Det är svårt att skapa perfekta dagar. Jag vet det för jag har ofta försökt men (bortsett från vår bröllopsdag) sällan lyckats njuta exakt så mycket som jag planerade. Sedan kommer en sådan dag utan minsta plan.

Det börjar med snö. Vackra, vita äntligenflingor. Ett lager på gatan utanför, granen får rätt inramning på balkongen. Vi måste ut. Nu! Före lunch. Vi klär på lager på lager. Alva gömmer sina strumpor medan jag klär Elliot och Andreas hämtar upp pulkor från källaren, en mössa får fötter och av fyra vanthållare hittar jag bara en men ut kommer vi. Pulkapremiär. Elliot skrattar och sparkar med benen. Alva allvarlig och eftertänksam tills Andreas ger henne ordentlig fart. Först då är det roligt.

Hem och äta lunch. Hemlagat som vi alltid säger att vi ska men långt ifrån alltid hinner. Barnen somnar och jag får skrivtid. Hinner hitta flyt. Hundrasextiosju sidor blir hundrasextioåtta blir hundrasextionio. Jag tar ett bad. Barnen och Andreas leker. Middag. Samma där: hemlagat, alla äter tillsammans. Pyjamasbyxor under bordet men tända ljus ovanpå. Elliot har lax i håret. Badläge. Skvätt och lek. Sedan två riktigt tröttmysiga barn. Elliot hämtar bådas gosedjur och ger sorken till Alva innan han kryper in i bokhyllan. De dricker sin kvällsflaska tillsammans i fåtöljen. Och så var det natt.

I helgen klättrade Alva för första gången upp på soffbordet. Så här lycklig blev hon.

Nu nöjer hon sig inte med att sitta. Jag hinner blinka, sedan står Alva upp på bordet och ser alldeles salig ut.

Det är höst. Igen. Fast för Alva och Elliot finns inget igen. Det är deras första höst. Oktober är den sista månad de upplever för första gången. Så här såg det ut när vi presenterade dem för varandra på allvar.

Hej höst!

Hej löven!

Visst är BB-cream förkortningen för bolognese och blåbär? Smörj in noggrant och dina blåa ögon kommer att framhävas i minst ett dygn. Det är nämligen så lång tid det tar innan du är helt ren.

Det har varit ont om bildinlägg senaste tiden. Försöker råda bot på detta med en bild på en sovande Elliot …

… och en vaken Alva.

Jag sätter mig ner efter nattning och ”ska bara” bläddra igenom bilderna på barnen för att välja ut några att skriva ut till min mamma. Hon har flera gånger försiktigt påmint mig om att hon inte har några fotografier på jobbet. Efter en dryg timme har jag rejält ont i ögonen. Jag inser att det är 10651 bilder i mappen jag går igenom.

Til exempel den här …

… och den här.

Vi har nyligen kommit hem från barnens första utlandsresa. De två veckorna på Mallorca kan extremsammanfattas i detta vykort:

Hej!

Skickar en hälsning från vår första semester. Vi har sovit, ätit, sovit, ätit, badat i pool och i Medelhavet, lekt i skugga, gungat hängmatta, börjat krypa, fått en tand och charmat oss igenom Puerto Pollensa, Alcudia och Cala Mesquida. Hoppas ni haft en fin sommar!

Kramar från Alva och Elliot

Vi tittar med jämna mellanrum till barnen när de sover. Ganska ofta kan vi inte låta bli att lågt ropa in den andra. Kom och titta på Elliot … Har du sett hur de ligger? Just Elliot har en förmåga att i sömnen vrida kroppen till konstnärliga krumbukter. Andra gånger består charmen i att de ligger exakt likadant, eller helt spegelvänt, i varsin spjälsäng. Ibland tänker jag att vi skulle anordna en fotoutställning bara med sovbilder. Denna skulle kunna vara med till exempel.

Idag började vårt sommarlov. Andreas kombinerar nu semester och föräldraledighet till hela åtta veckors ledigt. Det känns väldigt, väldigt bra. Fast egentligen började ju ledigheten i fredags. Så vi kan väl säga att Alva och Elliot såg ut så här sin första sommarlovsdag.

Alva med blomma bakom örat och framför en hemknåpad midsommarstång av en gigantisk rabarberstjälk.

Elliot med blomma bakom örat, slutna ögon och ihopknipna tår.

Kan inte låta bli att hoppas att denna sommar blir både oändlig och precis så här Astrid-Lindgren-somrig. För visst är det bästa med de första dagarna på sommarlovet just att en kan idylldrömma fritt?

Idag har varit en av mina mindre harmoniska mammadagar. Båda barnen har varit förkylda, ledsna och gnälliga i överkant. Dagens bildskörd ger dock en annan historia.

Morgon. Elliot somnar efter frukost på min huvudkudde. Länge ligger jag och snusar honom i nacken. Ligger nära, nära och lyssnar på hans andetag. Han snurrar runt och vi hamnar nos mot nos. Precis när jag ska fotografera honom ler han i sömnen.

Middag. Eftermiddagen är rekordgnällig. Jag bär Elliot i sele och försöker roa Alva i gåstål. Jag sjunger oss igenom sångpåsen som mina kollegor gav oss i veckan. Jag testar än det ena, än det andra. När jag ska byta på Alva sätter jag Elliot i matstolen precis utanför badrummet. Så snart jag vänder mig mot honom igen inser jag att jag har glömt att testa middagslur.

Kväll. Andreas kommer hem. Barnen äter, badar och så somnar de igen. Elliot sparkar av sig sitt täcke och kramar sin kanin. Dagens gnäll är glömt.

Den 2 juni var försommaren som allra grönast. Barnen blev sju månader och jag hissade dem …

… upp, upp.

Barnen brukade ligga där jag lade dem. Sedan började Alva rulla. Först planlöst, sedan alltmer medvetet. Så övergav hon rullandet och började åla. Snabbare och snabbare. Elliot var stilla. Han har stått på knän och händer och vaggat fram och tillbaka. För några dagar sedan verkade han släppa kryptanken och kikade på Alva. Nu ålar de båda. Och tiden då de ligger där jag lade dem är förbi. För jag lovar att jag inte brukar lägga Elliot under köksbordet.

Både min syster och min kusin har länge frågat om barnen har blivit kittliga. Är de kittliga nu? Men nu då? Nu är de kittliga. Men inte i närheten av hur kittlig jag är när Elliot skrattar mig i örat och andas mig på halsen.

Andreas och jag har tagit tusentals bilder på barnen. Verkligen tusentals. Andreas systemkamera smattrar när han fotograferar. För att fånga båda hyfsat stilla krävs det kamerasmatter. Trots att barnbilderna nu upptar en betydande del av datorns hårddisk (jo, den är uppbackad) finns det en sak som vi aldrig hann fånga. Vi saknar bilder på lilla c.

Elliot har alltid slagit om från glad till tokledsen på noll sekunder. Alva, däremot, hade i flera månader en mellanmin. Innan hon började gråta sjönk hennes mungipor sakta nedåt. Hon spärrade upp ögonen samtidigt som munnen i några sekunder formade ett litet, helt perfekt, uppochnedvänt c. Förvarningen var förkrossande effektiv. Vi var beredda att släppa allt och göra vad som helst för att ställa vad som nu var fel till rätta innan gråten hann komma. Därför finns lilla c inte dokumenterad. Istället för uppbackade ettor och nollor får Andreas och jag förlita oss på ett kollektivt minne i miniatyr. Kanske kommer tonårsversionen av Alva slå i dörrar och skrika Ni fattar ju ing-en-ting! I så fall lär jag titta på Andreas och med längtan i rösten sucka Åh, kommer du ihåg lilla c?

Tre kuddar, en luddig filt och ovanpå en utslagen Alva. Om jag kunde sova dagtid skulle jag vilja sova så här.

Alva pratar inte och om hon gjorde det skulle hon antagligen föredra svenska framför latin. Om du frågar Alva om hon kryper ännu skulle hon alltså inte se överseende på dig och svara Volvo.

Men det gör hon. Hon rullar. Och rullar. Hon förflyttar sig nu flera meter för egen maskin. Hon ligger på mage, lägger mjukt ner huvudet mot parkettgolvet och rullar runt. Oftast ett varv, ibland två. Hon tittar upp. Ler. Hittar kanske något spännande att undersöka, stöter på motstånd i form av en låg soffa eller biter i ett stolsben. Sedan lägger hon försiktigt ner huvudet på golvet igen. Och rullar vidare.

Tiden går väldigt fort just nu. Oj, har jag inte bloggat på nästan en vecka. Elliots min får illustrera min snopenhet.

… är katten nöjd.