Framtidens blogginlägg?

Några har uttryckt viss förundran över att jag hinner blogga med tvillingar. Hittills har jag tagit mig tiden i tevesoffan när barnen har somnat. Nu undrar jag om det framöver kommer bli någon vakentid över? Om inläggen inom kort uteslutande ser ut så här …

Alva och Elliot blir idag så här många månader:

Alvas hand 2/4 2013Det är stort. Ungefär som Alvas nya mössa.

Alva 2/4 2013Detta (alltså månadsdagen, inte mössan) firades med en första portion gröt.

Alva äter 2/4 2013Den verkade vara ganska god.

Elliot äter 2/4 2013… vet ni vad jag gör om kvällarna. Jag torkar kladd från golv, tak och allt där emellan.

Det bidde en påskhare

Jag och Andreas är dåliga på att pynta. Vi har inget påskris med färgglada fjädrar och inga målade ägg. Det närmaste vi kan komma påskpynt i år är en bukett gula tulpaner som min fina kusin köpte och en gosekanin som igår råkade få en dregglis på huvudet och därmed raskt uppgraderades till påskhare.

En påskhare 31/3 2013

Mot nya höjder

Elliot är 63,5 centimeter. Alva 66. När de ligger på mage gissar jag att de kan höja näsorna cirka två decimeter ovanför golvet. Att plötsligt få varsin stol …

Alva och Elliot_1 30/3 2013

 … måste därför vara ett stort steg. Ny utsikt. Nya perspektiv. Och kanske nya insikter? För jag antar att det inte dröjer länge innan de förstår hur roligt det är att kasta tygklossarna på golvet och få dem upplockade. Igen. Och igen. Och igen. Och en gång till. Och igen.

Alva och Elliot_2 30/3 2013

Den som böjer sig igen och igen och igen och en gång till och igen får trösta sig med att där, under stolsitsarna, ryms världens ljuvligaste fötter.

Alva och Elliot_3 30/3 2013

Undertecknar inlägget gör …
Anna hopplös optimist

Glad påsk

Påsken 2012 var väldigt speciell. På skärtorsdagen fick vi veta att vi väntade tvillingar. På påskafton kunde jag ge min familj ett väldigt speciellt besked. Vi har två nyheter. Vi väntar barn. 

Påsken 2013 är ännu mer speciell. Nu är de här. Vi färglägger inga påskägg. Istället målar vi barnen med solljus och persiennskugga. De verkar gilla det.

Hoppas att ni med får en glad påsk.

Elliot och Alva 27/3 2013

Gör si, gör så

På Facebook delas en krönika av Daniel Wångsten. En väldigt bra krönika om skynda, skynda, gör si, gör så, gör inte det, din tid är nu.

De flesta känner nog igen sig. Eller åtminstone bruset runt omkring oss. Jag inser att jag känner mig mer träffad nu än jag skulle ha gjort för något år sedan. Jag hade faktiskt blivit ganska bra på att sålla när det gällde att vara ”bara Anna”. Barnlösheten hjälpte på sätt och vis till. Den blev en motvikt till alla gör si, gör så. När jag trodde att jag aldrig skulle få barn blev det lättare att sortera ut vad jag tyckte var värt att lägga energi på. Nu är jag inte ”bara Anna” längre utan mamma också och kravströmmen brusar högre igen. Vissa du ska/ska inte formulerar jag själv, andra hittar jag i fackböcker eller får från avsändare med trebokstavsakronymer, en hel del läser jag mellan rader i mer eller mindre oskyldiga frågor eller i de forum som alla googlesökningar leder till. Gör si, gör så. Ungefär så här kan bruset jag lever i låta:

Amma. Sov när barnen sover. Du måste äta ordentligt. Bry dig inte om att städa. Dammsug inte för mycket för lite smuts är bra. Dammsug mycket för det finns miljögifter i dammet. Välj barnmat utan arsenik. Prata med ditt barn. Sjung. Massera. Ge magdroppar. Magdropparna fungerar ändå inte. Smörj in. Torka inte ut. Amma. Det är viktigt att du dricker mycket. Lyssna inte på den äldre generationen som tror på fyratimmarsmetoden. Knyt an. Knyt sjal. Var i nuet. Dokumentera. Köp rätt vagn. Bär ditt barn. Jämför dig inte med andra. Här ligger hen på normalkurvan. Kom igång att träna. Ta det lugnt med träningen. Knip! Gå promenader. Var hemma i bubblan. Barnet bestämmer. Glöm inte bort dig själv. Vårda din kärleksrelation. Ha barnet mellan er i sängen. Lär ditt barn att sova hela natten. Låt ditt barn äta när det vill. Lyssna på skrik i fem minuter. Samsov inte. Samsov. Sov! Om du inte kan sova så vila. Amma ofta. Amma enbart. Ska ni inte ge smakportioner? Ge inte smakportioner än. Introducera gluten. Torka inte bort kladd. Ge ditt barn ett försprång. Välj förskola. Sätt inte barnet på dagis för tidigt. Var inte borta från arbetslivet för länge. Tänk genus. Dela föräldraledigheten. Slappna av. Lyssna inte på alla råd. Du sover väl? 

För det mesta är det ganska lätt att avgöra när det är dags att spetsa öronen och när dövörat ska slås till. Ibland är det tuffare. Samtidigt tänker jag att det måste få vara svårare ibland. Jag är nybliven förälder. Det får ta ett tag att lära sig att gå.

Tå till öra

Idag gjorde Alva en stor upptäckt. Sittandes i mitt knä iklädd pyjamas såg hon plötsligt sina fötter. Totalt fokus. För att hjälpa henne på traven drog jag av henne strumporna. Länge satt hon och undersökte sina tår. Elliot låg bredvid oss på en filt men tröttnade efter en stund. När även han fick sitta i mitt knä fortsatte utforskningen av Alva. Medan Alva inspekterade sina fötter började Elliot dra sin syster i örat.

Alva 21/3 2013Själv försökte jag balansera båda barnen och ta en bild. Samtidigt som jag försökte förstå. Tänk att kunna kommunicera och härma och tokcharma sin omgivning – utan att ens veta var man börjar och slutar.

Vädret är vackert – inifrån

Idag drabbades Sverige av en snösmocka enligt en rubriksättare på Aftonbladet. Vi stannade inne. Barnen tittade intresserat på snön genom fönstret (eller så tittade de bara ut och jag tittade intresserat på dem). Vädret var väldigt vackert – inifrån. Min lillasyster kom förbi med mitt favoritte, hembakta scones och glatt humör. Vissa dagar önskar jag att det var lättare att ta oss ut; vissa dagar är det väldigt skönt att inte behöva.

Om min mamma skrivit bildtexten

Jag har ett fotoalbum från mina första år. Mamma har ritat blommor på sidorna, format vissa fotografier till hjärtan, klippt bort en tumme här och där och på varje sida skrivit små kommentarer i tusch. Visst är det härligt att vara nybadad? eller friskrivningen Mamma ber om ursäkt för den dåliga skärpan. Förlåt! och fina noteringen Mormor brukar säga att vi är våren och hösten under en bild där jag och mormor hand i hand försvinner ut genom en grindJag kommer nog att återkomma till det här albumet. Det är speciellt att titta på nu. Särskilt som Alva är väldigt, väldigt lik mig som liten.

Vissa sidor bildar små bildserier. Ungefär så här.

Alva och Elliot 10/3

Aaaaaaaaaah!

Alva och Elliot 10/3 _2

Alva, pappa fotar oss. Han vill att du ska le nu.

Alva och Elliot 10/3 _3

Nej, pappa, sluta! Hon vill inte vara med på bild.

 

Var är vardagsrealismen?

För två veckor sedan fick jag helt fantastisk återkoppling på bloggen i ett tvillingforum på Facebook. Detta gjorde att flera relativt nyblivna tvillingföräldrar hittade hit. Flera skrev att de blev tårögda, någon att jag hade förgyllt hennes dag och flera att de ville lyfta upp sina sovande barn och nosa dem i nacken. Jag blev till och med skyldig till att ett föräldrapar hoppade över sin filmdejt och satt och höll varsin liten hela kvällen. Jag blev väldigt, väldigt glad och väldigt, väldigt rörd av er respons.

Ibland blir jag dock rädd att bloggen är för ljus? Att det är för lite av det vardagsrealistiska? Jag skriver vad jag antar kan klassas som en ‘mammablogg’ men jag utelämnar oftast det jobbiga. Det finns flera anledningar till det. Jag försökte just skriva ner dem men det blev långrandigt. Den korta versionen är denna: Jag ägnade fem år åt att vara fast i det mörka. Jag träffade vänner och initierade projekt på jobbet och vi reste och levde och var men jag njöt inte helhjärtat ens en bråkdel av tiden. Vissa dagar var min enda tanke jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte. Nu gör jag motsatsen. Jag riktar blicken mot leenden, skratt och framsteg och bloggen blir därefter.

Men för er som undrar: jo, även våra barn skriker ibland, saker som tidigare var enkla är nu stora projekt, jag sover aldrig mer än några timmar i stöten och ofta känner jag mig vansinnigt otillräcklig. Endera dagen kommer nog ett inlägg om det. Tills dess bjuder jag på dessa något mindre idealiserade vardagsnedslag:

  • I torsdags hann jag slå upp DN Kultur och läsa Beatrice Asks svar till Jonas Hassen Khemiri och av oklar anledning även ögna krönikan på sidan två om Kändishoppet. Det var det längsta jag suttit med en dagstidning sen 1 november 2012.
  • I torsdags kräktes Alva upp mjölk som rann längs min rygg, från min axel till mitt lår. Mjölk är vit. Jag var helt klädd i svart.
  • I fredags åkte barnen och jag pendeltåg för första gången. Det tar ungefär sju gånger så lång tid att ta hissen ner till en pendeltågsperrong som att åka rulltrappa. Det tar ungefär 14 gånger så lång tid om mannen med kryckor som står före i hisskön inte har tryckt på ”Hit-knappen”.

 

Ovilad

I måndags vaknade jag och kände mig utvilad. I alla fall tillräckligt länge för att hinna tänka att ‘utvilad’ nog är ett av de allra vackraste orden.

Fem intensiva dagar senare känner jag mig snarare ovilad. Så ikväll tänker jag glömma att vår ommålade lägenhet, som vi just kommit tillbaka till efter två bortasovarnätter, inte har en möbel på rätt plats. Jag ska göra det där som alla alltid säger att jag borde och sova så snart tvillingarna sover. Inspiration hämtar jag från denna bild på Alva. Barn verkar vara som katter – de kan sova lite hur som helst och ändå få det att se väldigt, väldigt njutbart ut. Kan hon sova vikt på mitten kan jag sova i kaos!

Alva 14/3 2013

Ett smakprov

Vi har flera gånger haft besök som förvånat har konstaterat att vi har det så lugnt hemma. I början tänkte vi Ni skulle bara se oss på nätterna men numera känner vi oftast igen oss i beskrivningen. Även om våra dagar är intensiva är barnen vanligen harmoniska. Idag insåg jag dock att lugnet nog snart är bakom oss.

Alva vände sig från rygg till mage för exakt en vecka sedan. Elliot väntade några dagar men vände igår. Imorse var vända och vrida allt de gjorde. Bilden nedan är tagen sekunder efter att jag lade dem på rygg sida vid sida med någon halvmeter emellan. Jag åt frukost men fick gång på gång pausa för att vända ett missnöjt barn tillbaka till rygg eller rädda den enas ansikte från den andras fötter.

Och så inser jag något som jag givetvis redan visste: de kommer inte alltid ligga kvar där vi lägger dem. Undrar hur många som kommer tycka att det är lugnt och skönt hemma hos oss om några månader?

Elliot och Alva 11/3 2013

 

Vägen hit: Ett år

Den 10 mars 2012 vaknade jag väldigt, väldigt tidigt. Jag tog ett test och satt blickstilla på en badkarskant i väntan på resultatet. Sedan grät jag av pur lättnad.

Jag vaknade tidigt igår med. Vi gick ut i morgonkylan och promenerade till första lektionen i babysim. Ett år – från ett rött streck till två sprattlande barn i röda badbyxor.

Så. Vansinnigt. Tacksam.

Think inside the box

Vi hade tidigare en katt som älskade lådor. Stod en låda öppen låda slank Maya ner inom tre sekunder. Var den stängd tog det fem. Alva och Elliot kan ännu inte krypa ner i lådor på egen hand. Men väl där …

Elliot 9/3 2013

… passar de in perfekt.

Alva 9/3 2013

Våra katter har hittat ett nytt hem och nya lådor men Elliot fann i alla fall en hund att tugga på.

Elliot med hund 9/3 2013

Många etiketter

Jag har blivit mamma*. ‘Mamma’. Jag undrar hur många gånger jag måste smaka på det ordet innan det smälter. Och jag har inte bara blivit mamma som det alltid hette i tevereklamen för tvättmedel och tandkräm på nittiotalet. Jag har blivit ‘förstagångsmamma’, ‘tvåbarnsmamma’ och ‘tvillingmamma’ på samma gång. Och mamma efter många års längtan. Med etiketterna kommer tusen känslor (uppenbarligen eftersom de blev en hel blogg). Jag är ganska säker på att få av de saker jag känner är helt unika. Om inte annat märker jag det på den respons jag får här i bloggen, på Facebook och i verkliga livet. Ibland undrar jag dock vilka jag delar en upplevelse med.

Barnen har precis somnat. Jag har tillbringat hela dagen med dem även om de sov ovanligt länge när vi tog en fika i solen. Ändå upplever jag att vi knappt har träffats. När jag har bytt på Alva lyfter jag upp henne och håller henne hårt i famnen. Ställer mig framför en stor spegel och tittar länge på oss tillsammans. Där är du. Ser du? Oj, vad du har vuxit. Jag ger henne nästan motvilligt till Andreas som klär på pyjamas och ger D-droppar. Är det så här det känns att vara mamma? Är det så universiellt? Eller är det så just för förstagångsmammor? Eller för flerbarnsmammor som behöver dela uppmärksamheten mellan flera barn? Eller specifikt för tvillingmammor? Hänger det ihop med att jag har längtat så länge efter barn och äntligen har dem hos mig? Eller att jag vet att mina första barn med största sannolikhet också är mina sista?

Anna, Elliot och Alva 23/2 2013* Jag har också blivit ‘förälder’ men det ordet är inte lika känslomässigt laddat för mig. Jag tror alltså inte att mina känslor är specifika för mammor utan gissar att jag delar många av dem med förstagångs-, flerbarns- och tvillingpappor.

Vakna som ett barn

Jag har hört uttrycket ‘att sova som ett barn’ många gånger. När jag googlar får jag 273 000 träffar. De översta kommer från hotellrecensioner där formuleringen ‘jag sov som ett barn’ används för att illustrera hur bra natten har varit. Jag tror att våra barn sover skapligt, relativt sett. Ändå vaknar de för att äta och gnäller efter nappen. Ibland tjuter de till i sömnen, kanske av en dröm. De kan somna på kudden och vakna bredvid. Elliot sparkar ofta av sig täcket och Alva strumporna. Att ett hotell får en sova som ett barn skulle inte göra mig så reslysten. Ett uttryck som däremot borde myntas är ‘att vakna som ett barn’.

Jag tar denna morgon som exempel. Andreas lägger Elliot i vår säng innan han går upp. Jag ammar Elliot varpå han somnar om. Jag vill göra detsamma (Åh, bara en kvart till, en kvart till …) men hör att Alva har vaknat i sin säng. Jag kämpar mig upp ur en obekväm ställning och försöker blinka mig piggare. Tassar bort till Alvas säng och möts av ett pyjamasklätt barn med ben som pekar rakt upp och nakna fötter. Hej du, var är dina strumpor? Alva ler stort och skrattar ett gurglande skratt. Håret står åt alla håll, armarna viftar. Ögonen strålar.

Så skulle jag också vilja vakna.

 

Killsaker?

Den här krönikan delar många av mina Facebookvänner idag. Jag läste, blev illa berörd och tänkte också dela. Sedan insåg jag att jag ville komplettera länken med en bild. Föreställer bilden min son och killsaker? Jag ser Elliot, bodyn som för mig symboliserar bortglömt hopp, en lastbil som Elliots morfar gjorde i slöjden och verktygen från min första verktygslåda.

Elliot 2/2 2013

När jag var liten …

Barnen sover en stund på en filt på golvet. Bredvid Elliot ligger en stor ljusbrun mjukishund. Alva är omringad av en rödbrun nalle och en gråvit kanin med lena öron. På tevebänken väntar två dromedarer på att tvättas innan de ska presenteras närmare.

Jag hade ett stort antal mjukisdjur när jag var liten. En period var jag rädd att det bodde en häxa i klädkammaren och ville ha alla djuren runt mig i sängen. Då tror jag att de var långt över femtio … De flesta skulle jag inte känna igen idag medan jag minns andra mycket väl.

Stolen på bilden är uppskattningsvis cirka sjuttio, åttio år och började troligen som ett skyltexemplar på NK. För mig är det stolen som stod i badrummet hos min älskade farmor. På den tiden var den grönmålad och hjälpte mig att jag nå upp till handfatet när jag skulle borsta tänderna. Aporna bodde hemma i min säng. De har kardborrehänder och klamrade sig fast vid varandra. Jag döpte dem till Puss och Kram. Nu står de i vårt vardagsrum och väntar på att ett barnrum ska ta form.

Jag tittar på hunden och nallen och kaninen och dromedarerna. Är det några av dessa nallar som kommer bli ihågkomna ett helt liv?

Saker jag minns

Tystnad

Det snöar. Så mycket att vi avstår från vår tänkta promenad och skickar ut vårt helgsällskap som vill hitta en frisör på egen hand. Balkongen blir sakta vit. Det är extra tyst inne när det snöar ute. Jag sträcker mig reflexmässigt efter datorn för att sätta på Spotify men hejdar mig. Alva har somnat i soffan. Hon snusar regelbundet medan nappen guppar rytmiskt. Hennes händer ligger knäppta på magen. Elliot är trött i min famn och trycker näsan mot mitt nyckelben. Mitt emellan sömn och vakenhet grymtar han lågt. En liten tekoppsgris under min haka. Jag slår inte på musiken, inte teven heller. Jag sitter stilla och lyssnar. Tystnad blir inte bättre än så här.

Armband i plast

I morgon blir de små fyra månader. Då kommer de få träffa sin fjärde fadder för första gången. Han bor utomlands men är nu här på besök. Vi visade honom några bilder från BB i kväll. När jag bläddrade förbi denna bild stannade jag upp en stund. Det som fångade min blick var plastbanden runt min arm. Ett för mig, ett för Alva och ett för Elliot. Alva och Elliot hade i sin tur var sitt band runt fotleden. Banden klipper man av när man kommer hem från BB. Det är i alla fall tanken. Vi kom hem på tisdagen. På fredagen tog jag motvilligt fram saxen. Vi skulle på återkontroll på Södersjukhuset och jag ville inte att de skulle tro att jag var knäpp. Annars skulle jag (som nästan aldrig bär smycken för att jag tycker att det är obekvämt) antagligen fortfarande gå runt och snurra på dem.

Anna och tvillingarna 5/11 2012

Kraftprov

På söndag ska Andreas åka Vasaloppet. Han har 9 kilometer i benen och ska åka 90. Det är inte hans första gång, tack och lov.
Hur känns det då? undrar jag.
Bra! svarar han glatt, min eviga optimist. Det är bara att staka.

I vanliga fall är jag fascinerad av min mans fysiska kapacitet. När han springer marathon i tokvärme eller junikyla, när han cyklar en hel natt i hällregn och när han nu åker till Sälen med 9 kilometer i benen och fyra månaders avbruten sömn i bagaget. Det mesta han gör ser lätt ut. Medan jag tragglar på en nybörjarsurfbräda får Andreas en hård bräda efter några timmar och vips ställer han sig på huvudet på den (ja, bokstavligt talat) för att surfinstruktören vill ta a funny pic.

Det finns dock undantag. Du, jag är inte lika imponerad av din klassiker längre. Rakt på sak. När jag sa det? Någon timme efter förlossningen.

Andreas på skidor

Praktisk mammafrisyr

Jag har hört uttrycket ‘praktisk mammafrisyr’. Jag vet inte exakt hur en sådan ser ut men tänkte att det viktigaste kriteriet var en snabbskött frisyr eftersom tiden att föna och fixa försvinner vid förlossningen. Sedan barnen fick mer precision i sina små – men urstarka – nypor har jag tänkt om. En praktisk mammafrisyr måste vara en frisyr som är omöjlig att få grepp om. Jag har inte en sådan. Elliot har däremot en väldigt oskyldig blick när han sliter i mitt hår.

Elliot och Anna 20/2 2013

9 månader i 20 bilder

I kväll diskuterade jag graviditet med en god vän. Trots att jag som tvillinggravid fick göra inte mindre än sex ultraljud hade jag på ett sätt svårt att ta in att två barn växte i min mage. Att magen blev större såg jag dock och Andreas tog många bilder. Vi hade ingen helkroppsspegel hemma den sista månaden av graviditeten men mot slutet plockade de flesta som kom på besök upp sina telefoner och bad mig posera i profil för att visa sin mamma/våra kollegor/någon annan som ville se. Nu är det ingen som tar bilder på min mage längre. Ibland är det verkligen insidan som räknas.

Magen 2012