I teorin älskar jag att bära barnen i sjal. De blir fjäderlätta trots att sjalen bara vilar på mina axlar. Om jag fantiserar någon minut extra kan jag säkert bära dem båda och ändå ha händerna fria … I praktiken är det inte riktigt så. Jag blir hysteriskt varm och känner mig mer eller mindre fångad i en tvångströja. Jag har lyckats några gånger men ett särskilt regelbundet vardagsinslag blir inte dessa sjalsessioner.

Denna bild togs i veckan och då var det mer än fyra månader sen vi gav sjalen ett försök.

Sist vi provade var Elliot så liten att han nästan var fjäderlätt. Och bilden är så löjligt harmonisk att jag alldeles säkert kommer titta på den om några år och tänka Åh, tänk vad mysigt det var att gå runt med barnen i den där sjalen!