Barnen brukade ligga där jag lade dem. Sedan började Alva rulla. Först planlöst, sedan alltmer medvetet. Så övergav hon rullandet och började åla. Snabbare och snabbare. Elliot var stilla. Han har stått på knän och händer och vaggat fram och tillbaka. För några dagar sedan verkade han släppa kryptanken och kikade på Alva. Nu ålar de båda. Och tiden då de ligger där jag lade dem är förbi. För jag lovar att jag inte brukar lägga Elliot under köksbordet.