans men jag kan ju alltid skylla på att fleeceoverallen från Lindex nog inte är anpassad för sibirisk kyla.