Både min syster och min kusin har länge frågat om barnen har blivit kittliga. Är de kittliga nu? Men nu då? Nu är de kittliga. Men inte i närheten av hur kittlig jag är när Elliot skrattar mig i örat och andas mig på halsen.
Du kittlas
6
månadsarkiv: maj 2013
Lilla c
Andreas och jag har tagit tusentals bilder på barnen. Verkligen tusentals. Andreas systemkamera smattrar när han fotograferar. För att fånga båda hyfsat stilla krävs det kamerasmatter. Trots att barnbilderna nu upptar en betydande del av datorns hårddisk (jo, den är uppbackad) finns det en sak som vi aldrig hann fånga. Vi saknar bilder på lilla c.
Elliot har alltid slagit om från glad till tokledsen på noll sekunder. Alva, däremot, hade i flera månader en mellanmin. Innan hon började gråta sjönk hennes mungipor sakta nedåt. Hon spärrade upp ögonen samtidigt som munnen i några sekunder formade ett litet, helt perfekt, uppochnedvänt c. Förvarningen var förkrossande effektiv. Vi var beredda att släppa allt och göra vad som helst för att ställa vad som nu var fel till rätta innan gråten hann komma. Därför finns lilla c inte dokumenterad. Istället för uppbackade ettor och nollor får Andreas och jag förlita oss på ett kollektivt minne i miniatyr. Kanske kommer tonårsversionen av Alva slå i dörrar och skrika Ni fattar ju ing-en-ting! I så fall lär jag titta på Andreas och med längtan i rösten sucka Åh, kommer du ihåg lilla c?
Vägen hit: Längtan och saknad
Jag läser senaste numret av Föräldrar & barn och ett avsnitt handlar om olika vägar till barn. Jag hinner en halv sida innan jag måste blinka och blinka.
Det börjar med längtan. Hopp. Det är vår 2007. Små färgglada fjärilar i magen. Högtidlighet. Tänk … kanske vi gjorde ett barn igår. Tänk om jag just, just nu blir gravid. Månaderna går. Hoppet ersätts av undran, oro. Fjärilarna av molande tomrum. Varför går det inte? Läkarbesök. Är ni så friska som ni ser ut? Remisser. Köer. Administrativt slarv och tid som förloras. Läkare som ifrågasätter varandras beslut. Men varför skulle du börja med den dosen? Det verkar ju märkligt. Förvirring. Hur ska jag kunna veta det!? Mer ont i magen. Jag låter alltmer distanserad när jag svarar på deras frågor. Min kropp upphör att vara privat. Journaler fylls på. Vi gör ett första försök, ett skälvande. Ett ensamt embryo. Så fint. Nu, äntligen, händer det något. En dryg månad senare hugger det till svagt i magen. Nej liten, snälla, snälla stanna. Goda chanser som skrivs ner. Åren går och det känns svartare. Jag vänjer mig vid negativa besked och lär mig gråta ljudlöst i telefonen. Jag orkar inte. Jag orkar faktiskt inte mer nu. Ibland vill jag skrika rakt ut när omgivningen tjafsar om detaljer. Det blir mors dag och mors dag igen. Vi firar jul efter jul utan någon som frågar efter tomten. Tomrummet tar över hela min kropp. Jag längtar inte längre efter ”ett barn”. Jag saknar mitt. I brist på fantasi ser jag mig själv som liten. Jag befinner mig i en labyrint med hundratals gångar. Någonstans finns hon men jag måste välja rätt igen och igen och igen; acceptera vissa motgångar och vägra ge mig andra gånger för att hitta rätt dörr. Inte här, inte där, inte denna gång. En flicka med stora gråblåa ögon, ljusbrunt hår, en trubbig näsa, en liten fyllig mun och runda kinder. Någonstans väntar hon och det hänger på mig om vi hittar fram.
Det är vår 2013. Hon sover lugnt i rummet intill, i sängen bredvid ligger hennes bror. Jag behöver inte leta längre.
Skönsömn
Tre kuddar, en luddig filt och ovanpå en utslagen Alva. Om jag kunde sova dagtid skulle jag vilja sova så här.
Slutbetyg solohelg
Jag har just avverkat min första helg solo med tvillingarna medan Andreas har sprungit Göteborgsvarvet. Fredag och lördag var det fullt program och sällskap men idag var vi solosnöre på riktigt. Vi avslutade med en långpromenad i kvällsdiset. Barnen var vakna men istället för införläggdagsgnälliga låg de stilla och studerade himlen, vattnet, mig. Jag tonsatte genom att sjunga mig igenom ett halvt Winnerbäckalbum och Alva nynnade entonigt med (eller grälade oavbrutet på sitt vagnslejon – vem vet?). Nätterna har varit knepiga med en förkyld Elliot, omlottsovning och väldigt tidiga morgnar men annars trodde jag att vi hade haft en lyckad helg. Efter promenaden avrundade de dock genom att sparka ner mig från soffan (ja, bokstavligt talat – jag satt på kanten för att kunna mata dem båda när de synkronsparkade.) Detta bara en kvart innan Andreas nyckel rasslar i dörren. Jag hoppas att det inte var slutbetyget? Jag tyckte själv att jag förtjänade i alla fall en tolva av den lilla juryn.
En annan slags träning
I morse var jag på mitt andra pass Mamma boot camp – utomhusträning för nyblivna mammor. De nyblivna barnen följer med i vagn.
I måndags gick det sådär. Elliot var vaken och missnöjd. Jag lyfte upp och tröstade. Lade ner på filt. Tog upp från filt. Gjorde några benböj med extra vikt. Lade ner på filt. Gjorde utfallssteg. Rusade tillbaka och hindrade honom från att äta jord (Kokta morötter i lagom storlek? Nej, tack. Fjolårets löv? Yes, please!). När jag i tisdags insåg att jag hade träningsvärk blev jag uppriktigt förvånad för jag kunde inte minnas att jag faktiskt hade tränat.
Idag gick det bättre. Både Elliot och Alva var vakna större delen av passet men nöjda med att agera publik och tugga på sina leksaker. Det är dock första gången i mitt träningsliv där själva övningarna är mindre ansträngande än logistiken runtomkring. Att ta sig iväg i tid med två barn som är lagom trötta, mätta, torra, rätt klädda och fastspända i en vagn som är packad med skötväska, mat, vattenflaska, picknickfilt, träningsmatta … Det känns som att förberedelserna förtjänar en egen post i träningsdagboken som jag inte hinner föra!
Volvo
Alva pratar inte och om hon gjorde det skulle hon antagligen föredra svenska framför latin. Om du frågar Alva om hon kryper ännu skulle hon alltså inte se överseende på dig och svara Volvo.
Men det gör hon. Hon rullar. Och rullar. Hon förflyttar sig nu flera meter för egen maskin. Hon ligger på mage, lägger mjukt ner huvudet mot parkettgolvet och rullar runt. Oftast ett varv, ibland två. Hon tittar upp. Ler. Hittar kanske något spännande att undersöka, stöter på motstånd i form av en låg soffa eller biter i ett stolsben. Sedan lägger hon försiktigt ner huvudet på golvet igen. Och rullar vidare.
Andreas inlägg: Ett rättvisemärkt sådant
Cause I’m also a hiphopper yes I am.
En snopen grimas
Tiden går väldigt fort just nu. Oj, har jag inte bloggat på nästan en vecka. Elliots min får illustrera min snopenhet.
Världen under hatten
En röd torsdag skapar helg mitt i veckan. Vi har hundratals skan, borden och måsten men väljer att gå en promenad först. Vädret är bättre än prognoserna sa. Lagom varmt och disigt. Perfekt med tröja, jeans och solglasögon. Barnen i solhattar. Vi går längs bryggorna, sätter oss på ett café vid vattnet och beställer varsin räksmörgås. De små sover omlott. Jag visar Alva en svan, en hund och en motorbåt. En stund senare visar jag Elliot ett körsbärsträd och en busig fontän.
Vi handlar mat och funderar på att gå hem men sätter oss på en bänk och bara är en stund till. Alva vaknar och vill amma. Efteråt sitter hon i mitt knä, ivrigt framåtlutad. Allt jag ser är en vit solhatt. Vad tittar hon på? frågar jag Andreas. Han böjer sig fram och kikar in under brättet. Tja … dina skor, hennes fötter, bryggan. Världen.
Allt jag kommer se i sommar är två små vita solhattar. Därunder upptäcks världen.
En liten cirkus
I veckan kom sommaren. I alla fall kändes det så. Jag har hunnit med årets premiärpicknick, Alva och Elliot livets första. I flera år har jag suttit i Tanto på somrarna och i skydd av solglasögon längtansfullt studerat andras filtar. Familjefiltarna. Nu är jag där. Mitt i kaoset.
Gräs! Alva hälsar med hela ansiktet medan jag fångar Elliot som tippar från sittande. Jord! Alva borrar ner sin napp medan jag hindrar Elliot från att välta min matlåda med allt ljummare sallad. Kladdkaka! Alva kravlar intresserat närmare föräldragruppsfikat medan jag lägger en sömnig Elliot i vagnen.
Så här trötta var barnen efteråt. Lejonet och elefanten passar väl in i vår miniatyrcirkus.
9000 magiska stunder
Libero har en reklam på baksidan av föräldratidningar just nu. Den handlar om att det ska vara mysigt och härligt att byta blöjor. En magisk stund att bara vara ”vi två”.
När du är själv hemma och ska byta blöjor på tvillingar faller lite av den magiska tvåsamheten. Jag försöker dela uppmärksamheten mellan barnet på skötbordet och barnet som väntar men ändå följa alla råd om att göra skötstunden språkutvecklande och mysig. Det slutar ofta med att jag far med huvudet som en stressad seriefigur. Alva, ska vi knäppa upp din pyjamas … Har du en pyjamas med zebror idag? Tycker du om zebror? Elliot, har du sett att Alva har zebror på sig idag. Du har spöken på din … Elliot, vart ska du ta vägen? Se upp så att du inte krockar med papperskorgen … Alva, de rena blöjorna kan ligga kvar där. Inte det? En … Nähä, de ska vara skrynkliga. Vill du … Jag ska … Elliot, kan du … Alva, jag ska bara blöta några pappersservetter. Nu torkar jag dig under hakan. Kittlas det? Åh, ditt skratt är så … Elliot, vart är du på väg? Vänta lite Alva, jag måste bara …Oj, fick du tag i alla servetter nu. Behöver du alla servetter eller kan jag ta några? Ska vi sjunga istället? Imse, vimse … Elliot!
Sedan några dagar tillbaka har Alva bestämt att hon alls inte vill ligga på rygg utan på mage och att hon alls inte vill ligga på skötbädden utan bredvid. Enligt Liberos reklam kommer jag byta på min bebis ungefär 4500 gånger. Jag ser fram emot 9000 magiska stunder.
När hunden sover …
… är katten nöjd.
Sitta själv
Om du ringer mig och frågar vad jag har gjort idag och jag svarar Ja … jag har suttit själv en del så tycker du kanske lite synd om mig. Det låter måhända ensamt. Inte tycker du att det är särskilt storartat i alla fall. När Alva sitter själv …
… är det mycket …
… större.
För ett halvt år sedan
Alva är förkyld för första gången. Hon snörvlar och snörvlar och är febervarm om kinderna. Första natten blir omständlig. Hon har svårt att äta och svårt att sova. Vi lägger oss på extrabädden på golvet med flera kuddar. Ligger du bra så, gumman? Om jag ligger här och du ligger där så kommer du upp en bit utan att halka ner. Jag håller i dig. Hon är tapper vår lilla tjej. Trots att vi ovant mixtrar med nässprayen ler hon med trötta ögon.
Elliot ansluter vid fyratiden. Tittar förundrat på mig. Hej! Är du också vaken mamma? (En gissning god som någon). Han äter och somnar om. Jag halvsover orörlig mellan dem tills Andreas tar över vid sextiden.
För ett halvår sedan kämpade vi oss också igenom en natt ihop, Alva och jag. En förlossning som ett tag såg ut att vara färdig före midnatt stod still och stampade. Från att ha varit lättare än jag väntat gjorde det precis så ont som jag alltid hade trott. Sista kvarten hade jag ren och skär panik. Så 05.05 kom hon. Hon skrek inte utan var helt lugn. En knapp kvart senare kom han. Och tittade storögt på mig. Jag tittade lika storögt tillbaka.
Sex månader har gått men jag är fortfarande lika förundrad.
