… är det skönt om du kan skylla sömnbristen på dina barn. Tyvärr kan inte jag det just nu. Imorse lovade jag mig själv att jag skulle lägga mig tidigt ikväll och inte sitta uppe och skriva som jag igår gjorde till efter midnatt. Nu är det midnatt igen och jag håller mitt löfte. Jag skriver inte. Istället har vi lyckats fastna framför en tre timmar lång film om ytbärgare. På teve. Med reklamavbrott och Kevin Costner.
En kan tycka att jag får skylla mig själv om jag är trött igen imorgon.
Jag såg just denna filmsnutt om livet omräknat till jelly beans. Om varje dag representeras av en liten böna var dagens böna en något kaotisk sådan. Vi gör bara några nedslag.
Mitt i natten. Jag vaknar mitt i natten och hör lära-gå-vagnen rulla runt i hallen. Jag kliver sömnig upp och möts av Alvas glada åh-hej-mamma-är-du-också-vaken-min. Jag tror först att Andreas har somnat i barnens rum och att Alva själv är ute och promenerar men så är inte fallet. För ovanlighetens skull – tack och lov – har hennes blöja läckt och Andreas håller på att byta sängkläder. När vi är tre vakna personer i barnens sovrum dröjer det inte förrän Elliot, som normalt sover ganska bra mellan 20.00 och 07.30, också börjar röra på sig. Så snart Alva hör att Elliot är vaken springer hon fram och bankar på hans spjälor med sin åh-hej-Elliot-är-du-också-också-vaken-min. Hon ser överlycklig ut över allt sällskap. Han ser rimligt förvirrad ut över uppståndelsen.
Förmiddag. Barnen sover normalt kring klockan nio och klockan ett men nu är Elliot på väg att gå över till att sova en gång per dag. Jag tänker först försöka hålla båda barnen vakna till efter lunch men ger upp när Alva blir för trött och ledsen. Alva sover alltså som vanligt, Elliot är vaken. Vid elva ger jag barnen lunch. Efter en sked börjar Elliot gnugga sig i ögonen.
Eftermiddag. Jag lyckas hålla Elliot vaken över lunch och dusch. Sedan somnar barnen samtidigt. Jag skriver, skriver, skriver. Så vaknar Alva men istället för att köra igång sitt vanliga eftermiddagsrally sitter hon klistrad i min famn resten av kvällen. Jag har inte fått hålla henne så länge sedan hon var en liten pytteuggla. När jag sätter ner henne för att göra mellis och byta på Elliot blir hon förtvivlad.
Tidig kväll. Andreas kommer hem och Alva sover i min famn medan jag halvtittar på The Truman show och en dokumentär på tvåan. När vi har gett barnen kvällsflaskan och borstat tänderna slocknar Elliot på en minut. Alva är nu klarvaken och vill inget hellre än att klappa händerna åt allt, hela tiden.
Sen kväll. Klockan nio äter jag en sen middag om ugnspannkaka med rå kakao, vaniljglass och blåbär kan räknas dit. Samtidigt ser jag en kortfilm om fyra äldre kvinnor som pratar sex. Sedan skriver jag lite till, ser filmsnutten om livet i form av jelly beans och skriver detta. Och inser att denna böna nu är slut.
Sova ikapp. Sova ikapp. Sova. Ikapp. Vilket vackert ordpar!
Det är mina första tankar när jag idag vaknar efter tio timmars nästan sammanhängande sömn. Andreas var i London med jobbet torsdag till söndag och mitt sovande blev minst sagt sådär. I två nätter lyckades jag inte somna och somna om när jag hade chansen, den tredje natten sov jag som klubbad men barnen dubblade sina väck. När du blir glad för att du blir väckt för att det betyder att du i alla fall hade hunnit somna vet du att sömnbetyget är lågt.
Så i natt … Sova ikapp. Hur fint låter inte det?
Jag är tröttare än på länge. Jag inser det när jag tittar på en amerikansk komediserie. Den är inte det minsta rolig. Kanske beror det på att jag plötsligt inte förstår ett ord engelska?
I januari konstaterade jag att vissa saker bör en viska om. Jag lever dock inte alltid som jag lär.
Tisdag för två veckor sedan: Jag går en promenad med en mamma från min föräldragrupp. Vi pratar nattning. Våra nattningar går faktiskt ganska lätt, säger jag, lite försiktigt. Sedan just den kvällen har godnattritualen blivit allt mer utdragen. Vi läser flera sagor, jag sjunger en gång till, vi ammar en gång extra, eller två. Alva får följa med ut i soffan igen för att inte störa Elliot. Eftersom Andreas och jag har behov av egen vakentid efter att barnen har somnat förskjuts även vår godnatttid. Kvällarna blir längre. Och tröttare.
Onsdag för en vecka sedan: Vi hälsar på på min arbetsplats. Mina fina kollegor har fixat fika, köpt present i plural och gjort ett sånghäfte med barnvisor (längst bak i häftet finns deras vadslagning om barnens födelsedatum – jag höll ut en vecka längre än bästa gissning). En kollega kommenterar att tvillingarna verkar så nöjda. Ja, oftast är de faktiskt harmoniska, säger jag. Dagen därpå blir barnen missnöjda. Jag uppskattar att det gnälls mer på ett dygn än på en normal månad. Jag hoppas att det beror på att de har blivit förkylda och jag spanar förstulet efter risgrynständer. Givetvis är det bara sammanträffanden. Men för säkerhets skull … ni som har hört mig vara positiv de senaste veckorna kanske kan glömma vad jag har sagt?
Jag har just avverkat min första helg solo med tvillingarna medan Andreas har sprungit Göteborgsvarvet. Fredag och lördag var det fullt program och sällskap men idag var vi solosnöre på riktigt. Vi avslutade med en långpromenad i kvällsdiset. Barnen var vakna men istället för införläggdagsgnälliga låg de stilla och studerade himlen, vattnet, mig. Jag tonsatte genom att sjunga mig igenom ett halvt Winnerbäckalbum och Alva nynnade entonigt med (eller grälade oavbrutet på sitt vagnslejon – vem vet?). Nätterna har varit knepiga med en förkyld Elliot, omlottsovning och väldigt tidiga morgnar men annars trodde jag att vi hade haft en lyckad helg. Efter promenaden avrundade de dock genom att sparka ner mig från soffan (ja, bokstavligt talat – jag satt på kanten för att kunna mata dem båda när de synkronsparkade.) Detta bara en kvart innan Andreas nyckel rasslar i dörren. Jag hoppas att det inte var slutbetyget? Jag tyckte själv att jag förtjänade i alla fall en tolva av den lilla juryn.
Från och med nu kommer du alltid känna dig otillräcklig. Om jag inte minns fel var det ungefär vad en annan tvillingmamma fick höra under sin graviditet. Jag hoppas att alltid inte betyder alltid som i bokstavligt talat. Just nu känner jag dock igen mig. Jag har haft en krasslig vecka. Jag är inte sjuk men inte frisk heller. Framför allt är jag krasslig i relation till hur upphackat jag sover och hur mycket energi dagarna kräver. Andreas ger mig sovmorgon (nåja, relativt sett i alla fall) fem dagar i rad. Ändå räcker det inte.
När jag är riktigt trött är det svårt att känna sig tillräcklig … Ungefär så här: Elliot sover i vagnen i hallen. Alva ville däremot inte alls sova där så för att kunna rulla Elliot till ro satte jag Alva i selen. Alva väger mycket med tanke på hur ont jag har i ryggen men en stund går det. Elliot somnar enligt plan. Och strax efter börjar Alva sovsnusa mot min hals. Jag borde lägga ner henne för hon kan sannolikt sova vidare. Det bränner mellan mina skulderblad och i axlarna. Men så tittar jag ner på Alvas rosiga kinder. Hur ofta får hon sova i mammas famn? Hur ofta bär jag på henne? Där kommer känslan av otillräcklighet. Det spelar ingen roll att både Alva och Elliot normalt somnar alldeles utmärkt i vagn/soffa/säng/på en filt, det spelar ingen roll hur många timmar jag sitter med dem båda i famnen eller ligger bredvid dem på golvet, det spelar ingen roll att Alva ammas minst åtta gånger per dygn. Just nu är jag helt inställd på att stackars försummade Alva förtjänar att bli buren i en sele tills hon vaknar av sig själv. Det får hon. Sen vaknar båda samtidigt. Och jag får dåligt samvete för att Elliot inte har fått sova sele. Suck på mig!
Fyra timmar senare: Nu sover Alva i den elektriska gungan. Elliot sover i selen. Jag har ställt datorn på bardisken som ramar in köket och publicerar inlägget halvdansandes medan jag dricker en kopp kallt te. Jag känner mig lite tillräckligare. Och Elliots mjuka mohawk kittlar mysigt under hakan.
I måndags vaknade jag och kände mig utvilad. I alla fall tillräckligt länge för att hinna tänka att ‘utvilad’ nog är ett av de allra vackraste orden.
Fem intensiva dagar senare känner jag mig snarare ovilad. Så ikväll tänker jag glömma att vår ommålade lägenhet, som vi just kommit tillbaka till efter två bortasovarnätter, inte har en möbel på rätt plats. Jag ska göra det där som alla alltid säger att jag borde och sova så snart tvillingarna sover. Inspiration hämtar jag från denna bild på Alva. Barn verkar vara som katter – de kan sova lite hur som helst och ändå få det att se väldigt, väldigt njutbart ut. Kan hon sova vikt på mitten kan jag sova i kaos!
Jag har hört uttrycket ‘att sova som ett barn’ många gånger. När jag googlar får jag 273 000 träffar. De översta kommer från hotellrecensioner där formuleringen ‘jag sov som ett barn’ används för att illustrera hur bra natten har varit. Jag tror att våra barn sover skapligt, relativt sett. Ändå vaknar de för att äta och gnäller efter nappen. Ibland tjuter de till i sömnen, kanske av en dröm. De kan somna på kudden och vakna bredvid. Elliot sparkar ofta av sig täcket och Alva strumporna. Att ett hotell får en sova som ett barn skulle inte göra mig så reslysten. Ett uttryck som däremot borde myntas är ‘att vakna som ett barn’.
Jag tar denna morgon som exempel. Andreas lägger Elliot i vår säng innan han går upp. Jag ammar Elliot varpå han somnar om. Jag vill göra detsamma (Åh, bara en kvart till, en kvart till …) men hör att Alva har vaknat i sin säng. Jag kämpar mig upp ur en obekväm ställning och försöker blinka mig piggare. Tassar bort till Alvas säng och möts av ett pyjamasklätt barn med ben som pekar rakt upp och nakna fötter. Hej du, var är dina strumpor? Alva ler stort och skrattar ett gurglande skratt. Håret står åt alla håll, armarna viftar. Ögonen strålar.
Så skulle jag också vilja vakna.
Två sovande barn. En nysning. Två gråtande barn. Känns som att det blir en spännande pollensäsong i år.
Jag skrev igår om när närminnet fick sig en rejäl törn av sömnbristen. För att, när jag vaknade, kunna veta om jag alls hade sovit gjorde jag en period försök att dokumentera vilken tid jag lade huvudet på kudden. En variant bestod av anteckningar i mobilen. För någon vecka sedan diskuterade jag tidig amning med några tvillingmammor och gick då tillbaka i mina anteckningar. Och blev matt av läsningen. Detta är en översättning av en fredag för 80 dagar sen:
19.30–20.20 Matar
20.20–21.00 Sover
21.00–22.40 Matar
23.00–23.40 Sover
23.40–00.00 Matar
00.00–02.00 Sover
2.00–2.30 Matar
2.30–4.30 Sover
4.30–6.00 Matar
6.00–08.00 Sover
8.00 Alla sover utom jag, kan inte somna om.
Som synes fick jag ihop mer än sju timmars sömn den natten. Det tog visserligen ett halvt dygn men detta verkar ha varit en bra natt. Jag baserar det på att jag faktiskt förstår mina anteckningar. Andra nätter innehåller mindre begripliga passager som
Ammar A, 4 bröst
//4 h med ett ”bara vaken”//
Dubbelammar 05:50
Kaos 
9.00 Sover
10.00 Vaken, somnar.
Ni som har känt mig både länge och väl vet att mitt minne oftast är bra. Kanske så bra att du ringer mig när du ska uppdatera ditt cv och undrar över ett årtal. Eller undrar vad den där tjejen som du dejtade i början av 2000-talet hette. Det här inlägget handlar om motsatsen.
De första veckorna med barn sov både Andreas och jag försvinnande lite (se inläggen under Sömnlöst). Ett tag var vi så trötta att vi båda i princip förlorade närminnet. Jag fick ofta svar på sms-frågor som jag inte mindes att jag hade ställt. Ibland blev det helt bisarrt. Exemplet nedan är just ett exempel för ingen av oss minns i detalj.
Jag (sitter i soffan och ammar två barn växelvis i flera timmar): Andreas, skulle du kunna fylla på min vattenflaska, hämta en banan och det där brevet från Försäkringskassan. Och en hårsnodd? Tack!
Andreas kommer tillbaka med ett Lypsyl och en kopp te.
Jag: Tack men det var nog inte det jag bad om. Jag har ett Lypsyl här …
Andreas: Oj förlåt, vad ville du ha då?
Jag: Ja … jag har ingen aning. Känner noga efter. Kanske om jag kan få ett glas mjölk och en flapjack. Och om du når min mobil där … jag borde ringa min frisör.
Efter någon vecka med total förvirring köpte jag ett avlångt block på Granit. Det hade post-it-klister i överkanten och var tänkt att agera kom-ihåg-lista, kyparblock åt Andreas och matdagbok för barnen av typen vem åt vad och när. Problemet var förstås att vi glömde att fylla i det.
Idag har jag varit mamma i 100 dagar. Många av mina blogginlägg handlar visst om tid. Jag antar att tiden aldrig har fascinerat mig så mycket som nu. I ”innan”-livet kunde ett par månader, kanske till och med något år, rulla på utan att särskilt mycket egentligen förändrades. Visst upplevde jag en hel del men livet var i grunden detsamma. Nu är skillnaden från en månad till en annan otrolig.
Barnen växer och utvecklas i helt sanslös takt. De är 14 centimeter längre och mer än tre kilo tyngre än när vi först träffades. De ler och är vakna och med. Igår råkade jag borra ner huvudet mellan deras runda magar och behövde Andreas hjälp för att komma loss med lite hår i behåll. Jag kämpar för att hinna uppleva dem ordentligt, en i taget, där de är en specifik dag eftersom de dagen därpå sannolikt är på god väg att vara någon annanstans.
Vardagen förändras nästan lika snabbt. Första månaden var en bisarr blandning av eufori, extrem sömnlöshet och utmattning. Andra månaden var en bisarr blandning av lycka, brist på rutiner, lägenhetsflytt och julfirande. Tredje månaden föll mycket på plats så snabbt att vi inte hängde med. (Han: De sover. Jag: Vad då ‘sover’? Han: Ja, de somnade. Jag: Men de kan ju inte sova nu, det är inte ens midnatt. Han: Men de sover. Jag: Jaha, men då väntar vi väl uppe tills de vaknar då? De kan ju inte sova på riktigt.)
Jag läste i veckan att det kan ta ungefär tre månader att vänja sig vid att man har blivit förälder. På ett sätt har jag vant mig. Jag ammar ungefär 130 gånger i veckan (också bisarrt) så det vore ju oroväckande om jag var helt omedveten om min nya mammaroll. På ett sätt undrar jag om jag någonsin kommer att vänja mig. Gör man det? Jag stirrar helt förundrat på dem flera gånger per dag. Är du verkligen min? Får just jag lyfta upp dig och nosa dig i nacken? Svaret verkar onekligen vara ja för ingen förnärmad förälder kommer och rycker dem ur mina armar så jag nosar förstulet vidare. (Andreas kommer dock ihåg tillräckligt mycket av den första tidens sömnkaos för att dra gränsen vid spjälsängen; har de somnat för kvällen får jag inte ta upp och lukta på dem.)
För bra för att vara sant. Så känns det att vi har fått barn. Och vissa stunder är mer osannolika än andra.
Natten till Andreas första arbetsdag sover barnen sin bästa natt hittills. Från en dag till en annan – och när det behövs som mest – slår nattugglorna av på takten. Och så fortsätter det. Sovklockans lilla visare flyttas långsamt bakåt. Alva somnar inte längre tre utan ett. En vecka senare når vi milstolpen midnatt. Båda barnen sover 23:56. Andreas och jag tittar förvirrat på varandra.
Tidstrolleriet fortsätter. En natt sover de klockan elva. De vaknar och äter en gång per natt. Vi blir ett väloljat litet maskineri. Jag ammar en i taget liggandes på sida; Andreas lyfter upp, lägger tillbaka och byter blöjor. En halvtimme senare sover barnen igen. Andreas går upp kring åtta. Då flyttar jag över barnen till vår säng. De ligger i mitten och jag tar kanterna. Ammar en, borrar försiktigt ner näsan i kort, rufsigt hår. Försöker memorera doften. Slumrar. Byter sida. Smeker en mjuk kind. Får ett leende till svar. Eller en nagel som hunnit bli vass över natten i pannan. Viskar Jag älskar dig. Får ett leende till svar. Eller en gäspning. Det varierar. Så ligger vi i två timmar till. Sen gör vi dag.
De sover så bra, de sover så bra, upprepar Andreas fascinerat.
Vi har inte viskat kring barnen. I förra lägenheten behövde vi till och med ropa mellan rummen som låg i fil. När de väl sover så sover de. Men här går min gräns.
Säg det inte högt, svarar jag. Säg det inte högt. Att vi har fått barn känns för bra för att vara sant. Att få uppleva dagarna med dem utan sömnlöshetsdimma är helt otroligt.
Mycket av småbarnstiden verkar handla om sömn. Vem sover och vem borde sova och vem har inte sovit och hur får man alls barn att sova åtminstone en halv natt och hur kommer det sig att Alva kan sova i vardagsrummet när Andreas dammsuger bredvid men blir klarvaken i sin säng. Och så vidare.
Just nu har Elliot somnat i soffan i vardagsrummet och Alva har vaknat så snart hon lades i sin säng i det så kallade sovrummet. Jag och Andreas bestämmer oss för att släppa vårt försök att få till rutiner i kväll men jag provar att frambesvärja lite nattsömn genom att publicera bilder på våra små när de faktiskt sover. Du som är vaken får gärna gissa vem som är vem.
Jag hade hört att barn redan (eller åtminstone?) i magen lyssnar på sin mamma. Om man upprepade gånger sjunger för magen ska barnen känna igen sången när de föds. Jag sjöng därför en och samma sång om nätterna – den om tomten i huset vid skogens slut som tittar ut och räddar en hare. Min mormor sjöng den för mig när jag var liten och den är lagom kort så den fick det bli. Jag tänkte att barnen likt Pavlovs hundar skulle förknippa sången med vila …
//konstpaus där du som läser detta kan börja le överseende//
… och att den därför skulle bli en utmärkt vaggvisa när de väl hade kommit. Det har uppenbarligen inte fungerat alls – de små sover när de vill, inte när jag sjunger. Först tänkte jag att jag kanske inte var konsekvent nog. De första veckorna sjöng jag nämligen godnattsången lite när som helst på dygnet. Efter ett tag tröttnade jag på texten och började hitta på egna (numera kallar jag ofta Elliot för Totte eftersom det betonas på samma sätt som ‘tomte’ medan Elliot är helt omöjligt att klämma in) … Sedan barnen fick en sängmobil i julklapp tappar jag dessutom bort min melodi, kopierar mobilens och hamnar helt i otakt. För några dagar sedan insåg jag dock att försöket var utdömt redan från början.
Jag går igenom bilderna och filmerna från BB. På en filmsnutt på en halv minut sjunger jag tomtesången för barnen som är tre dagar gamla. Den sista bildrutan fryser Elliot som klart och tydligt ger mig fingret.
Helt misslyckat var betingningsexperimentet dock inte. Jag kan inte längre kan ta mig igenom sången utan att gäspa.
Ibland är det mysigt med nattugglor.
Våra små sover. En hel del. Fast inte alltid när vi skulle önska. Just nu tycker Alva att natten börjar kring 03 och fortsätter en bra bit in på eftermiddagen. Lilla nattuggla tänker vi och delar upp sovvalutan mellan oss så gott det går samtidigt som vi försöker hitta sätt att ställa tillbaka hennes inre klocka till sommartid. Vårt primära mål är att båda barnen ska göra natt vid 23. När jag börjar höra mig för om tips för att uppnå detta läser jag ett inlägg i ett forum för tvillingföräldrar där någon annans ”nattugglor” är vakna till 21 istället för att somna vid 19 som de brukar. Hur fel ute är vi egentligen? En hel arbetsdag!?
Jag (nyvaken eller halvsovandes): Kan du ta Elliot? Jag tror att han har släppt taget nu.
Andreas: Men Anna, du har ju inte börjat amma än.
Så här lät det första månaden, i princip varje gång jag vaknade. Det enda som varierade var vem jag trodde att jag höll i. Bäst var den gången jag lade till … jag vet att jag brukar tro att jag just har ammat men nu har jag faktiskt det! Nähä, inte den gången heller.
När den värsta tröttheten hade avtagit kunde jag återigen orientera mig även nyvaken. Tack och lov, kanske ska tilläggas – nattrutinen var lagom förvirrande för både Andreas och mig.
Jag och Andreas är inne på vårt artonde år tillsammans (jo, vi var unga när vi träffades). I fjorton av dessa år har vi bott tillsammans och haft gemensam ekonomi. Vi tycker att det är väldigt praktiskt. Till jul, födelsedagar, bröllopsdagar och andra tillfällen då vi vill ge den andra en present är det däremot trist att denna andra alltid är med och delar notan.
Nu har vi dock hittat en alldeles ny valuta. Sedan några veckor är ostörd sömn det värdefullaste vi kan föreställa oss. Ikväll lyssnar jag på Musikhjälpen, matar och gosar med de små, trixar ihop julklappar på nätet och skriver denna post. Samtidigt ger jag Andreas lyxklappen obruten sömn. Han kommer sannolikt ge klappen tillbaka till mig mellan kanske 01 och 05. För att sen få den i retur mellan … ja, ni förstår.
Nu är jag ju inte hur naiv som helst – även om vi inte har börjat förhandla om sömnen ännu inser jag att när Andreas börjar jobba i januari kan valutan förvandlas till hårdvaluta a la uscados i Solsidan. Då kommer jag kanske läsa det här inlägget och fnysa. Tills dess njuter jag av vår ömsesidiga generositet och låtsas att vi strösslar varandra med tryckta serietidningszetan inslagna i glansigt papper.
(De små sover ibland alldeles utmärkt, ibland inget vidare och allt oftare i otakt. De är dock extra bedårande när de sover tillsammans.)
I juni i år tog jag denna bild efter att ha funderat en bra stund på varför mobilen inte laddades.
Idag verkar det vara en sån där dag igen. Jag sitter invirad i en fleecefilt och tänker att amning verkligen får en att frysa innan jag inser att elementet är avstängt. Jag klär raskt på mig och efter att ha dragit på mig en tjock, stickad tröja står jag och tittar förvirrat på behån som jag fortfarande har i handen. Jag ska därefter byta på Elliot och klär av honom enbart på överkroppen. Det går bra nu.
Ett ord jag använde mycket de första veckorna efter förlossningen var ‘sömnskuld’.
Jag är visserligen hyfsat van vid att sova dåligt. Men inte 0-5 h/dygn i flera veckor och ändå förväntas ha aptit nog att ”äta för tre”. Värst var dock att vara två som sovit dåligt. Andreas har alltid hävdat att han inte påverkas lika mycket av sömnbrist som jag. Helt sant – om du bara mäter en enskild natt …
Elva dagar efter förlossningen satt jag i soffan under två barn som stafettåt – och hade gjort så i många timmar. Andreas hade haft träningspermis den kvällen, varit på grupplöpning i Tanto och kommit hem och sagt ”Nu känner jag mig i bra form igen!”. En timme senare försvann han.
Jag satt länge och suktade efter min vattenflaska som stod bara en halvmeter bort. Sex timmars amning av två barn måste jämställas med en halvmara i vätskeförlust. Till slut ropade jag och frågade vart han hade tagit vägen. Andreas hade somnat när han bäddade sängen.
… du går din första promenad solo efter förlossningen. Från hemmet vid Mariatorget till butikerna på Götgatsbacken för en halvtimmes shopping efter en sjukskriven höst. Du tänker – berusad av sömnbrist – att detta verkligen är något som berör dina tvåhundranågonting vänner på Facebook. Du broderar ut texten, trycker på Send i mörkret på Högbergsgatan och låter sedan kontokortet glöda. Väl hemma inser du att statusuppdateringen försvann och tänker att det väl var lika bra. Men …
… två dagar senare får du en notis om att Malin någonting också har kommenterat Cliniderms post. Eftersom du inte har en aning om varför detta berör dig (du skyr ju i princip alla kommersiella sidor) klickar du fram den okända Clinidermposten. Under den berättar du tydligen för alla och envar att du ska ut och shoppa beväpnad med en liter vatten och en förpackning Dextrosol.
Jag: Vad är klockan?
Maken: Du menar nu?