Cause I’m also a hiphopper yes I am.
Andreas inlägg: Ett rättvisemärkt sådant
2
En snopen grimas
Tiden går väldigt fort just nu. Oj, har jag inte bloggat på nästan en vecka. Elliots min får illustrera min snopenhet.
Världen under hatten
En röd torsdag skapar helg mitt i veckan. Vi har hundratals skan, borden och måsten men väljer att gå en promenad först. Vädret är bättre än prognoserna sa. Lagom varmt och disigt. Perfekt med tröja, jeans och solglasögon. Barnen i solhattar. Vi går längs bryggorna, sätter oss på ett café vid vattnet och beställer varsin räksmörgås. De små sover omlott. Jag visar Alva en svan, en hund och en motorbåt. En stund senare visar jag Elliot ett körsbärsträd och en busig fontän.
Vi handlar mat och funderar på att gå hem men sätter oss på en bänk och bara är en stund till. Alva vaknar och vill amma. Efteråt sitter hon i mitt knä, ivrigt framåtlutad. Allt jag ser är en vit solhatt. Vad tittar hon på? frågar jag Andreas. Han böjer sig fram och kikar in under brättet. Tja … dina skor, hennes fötter, bryggan. Världen.
Allt jag kommer se i sommar är två små vita solhattar. Därunder upptäcks världen.
En liten cirkus
I veckan kom sommaren. I alla fall kändes det så. Jag har hunnit med årets premiärpicknick, Alva och Elliot livets första. I flera år har jag suttit i Tanto på somrarna och i skydd av solglasögon längtansfullt studerat andras filtar. Familjefiltarna. Nu är jag där. Mitt i kaoset.
Gräs! Alva hälsar med hela ansiktet medan jag fångar Elliot som tippar från sittande. Jord! Alva borrar ner sin napp medan jag hindrar Elliot från att välta min matlåda med allt ljummare sallad. Kladdkaka! Alva kravlar intresserat närmare föräldragruppsfikat medan jag lägger en sömnig Elliot i vagnen.
Så här trötta var barnen efteråt. Lejonet och elefanten passar väl in i vår miniatyrcirkus.
9000 magiska stunder
Libero har en reklam på baksidan av föräldratidningar just nu. Den handlar om att det ska vara mysigt och härligt att byta blöjor. En magisk stund att bara vara ”vi två”.
När du är själv hemma och ska byta blöjor på tvillingar faller lite av den magiska tvåsamheten. Jag försöker dela uppmärksamheten mellan barnet på skötbordet och barnet som väntar men ändå följa alla råd om att göra skötstunden språkutvecklande och mysig. Det slutar ofta med att jag far med huvudet som en stressad seriefigur. Alva, ska vi knäppa upp din pyjamas … Har du en pyjamas med zebror idag? Tycker du om zebror? Elliot, har du sett att Alva har zebror på sig idag. Du har spöken på din … Elliot, vart ska du ta vägen? Se upp så att du inte krockar med papperskorgen … Alva, de rena blöjorna kan ligga kvar där. Inte det? En … Nähä, de ska vara skrynkliga. Vill du … Jag ska … Elliot, kan du … Alva, jag ska bara blöta några pappersservetter. Nu torkar jag dig under hakan. Kittlas det? Åh, ditt skratt är så … Elliot, vart är du på väg? Vänta lite Alva, jag måste bara …Oj, fick du tag i alla servetter nu. Behöver du alla servetter eller kan jag ta några? Ska vi sjunga istället? Imse, vimse … Elliot!
Sedan några dagar tillbaka har Alva bestämt att hon alls inte vill ligga på rygg utan på mage och att hon alls inte vill ligga på skötbädden utan bredvid. Enligt Liberos reklam kommer jag byta på min bebis ungefär 4500 gånger. Jag ser fram emot 9000 magiska stunder.
När hunden sover …
… är katten nöjd.
Sitta själv
Om du ringer mig och frågar vad jag har gjort idag och jag svarar Ja … jag har suttit själv en del så tycker du kanske lite synd om mig. Det låter måhända ensamt. Inte tycker du att det är särskilt storartat i alla fall. När Alva sitter själv …
… är det mycket …
… större.
För ett halvt år sedan
Alva är förkyld för första gången. Hon snörvlar och snörvlar och är febervarm om kinderna. Första natten blir omständlig. Hon har svårt att äta och svårt att sova. Vi lägger oss på extrabädden på golvet med flera kuddar. Ligger du bra så, gumman? Om jag ligger här och du ligger där så kommer du upp en bit utan att halka ner. Jag håller i dig. Hon är tapper vår lilla tjej. Trots att vi ovant mixtrar med nässprayen ler hon med trötta ögon.
Elliot ansluter vid fyratiden. Tittar förundrat på mig. Hej! Är du också vaken mamma? (En gissning god som någon). Han äter och somnar om. Jag halvsover orörlig mellan dem tills Andreas tar över vid sextiden.
För ett halvår sedan kämpade vi oss också igenom en natt ihop, Alva och jag. En förlossning som ett tag såg ut att vara färdig före midnatt stod still och stampade. Från att ha varit lättare än jag väntat gjorde det precis så ont som jag alltid hade trott. Sista kvarten hade jag ren och skär panik. Så 05.05 kom hon. Hon skrek inte utan var helt lugn. En knapp kvart senare kom han. Och tittade storögt på mig. Jag tittade lika storögt tillbaka.
Sex månader har gått men jag är fortfarande lika förundrad.
Bilder av babysim
När jag längtade efter barn var det vissa begrepp som laddades extra. Jag har till exempel längtat väldigt länge efter att få gå på babysim. Utan att veta riktigt varför blev ‘babysim’ ett ord som jag fyllde med mycket skimmer. Nu har vi gått en kurs i babysim. Vi har gått upp tidigt på lördagar, stressat för att hinna äta, mata, klä och sedan trixat oss genom omklädningsprocedurer med varsin tvilling på höften. Dessa bilder hade jag förstås utelämnat när jag längtade. Själva babysimmet skimrade däremot. Så här.
En gul ring,
en blå boll,
en röd matta,
och en alldeles, alldeles obetalbar min.
… i en mugg
På Instagram samlas sedan någon vecka bilder på barn i muggar under hashtaggen #babeinamug. Eftersom jag dricker te i mängder har vi stora koppar hemma.
De rymmer till och med tvillingar.
Tjuvkik
Ikväll utnyttjade Alva att hon är 14 minuter äldre än Elliot och blev kvar i vardagsrummet när han började klippa med ögonen och snabbt nattades. Hon rullar runt i soffan och lyckas, halvt gömd bakom en kudde, tjuvkika på teve. Stora ögon. Andreas zappar förbi Let’s dance när ”Astrologen” spelas. Så du är tvilling, jag visste det … Precis då ler Alva stort.
En spännande frisyr
Och ingenting annat.
Mina
Andreas sover bredvid mig i soffan. Barnen i sina sängar. Maria Mena sjunger ”All this time” på Spotify. Jag dricker te och läser men fastnar med mobilen och denna bild i handen. Min man, min dotter och min son. Mina. Så vansinnigt tacksam.
I ett hus
Ibland upplever jag att tiden har blivit lite annorlunda, kanske påtagligare, sedan jag fick barn. Jag beställer en sagobok. En bok med en illustrerad sång. Min mormor sjöng den för mig när jag var liten.
I ett hus vid skogens slut
Jag sitter i mormors knä och vi gör rörelserna tillsammans. Mamma fotograferar. Hon skriver senare ner textraderna i det fotoalbum som ska bli mitt.
liten tomte tittar ut.
Många år senare på mormors begravning. Jag är helt klädd i svart, sitter långt fram i kyrkan. Nynnar den ljudlöst för mormor i huvudet.
Haren skuttar fram så fort,
Jag är höggravid. Barnen sparkar bestämt på nätterna. Jag sjunger lågt för magen.
klappar på dess port.
De små föds. Det sjunker sakta in att det faktiskt har gått vägen. Jag har blivit mamma. Jag sjunger för första gången för mina barn i den höj- och sänkbara sängen på BB.
”Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig,
Och så kväll efter kväll. En godnattrutin etableras. Samma sång, en puss på huvudet och jag älskar dig mest i hela världen i örat.
annars skjuter jägarn mig!”
En framtidsbild, en förhoppning. Större barn med kvällsrufsigt hår i tvådelade pyjamasar. Riktiga sängar. Samma sång.
”Kom, ja kom i stugan in,
Och så den största förhoppningen. Vuxna barn med egna knytten. När jag var liten brukade min mamma sjunga för mig …
räck mig handen din.”
En fot, två fötter
Direkt från Instagram med filter och allt. Alva hittar Elliots fot som hittar Alvas fot som …
I dina ögon
Vi lägger barnen tillsammans de flesta kvällar. Andreas uppgift är att ge D-droppar, magdroppar och en sista flaska mjölkersättning. Min är att amma och sjunga. Elliot somnar så gott som alltid lätt och leende. I kväll strålar han extra mycket. Munnen full med napp men ögonen ler från öra till öra. Jag må övertolka men han ser ut att tycka att hans mamma är det mest fantastiska i hela världen. Jag tindrar tillbaka och tappar nästan bort texten. Tänk att få bli sedd genom dessa ögon. Om det gick skulle jag kunna bli rik på att sälja känslan till tonårsföräldrar.
Somna om?
Går upp och sätter på mig en tröja. Märker direkt att den hamnat bakochfram. Vänder på den. En timme senare passerar jag en spegel och inser att tröjan nu är utochin. Funderar på om det är bäst att gå och lägga mig igen och göra ett nytt försök att gå upp.
Just, just nu
En ganska skör morgon. Trött och tid att passa. Behöver Alva äta en gång till? Ska jag klä dem först? Hinner Elliot sova klart om han somnar i sängen? Kommer det börja regna? Passar verkligen det där regnskyddet vagnen? Det är förbjudet att vela. Tvillingar och en tid att passa medger inte det. Men jag hinner ändå.
Senare:
Babyrim på biblioteket. Skira såpbubblor. Förundrade barn som följer med blicken. Sånglekar. Baka, baka liten kaka och baka in deltagarnas namn i ramsor. Efteråt en långsam, långsam promenad hem. Folktomt trädäck längs grått vatten. Torr vass och enstaka isflak. Den lite sköra känslan från morgonen är kvar. Sovande barn i vagnen. Mörka ögonfransar snuddar vid bleka kinder.
Ännu senare och just nu:
Har lyckats både äta själv och mata två. Elliot sover i den elektriska gungan. Hans låga snusande hörs genom vargsången från Ronja Rövardotter som söver Alva. Du varg, du varg kom inte hit … Hon somnar mot min hals.
Och så en stark känsla mitt i allt det sköra Just, just nu är jag där jag drömde om att vara.
Att flytta in – någon gång
Vi flyttade till vår nuvarande lägenhet i december. Att göra oss hemmastadda med två nyfödda barn går dock inte snabbt. Alls. För att illustrera:
Andreas sitter med läsplattan och en tumstock och ser fundersam ut. Äh … vad mäter du? Han surfar på trådbackar till sin garderob. Jag har liksom tröttnat på att ha alla mina kläder i en hög på golvet. Ser man på.
Summer is a state of mind
Bästa väder!
Vi har gjort vårt – jag har hittat ett par solglasögon och Elliot är med ny solhatt (bifogar bildbevis). Nu kan sommaren komma. Tack på förhand,
Anna
Oj!
Vissa tvillingföräldrar vittnar om att de får väldigt många frågor och kommentarer när de är ute på stan. Jag har inte märkt av det så mycket men idag gick jag en promenad med min lillasyster. Vi mötte en kvinna i träningskläder som raskt passerade oss. Precis när hon gick förbi ropade hon Oj! Kort och koncist.
Det där med sjal
I teorin älskar jag att bära barnen i sjal. De blir fjäderlätta trots att sjalen bara vilar på mina axlar. Om jag fantiserar någon minut extra kan jag säkert bära dem båda och ändå ha händerna fria … I praktiken är det inte riktigt så. Jag blir hysteriskt varm och känner mig mer eller mindre fångad i en tvångströja. Jag har lyckats några gånger men ett särskilt regelbundet vardagsinslag blir inte dessa sjalsessioner.
Denna bild togs i veckan och då var det mer än fyra månader sen vi gav sjalen ett försök.
Sist vi provade var Elliot så liten att han nästan var fjäderlätt. Och bilden är så löjligt harmonisk att jag alldeles säkert kommer titta på den om några år och tänka Åh, tänk vad mysigt det var att gå runt med barnen i den där sjalen!
Sova på saken
Elliot har nyss somnat. Han ligger på sida och kramar sin kanin väldigt hårt. Det är för mörkt för att föreviga men ungefär så här. Mitt hjärta sväller en storlek.
Trött, tröttare, otillräcklig
Från och med nu kommer du alltid känna dig otillräcklig. Om jag inte minns fel var det ungefär vad en annan tvillingmamma fick höra under sin graviditet. Jag hoppas att alltid inte betyder alltid som i bokstavligt talat. Just nu känner jag dock igen mig. Jag har haft en krasslig vecka. Jag är inte sjuk men inte frisk heller. Framför allt är jag krasslig i relation till hur upphackat jag sover och hur mycket energi dagarna kräver. Andreas ger mig sovmorgon (nåja, relativt sett i alla fall) fem dagar i rad. Ändå räcker det inte.
När jag är riktigt trött är det svårt att känna sig tillräcklig … Ungefär så här: Elliot sover i vagnen i hallen. Alva ville däremot inte alls sova där så för att kunna rulla Elliot till ro satte jag Alva i selen. Alva väger mycket med tanke på hur ont jag har i ryggen men en stund går det. Elliot somnar enligt plan. Och strax efter börjar Alva sovsnusa mot min hals. Jag borde lägga ner henne för hon kan sannolikt sova vidare. Det bränner mellan mina skulderblad och i axlarna. Men så tittar jag ner på Alvas rosiga kinder. Hur ofta får hon sova i mammas famn? Hur ofta bär jag på henne? Där kommer känslan av otillräcklighet. Det spelar ingen roll att både Alva och Elliot normalt somnar alldeles utmärkt i vagn/soffa/säng/på en filt, det spelar ingen roll hur många timmar jag sitter med dem båda i famnen eller ligger bredvid dem på golvet, det spelar ingen roll att Alva ammas minst åtta gånger per dygn. Just nu är jag helt inställd på att stackars försummade Alva förtjänar att bli buren i en sele tills hon vaknar av sig själv. Det får hon. Sen vaknar båda samtidigt. Och jag får dåligt samvete för att Elliot inte har fått sova sele. Suck på mig!
Fyra timmar senare: Nu sover Alva i den elektriska gungan. Elliot sover i selen. Jag har ställt datorn på bardisken som ramar in köket och publicerar inlägget halvdansandes medan jag dricker en kopp kallt te. Jag känner mig lite tillräckligare. Och Elliots mjuka mohawk kittlar mysigt under hakan.
Andreas fotograferar …
… inte alltid det jag tror att han ska fotografera. Men det blir väldigt fint ändå.
