… är katten nöjd.
När hunden sover …
Svara
Kategoriarkiv: Efter
Sitta själv
Om du ringer mig och frågar vad jag har gjort idag och jag svarar Ja … jag har suttit själv en del så tycker du kanske lite synd om mig. Det låter måhända ensamt. Inte tycker du att det är särskilt storartat i alla fall. När Alva sitter själv …
… är det mycket …
… större.
För ett halvt år sedan
Alva är förkyld för första gången. Hon snörvlar och snörvlar och är febervarm om kinderna. Första natten blir omständlig. Hon har svårt att äta och svårt att sova. Vi lägger oss på extrabädden på golvet med flera kuddar. Ligger du bra så, gumman? Om jag ligger här och du ligger där så kommer du upp en bit utan att halka ner. Jag håller i dig. Hon är tapper vår lilla tjej. Trots att vi ovant mixtrar med nässprayen ler hon med trötta ögon.
Elliot ansluter vid fyratiden. Tittar förundrat på mig. Hej! Är du också vaken mamma? (En gissning god som någon). Han äter och somnar om. Jag halvsover orörlig mellan dem tills Andreas tar över vid sextiden.
För ett halvår sedan kämpade vi oss också igenom en natt ihop, Alva och jag. En förlossning som ett tag såg ut att vara färdig före midnatt stod still och stampade. Från att ha varit lättare än jag väntat gjorde det precis så ont som jag alltid hade trott. Sista kvarten hade jag ren och skär panik. Så 05.05 kom hon. Hon skrek inte utan var helt lugn. En knapp kvart senare kom han. Och tittade storögt på mig. Jag tittade lika storögt tillbaka.
Sex månader har gått men jag är fortfarande lika förundrad.
Bilder av babysim
När jag längtade efter barn var det vissa begrepp som laddades extra. Jag har till exempel längtat väldigt länge efter att få gå på babysim. Utan att veta riktigt varför blev ‘babysim’ ett ord som jag fyllde med mycket skimmer. Nu har vi gått en kurs i babysim. Vi har gått upp tidigt på lördagar, stressat för att hinna äta, mata, klä och sedan trixat oss genom omklädningsprocedurer med varsin tvilling på höften. Dessa bilder hade jag förstås utelämnat när jag längtade. Själva babysimmet skimrade däremot. Så här.
En gul ring,
en blå boll,
en röd matta,
och en alldeles, alldeles obetalbar min.
… i en mugg
På Instagram samlas sedan någon vecka bilder på barn i muggar under hashtaggen #babeinamug. Eftersom jag dricker te i mängder har vi stora koppar hemma.
De rymmer till och med tvillingar.
Tjuvkik
Ikväll utnyttjade Alva att hon är 14 minuter äldre än Elliot och blev kvar i vardagsrummet när han började klippa med ögonen och snabbt nattades. Hon rullar runt i soffan och lyckas, halvt gömd bakom en kudde, tjuvkika på teve. Stora ögon. Andreas zappar förbi Let’s dance när ”Astrologen” spelas. Så du är tvilling, jag visste det … Precis då ler Alva stort.
En spännande frisyr
Och ingenting annat.
Mina
Andreas sover bredvid mig i soffan. Barnen i sina sängar. Maria Mena sjunger ”All this time” på Spotify. Jag dricker te och läser men fastnar med mobilen och denna bild i handen. Min man, min dotter och min son. Mina. Så vansinnigt tacksam.
I ett hus
Ibland upplever jag att tiden har blivit lite annorlunda, kanske påtagligare, sedan jag fick barn. Jag beställer en sagobok. En bok med en illustrerad sång. Min mormor sjöng den för mig när jag var liten.
I ett hus vid skogens slut
Jag sitter i mormors knä och vi gör rörelserna tillsammans. Mamma fotograferar. Hon skriver senare ner textraderna i det fotoalbum som ska bli mitt.
liten tomte tittar ut.
Många år senare på mormors begravning. Jag är helt klädd i svart, sitter långt fram i kyrkan. Nynnar den ljudlöst för mormor i huvudet.
Haren skuttar fram så fort,
Jag är höggravid. Barnen sparkar bestämt på nätterna. Jag sjunger lågt för magen.
klappar på dess port.
De små föds. Det sjunker sakta in att det faktiskt har gått vägen. Jag har blivit mamma. Jag sjunger för första gången för mina barn i den höj- och sänkbara sängen på BB.
”Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig,
Och så kväll efter kväll. En godnattrutin etableras. Samma sång, en puss på huvudet och jag älskar dig mest i hela världen i örat.
annars skjuter jägarn mig!”
En framtidsbild, en förhoppning. Större barn med kvällsrufsigt hår i tvådelade pyjamasar. Riktiga sängar. Samma sång.
”Kom, ja kom i stugan in,
Och så den största förhoppningen. Vuxna barn med egna knytten. När jag var liten brukade min mamma sjunga för mig …
räck mig handen din.”
En fot, två fötter
Direkt från Instagram med filter och allt. Alva hittar Elliots fot som hittar Alvas fot som …
I dina ögon
Vi lägger barnen tillsammans de flesta kvällar. Andreas uppgift är att ge D-droppar, magdroppar och en sista flaska mjölkersättning. Min är att amma och sjunga. Elliot somnar så gott som alltid lätt och leende. I kväll strålar han extra mycket. Munnen full med napp men ögonen ler från öra till öra. Jag må övertolka men han ser ut att tycka att hans mamma är det mest fantastiska i hela världen. Jag tindrar tillbaka och tappar nästan bort texten. Tänk att få bli sedd genom dessa ögon. Om det gick skulle jag kunna bli rik på att sälja känslan till tonårsföräldrar.
Somna om?
Går upp och sätter på mig en tröja. Märker direkt att den hamnat bakochfram. Vänder på den. En timme senare passerar jag en spegel och inser att tröjan nu är utochin. Funderar på om det är bäst att gå och lägga mig igen och göra ett nytt försök att gå upp.
Just, just nu
En ganska skör morgon. Trött och tid att passa. Behöver Alva äta en gång till? Ska jag klä dem först? Hinner Elliot sova klart om han somnar i sängen? Kommer det börja regna? Passar verkligen det där regnskyddet vagnen? Det är förbjudet att vela. Tvillingar och en tid att passa medger inte det. Men jag hinner ändå.
Senare:
Babyrim på biblioteket. Skira såpbubblor. Förundrade barn som följer med blicken. Sånglekar. Baka, baka liten kaka och baka in deltagarnas namn i ramsor. Efteråt en långsam, långsam promenad hem. Folktomt trädäck längs grått vatten. Torr vass och enstaka isflak. Den lite sköra känslan från morgonen är kvar. Sovande barn i vagnen. Mörka ögonfransar snuddar vid bleka kinder.
Ännu senare och just nu:
Har lyckats både äta själv och mata två. Elliot sover i den elektriska gungan. Hans låga snusande hörs genom vargsången från Ronja Rövardotter som söver Alva. Du varg, du varg kom inte hit … Hon somnar mot min hals.
Och så en stark känsla mitt i allt det sköra Just, just nu är jag där jag drömde om att vara.
Att flytta in – någon gång
Vi flyttade till vår nuvarande lägenhet i december. Att göra oss hemmastadda med två nyfödda barn går dock inte snabbt. Alls. För att illustrera:
Andreas sitter med läsplattan och en tumstock och ser fundersam ut. Äh … vad mäter du? Han surfar på trådbackar till sin garderob. Jag har liksom tröttnat på att ha alla mina kläder i en hög på golvet. Ser man på.
Summer is a state of mind
Bästa väder!
Vi har gjort vårt – jag har hittat ett par solglasögon och Elliot är med ny solhatt (bifogar bildbevis). Nu kan sommaren komma. Tack på förhand,
Anna
Oj!
Vissa tvillingföräldrar vittnar om att de får väldigt många frågor och kommentarer när de är ute på stan. Jag har inte märkt av det så mycket men idag gick jag en promenad med min lillasyster. Vi mötte en kvinna i träningskläder som raskt passerade oss. Precis när hon gick förbi ropade hon Oj! Kort och koncist.
Det där med sjal
I teorin älskar jag att bära barnen i sjal. De blir fjäderlätta trots att sjalen bara vilar på mina axlar. Om jag fantiserar någon minut extra kan jag säkert bära dem båda och ändå ha händerna fria … I praktiken är det inte riktigt så. Jag blir hysteriskt varm och känner mig mer eller mindre fångad i en tvångströja. Jag har lyckats några gånger men ett särskilt regelbundet vardagsinslag blir inte dessa sjalsessioner.
Denna bild togs i veckan och då var det mer än fyra månader sen vi gav sjalen ett försök.
Sist vi provade var Elliot så liten att han nästan var fjäderlätt. Och bilden är så löjligt harmonisk att jag alldeles säkert kommer titta på den om några år och tänka Åh, tänk vad mysigt det var att gå runt med barnen i den där sjalen!
Sova på saken
Elliot har nyss somnat. Han ligger på sida och kramar sin kanin väldigt hårt. Det är för mörkt för att föreviga men ungefär så här. Mitt hjärta sväller en storlek.
Trött, tröttare, otillräcklig
Från och med nu kommer du alltid känna dig otillräcklig. Om jag inte minns fel var det ungefär vad en annan tvillingmamma fick höra under sin graviditet. Jag hoppas att alltid inte betyder alltid som i bokstavligt talat. Just nu känner jag dock igen mig. Jag har haft en krasslig vecka. Jag är inte sjuk men inte frisk heller. Framför allt är jag krasslig i relation till hur upphackat jag sover och hur mycket energi dagarna kräver. Andreas ger mig sovmorgon (nåja, relativt sett i alla fall) fem dagar i rad. Ändå räcker det inte.
När jag är riktigt trött är det svårt att känna sig tillräcklig … Ungefär så här: Elliot sover i vagnen i hallen. Alva ville däremot inte alls sova där så för att kunna rulla Elliot till ro satte jag Alva i selen. Alva väger mycket med tanke på hur ont jag har i ryggen men en stund går det. Elliot somnar enligt plan. Och strax efter börjar Alva sovsnusa mot min hals. Jag borde lägga ner henne för hon kan sannolikt sova vidare. Det bränner mellan mina skulderblad och i axlarna. Men så tittar jag ner på Alvas rosiga kinder. Hur ofta får hon sova i mammas famn? Hur ofta bär jag på henne? Där kommer känslan av otillräcklighet. Det spelar ingen roll att både Alva och Elliot normalt somnar alldeles utmärkt i vagn/soffa/säng/på en filt, det spelar ingen roll hur många timmar jag sitter med dem båda i famnen eller ligger bredvid dem på golvet, det spelar ingen roll att Alva ammas minst åtta gånger per dygn. Just nu är jag helt inställd på att stackars försummade Alva förtjänar att bli buren i en sele tills hon vaknar av sig själv. Det får hon. Sen vaknar båda samtidigt. Och jag får dåligt samvete för att Elliot inte har fått sova sele. Suck på mig!
Fyra timmar senare: Nu sover Alva i den elektriska gungan. Elliot sover i selen. Jag har ställt datorn på bardisken som ramar in köket och publicerar inlägget halvdansandes medan jag dricker en kopp kallt te. Jag känner mig lite tillräckligare. Och Elliots mjuka mohawk kittlar mysigt under hakan.
Andreas fotograferar …
… inte alltid det jag tror att han ska fotografera. Men det blir väldigt fint ändå.
Framtidens blogginlägg?
Några har uttryckt viss förundran över att jag hinner blogga med tvillingar. Hittills har jag tagit mig tiden i tevesoffan när barnen har somnat. Nu undrar jag om det framöver kommer bli någon vakentid över? Om inläggen inom kort uteslutande ser ut så här …
Alva och Elliot blir idag så här många månader:
Det är stort. Ungefär som Alvas nya mössa.
Detta (alltså månadsdagen, inte mössan) firades med en första portion gröt.
Den verkade vara ganska god.
… vet ni vad jag gör om kvällarna. Jag torkar kladd från golv, tak och allt där emellan.
Det bidde en påskhare
Jag och Andreas är dåliga på att pynta. Vi har inget påskris med färgglada fjädrar och inga målade ägg. Det närmaste vi kan komma påskpynt i år är en bukett gula tulpaner som min fina kusin köpte och en gosekanin som igår råkade få en dregglis på huvudet och därmed raskt uppgraderades till påskhare.
Mot nya höjder
Elliot är 63,5 centimeter. Alva 66. När de ligger på mage gissar jag att de kan höja näsorna cirka två decimeter ovanför golvet. Att plötsligt få varsin stol …
… måste därför vara ett stort steg. Ny utsikt. Nya perspektiv. Och kanske nya insikter? För jag antar att det inte dröjer länge innan de förstår hur roligt det är att kasta tygklossarna på golvet och få dem upplockade. Igen. Och igen. Och igen. Och en gång till. Och igen.
Den som böjer sig igen och igen och igen och en gång till och igen får trösta sig med att där, under stolsitsarna, ryms världens ljuvligaste fötter.
Undertecknar inlägget gör …
Anna hopplös optimist
Glad påsk
Påsken 2012 var väldigt speciell. På skärtorsdagen fick vi veta att vi väntade tvillingar. På påskafton kunde jag ge min familj ett väldigt speciellt besked. Vi har två nyheter. Vi väntar barn.
Påsken 2013 är ännu mer speciell. Nu är de här. Vi färglägger inga påskägg. Istället målar vi barnen med solljus och persiennskugga. De verkar gilla det.
Hoppas att ni med får en glad påsk.
Gör si, gör så
På Facebook delas en krönika av Daniel Wångsten. En väldigt bra krönika om skynda, skynda, gör si, gör så, gör inte det, din tid är nu.
De flesta känner nog igen sig. Eller åtminstone bruset runt omkring oss. Jag inser att jag känner mig mer träffad nu än jag skulle ha gjort för något år sedan. Jag hade faktiskt blivit ganska bra på att sålla när det gällde att vara ”bara Anna”. Barnlösheten hjälpte på sätt och vis till. Den blev en motvikt till alla gör si, gör så. När jag trodde att jag aldrig skulle få barn blev det lättare att sortera ut vad jag tyckte var värt att lägga energi på. Nu är jag inte ”bara Anna” längre utan mamma också och kravströmmen brusar högre igen. Vissa du ska/ska inte formulerar jag själv, andra hittar jag i fackböcker eller får från avsändare med trebokstavsakronymer, en hel del läser jag mellan rader i mer eller mindre oskyldiga frågor eller i de forum som alla googlesökningar leder till. Gör si, gör så. Ungefär så här kan bruset jag lever i låta:
Amma. Sov när barnen sover. Du måste äta ordentligt. Bry dig inte om att städa. Dammsug inte för mycket för lite smuts är bra. Dammsug mycket för det finns miljögifter i dammet. Välj barnmat utan arsenik. Prata med ditt barn. Sjung. Massera. Ge magdroppar. Magdropparna fungerar ändå inte. Smörj in. Torka inte ut. Amma. Det är viktigt att du dricker mycket. Lyssna inte på den äldre generationen som tror på fyratimmarsmetoden. Knyt an. Knyt sjal. Var i nuet. Dokumentera. Köp rätt vagn. Bär ditt barn. Jämför dig inte med andra. Här ligger hen på normalkurvan. Kom igång att träna. Ta det lugnt med träningen. Knip! Gå promenader. Var hemma i bubblan. Barnet bestämmer. Glöm inte bort dig själv. Vårda din kärleksrelation. Ha barnet mellan er i sängen. Lär ditt barn att sova hela natten. Låt ditt barn äta när det vill. Lyssna på skrik i fem minuter. Samsov inte. Samsov. Sov! Om du inte kan sova så vila. Amma ofta. Amma enbart. Ska ni inte ge smakportioner? Ge inte smakportioner än. Introducera gluten. Torka inte bort kladd. Ge ditt barn ett försprång. Välj förskola. Sätt inte barnet på dagis för tidigt. Var inte borta från arbetslivet för länge. Tänk genus. Dela föräldraledigheten. Slappna av. Lyssna inte på alla råd. Du sover väl?
För det mesta är det ganska lätt att avgöra när det är dags att spetsa öronen och när dövörat ska slås till. Ibland är det tuffare. Samtidigt tänker jag att det måste få vara svårare ibland. Jag är nybliven förälder. Det får ta ett tag att lära sig att gå.