Andreas byter på Elliot som snart ska sova. Jag kommer på att vi precis har infört tandborstning i de dagliga rutinera. Andreas, borstar du hans tänd … Nej, just det. Andreas, borstar du hans tand också? Singular.

När jag lärde mig åka snowboard i tjugoårsåldern räknade jag svängar. En, två, tre, fyra, ramla. Upp igen. En, två, tre, fyra, fem, sex, ramla. Efter ett tag kom jag upp i tjugo svängar, hela backar och till sist hela dagar utan fall. Någonstans på vägen slutade jag förstås räkna.

Nu räknar jag igen. Igår släppte Alva soffkanten och tog ett, två, tre små steg mot mina utsträckta händer. Lite senare utökade hon till fem ostadiga, men väldigt koncentrerade, kliv. Andreas genomförde samma morgon sitt första triathlon. Trots att uppladdningen bestod av tre riktigt usla nätter på raken gick det riktigt bra, över förväntan. Alvas tre steg konkurrerade dock ut Andreas tre grenar i Åhn räknat.

Idag kom Alva upp i sju steg. Snart kommer hon antagligen att gå. Och jag kommer inte längre kunna säga hur många steg hon har gått på en dag.

Alva och Elliot har börjat pussa varandra på munnen. Fast ‘på munnen’ är en sanning med modifikation. Eftersom de gapar allt vad de kan börjar pussen under den enas haka och slutar över den andras näsa. Så kan det gå när båda är lika små.

Alva har börjat leka tittut. Med sig själv eller med alla som vill vara med. Hon drar någonting över huvudet, sitter så en stund och rycker sedan bort det. Säger vi Var är Alva? när hon är gömd och Tittut! när hon kommer fram skrattar hon. Ikväll lade vi henne i ett sommarmörkt (alltså halvdunkelt) sovrum. En minut senare sitter hon upp i sängen med sin filt över huvudet. På, av, på, av. Mitt hjärta smälter.