Trösta

Alva vaknar på fel sida efter lunchluren, är ledsen men vill inte alls bli upplyft. Hon lägger sig på golvet och jag sitter bredvid. Elliot springer och hämtar hennes sork, Alva kastar bort den, han hämtar den igen, hon kastar igen och igen. Elliot står och ser villrådig ut, sen lägger han sig också på golvet med huvudet tätt, tätt intill hennes.

Sjuk period pågår

Det var evigheter sen jag skrev. Här. Jag skyller på att det varit en sjukt sjuk period med mycket annat skrivande*. Jag trodde att vabruari delvis var en ordlek men ack så fel jag hade. Sen trodde jag att mars skulle bli bättre men hade fel igen. Antagligen kommer livet med tvillingar betyda att de småbarnsår som mest handlar om vabbande går väldigt fort, å andra sidan verkar i alla fall den här mamman också bli dubbelt så sjuk.

En dag i februari var vi alla friska samtidigt. Då såg vi ut så här. Hoppas att ni mår bra!

Anna Elliot Alva 25 feb 2014

* Sjuka barn har också inneburit fler sovpass dagtid vilket har gjort att jag har hunnit färdigställa mitt utkast till en ungdomsroman. Det landade på 325 sidor vilket också känns sjukt men på ett mycket roligare sätt än bihåleinflammation.

En perfekt dag

Det är svårt att skapa perfekta dagar. Jag vet det för jag har ofta försökt men (bortsett från vår bröllopsdag) sällan lyckats njuta exakt så mycket som jag planerade. Sedan kommer en sådan dag utan minsta plan.

Det börjar med snö. Vackra, vita äntligenflingor. Ett lager på gatan utanför, granen får rätt inramning på balkongen. Vi måste ut. Nu! Före lunch. Vi klär på lager på lager. Alva gömmer sina strumpor medan jag klär Elliot och Andreas hämtar upp pulkor från källaren, en mössa får fötter och av fyra vanthållare hittar jag bara en men ut kommer vi. Pulkapremiär. Elliot skrattar och sparkar med benen. Alva allvarlig och eftertänksam tills Andreas ger henne ordentlig fart. Först då är det roligt.

Alva 11/1 2014 Elliot Alva, Anna, Elliot

Hem och äta lunch. Hemlagat som vi alltid säger att vi ska men långt ifrån alltid hinner. Barnen somnar och jag får skrivtid. Hinner hitta flyt. Hundrasextiosju sidor blir hundrasextioåtta blir hundrasextionio. Jag tar ett bad. Barnen och Andreas leker. Middag. Samma där: hemlagat, alla äter tillsammans. Pyjamasbyxor under bordet men tända ljus ovanpå. Elliot har lax i håret. Badläge. Skvätt och lek. Sedan två riktigt tröttmysiga barn. Elliot hämtar bådas gosedjur och ger sorken till Alva innan han kryper in i bokhyllan. De dricker sin kvällsflaska tillsammans i fåtöljen. Och så var det natt.

Alva o Elliot

Gott nytt år

Att summera 2013. Jag scrollar bilder i mobilen och förundras. Det börjar med en nyårsbild. Fyra champagneglas och två små flaskor med mjölkersättning. Tolvslaget för ett år sedan. De små, bara två månader, hade annan dygnsrytm då. Midnatt var långt före läggdags. Och sedan … ett helt års utveckling. Ansikten som blir skarpare, hår som växer, tänder som spricker fram. Barn som bara låg på rygg lyfter huvuden, rullar runt, rullar tillbaka, börjar åla, upp på knä för en kort krypperiod. Samspel utvecklas, minspel likaså. Små egenheter försvinner. Elliot slutar bräka i sömnen, Alva slutar föravisera gråt genom att göra munnen till ett uppochnedvänt C. Andra egenheter kommer till. Nya vänner och långa promenader. Gamla vänner som också får underbara barn. Picknickfiltar i skuggan. En första utlandsresa och flygresor kvällstid över all förväntan. Alva vill tidigt upp, upp, upp och gå, gå, gå. Vi böjer ryggar och håller händer. Så de magiska första stegen. Elliot väntar några veckor. Sedan går de båda två. Stolta ansikten som lyser. Vinglet. Blöjan som tar emot stötarna. Upp och ramla, upp igen. Öppna förskolan och många besök hemma. Barn som tumlar runt i fumliga högar. Egentid som sprängs in. En skrivkurs och en personlig dröm om att skriva en roman känns plötsligt realiserbar. Första orden. Mamamamamam blir så smånigom mamma. Hjärtat expanderar, gör plats för mer. Andreas är borta en långhelg. Bappa? Bappa? En första födelsedag. Tända ljus i gräddtäckta bananplättar. Fantastiskt uppvaktning utspridd över veckor. En akrobatisk period inleds. Hela havet stormar och soffbord på högkant. Klossar överallt. En andra jul. Tomteluvor och julklappar med snören. Och så en andra nyårsafton.

Jag har fått frågan om jag känner att vi som fick kämpa så länge för att bli gravida förväntas vara extra tacksamma. Så är det kanske. För mig har det dock inte varit någon motsättning. Barnen har varit relativt lätta och Andreas har tagit en stor del av nattvaket. Det har absolut bidragit till att jag kan summera året som gick, 2013, till mitt livs i särklass bästa. Jag tänker att det aldrig blir bättre än så här och den känslan – att det här är peaken – känns inte ens sorglig.

Vill önska er som läser ett gott nytt år. Vill också skicka omtanke och väldigt varma kramar till er som har upplevt ett helt annorlunda 2013. Jag tänker mycket på er.

Säg att det inte bara är jag

Vissa dagar flyter vår vardag med tvillingar på dryga året på precis enligt plan. Vi hinner leka, sjunga, läsa, äta, bada, träffa små och stora vänner och lägga oss i rätt tid. Jag hinner till och med skriva på min romanidé när de små synksover. Det är vissa dagar. Andra dagar flyter ingenting alls på eller så flyter det upp och ner och motströms.

Säg att det inte bara är jag som (för att ta ett urval) …

  1. … kliver in i duschen på morgonen och tänker att det är helt rimligt att den vaxduk vi lägger under matstolarna för att skydda köksgolvet gömmer sig i badkaret tillsammans med en försvunnen pipmugg.
  2. … kliver ut ur duschen efter tio minuter och inser att jag har glömt att tvätta håret alternativt …
  3. … kliver ut ur duschen med schampot kvar.
  4. … ibland tycker att Åt lunch är ett uttömmande svar på frågan Vad gjorde ni igår?
  5. … döper om maträtter till Kasta Parbonara (Pasta Carbonara) och tycker att det låter helt normalt tills barnen börjar slänga mat på golvet.
  6. … ropar En minut, hjärtat när micron piper.
  7. … ger barnen helt motstridiga uppmaningar som Vänta, två sekunder bara och Kom vännen i samma andetag. Trots att barnen sitter fastspända i sina stolar.
  8. … då och då behöver vika upp byxorna när jag ska förflytta barnen från köksbordet till badrummet efter lunch.
  9. … gång på gång tänker att Idag har vi verkligen gott om tid för att i slutändan hinna precis med andan i halsen.
  10. … inser att barnen har ätit lunch men inte jag just som vi är på väg ut genom dörren.
  11. … känner mig stolt när jag kommer ut på gatan i tid med båda barnen påpälsade och inser att jag själv varken har mössa eller vantar trots att det är Svenvarning.
  12. … står på öppna förskolan eller ett barnvänligt café med ett barn under armen, försöker räkna in den lilla flocken och missar barnet jag redan bär på.
  13. … tycker att tio minuter är gott om tid för att byta om från hemmamys till jobbfest eftersom jag bara har en person att ta hand om.
  14. … inte kommer ihåg hur jag ser ut i utsläppt (läses greppvänligt) hår.
  15. … undrar varför mina vänner inte svarar på mina sms tills jag inser att jag bara har skrivit dem i huvudet.
  16. …tycker att tre gånger är helt normalt att värma om samma kopp te.
  17. … inleder de flesta meningar till Andreas med Har du sett …
  18. … alltid missar minst en bokstav, en månad, eller för all del ett finger när jag ska sjunga för barnen.
  19. … glömmer bort melodin till den godnattvisa jag sjungit minst 400 gånger sen barnen föddes.
  20. … kommer på mig själv med att vagga en iPad, en handväska eller makens hand trots att båda barnen sover.

Tack och lov sker inte allt samma dag men det vore ändå skönt att höra att någon känner igen sig. Tjugo möjliga poäng – hur många får du på en normal månad? Har jag missat någon standardmiss?

Ät upp hela (tummen)

Elliot och Alva äter mellis. Jag lägger fram nya äppelbitar varefter de är klara. När Elliot får en ny bit kastar Alva den hon redan knaprar på och vill också ha en till. Alva, du får äta upp hela först, säger jag och håller fram biten hon nyss kastade på bordet. Alva förstår konecpetet. Nästan i alla fall. Hon kastar sig över den redan ratade biten och halva min tumme innan hon hårt biter till.

Uppåt

I helgen klättrade Alva för första gången upp på soffbordet. Så här lycklig blev hon.

Alva 7/12 2013

Nu nöjer hon sig inte med att sitta. Jag hinner blinka, sedan står Alva upp på bordet och ser alldeles salig ut.

Elliot to the rescue

När Elliot och Alva var alldeles nya fick de varsitt gosedjur: Kaninen och Sorken. Barnen har haft dem hos sig i sängen/sängarna sedan dess. En kan dock säga att de, minst sagt, har knutit an på olika sätt. Elliot lyser upp när han ser Kaninen. Han kramar den hårt och håller gärna i den när han sover. Alva och Sorken är inte riktigt lika tajta. Faktiskt inte tajta alls. Ett tag började jag få dåligt samvete gentemot Sorken för att den får mindre kärlek. Detta löste dock Elliot genom att adoptera Sorken. Ibland hör jag honom stå och skrika frustrerat i barnrummet för att han inte lyckas lirka ut gosedjuret genom Alvas spjälor. När jag hjälper till kramar han även Alvas sork och går gärna runt och bär på båda djuren i varsin hand.

Kaninen och Sorken 19/11 2012

När du tittar på bilder från deras allra första möte kan du nästan ana att Alva och Sorken inte kommer bli århundradets kärlekshistoria.

Alva och Sorken 20/11 2012

Elliot och Kaninen fann däremot varandra direkt.

Elliot och Kaninen 20/11 2012

Ett år och mest lästa

Idag fyller denna blogg ett år. Stackarn får klara sig utan ettårstårta och presenter och nöja sig med lite statistik.

Under året har jag publicerat 228 inlägg (och sorterat 441 kommentarer som skräppost varav en märkligt övervägande del handlar om underkläder och handväskor …). Jag har fått väldigt fin återkoppling på inläggen om vår väg hit och det märks även på besöksstatistiken. De fem mest lästa inläggen är
Vägen hit: Om allt går bra
Tro i två fickor
Den 2 november 2012
Vägen hit: Längtan och saknad
Vägen hit: Mitt livs viktigaste diskussion

Ni som har följt mig från början inser att jag hann blogga klart mer för ett år sen än nu. Små barn kanske inte sover på nätterna men de flesta sover klart mer än ettåringar på dagarna. Tack för att ni ändå fortsätter läsa!

Ettårstårtor

Tuppkam tagliatelle

Less på all efter-lunch-sanering kör jag egen variant på både hängslen och livrem och sätter på barnen både förkläde och haklapp. Om bara Alva inte hade lutat sig mot Elliot och Elliot klappat Alva i håret så … Tuppkam tagiatelle – kom ihåg var ni såg det först.

Alva och Elliot 2/12 2013

Gånger två

I somras läste jag om National Novel Writing Month där deltagare världen över (inte helt ‘national’ med andra ord) försöker skriva romanutkast på minst 50 000 ord under november. Jag tänkte att det var helt sanslöst omöjligt. Tycker fortfarande att det är galet många ord men jag hann faktiskt 25 158. Och allt jag gör numera ska ju multipliceras med två så …

När du är trött småbarnsförälder …

… är det skönt om du kan skylla sömnbristen på dina barn. Tyvärr kan inte jag det just nu. Imorse lovade jag mig själv att jag skulle lägga mig tidigt ikväll och inte sitta uppe och skriva som jag igår gjorde till efter midnatt. Nu är det midnatt igen och jag håller mitt löfte. Jag skriver inte. Istället har vi lyckats fastna framför en tre timmar lång film om ytbärgare. På teve. Med reklamavbrott och Kevin Costner.

En kan tycka att jag får skylla mig själv om jag är trött igen imorgon.

Dagens böna

Jag såg just denna filmsnutt om livet omräknat till jelly beans. Om varje dag representeras av en liten böna var dagens böna en något kaotisk sådan. Vi gör bara några nedslag.

Mitt i natten. Jag vaknar mitt i natten och hör lära-gå-vagnen rulla runt i hallen. Jag kliver sömnig upp och möts av Alvas glada åh-hej-mamma-är-du-också-vaken-min. Jag tror först att Andreas har somnat i barnens rum och att Alva själv är ute och promenerar men så är inte fallet. För ovanlighetens skull – tack och lov – har hennes blöja läckt och Andreas håller på att byta sängkläder. När vi är tre vakna personer i barnens sovrum dröjer det inte förrän Elliot, som normalt sover ganska bra mellan 20.00 och 07.30, också börjar röra på sig. Så snart Alva hör att Elliot är vaken springer hon fram och bankar på hans spjälor med sin åh-hej-Elliot-är-du-också-också-vaken-min. Hon ser överlycklig ut över allt sällskap. Han ser rimligt förvirrad ut över uppståndelsen.

Förmiddag. Barnen sover normalt kring klockan nio och klockan ett men nu är Elliot på väg att gå över till att sova en gång per dag. Jag tänker först försöka hålla båda barnen vakna till efter lunch men ger upp när Alva blir för trött och ledsen. Alva sover alltså som vanligt, Elliot är vaken. Vid elva ger jag barnen lunch. Efter en sked börjar Elliot gnugga sig i ögonen.

Eftermiddag. Jag lyckas hålla Elliot vaken över lunch och dusch. Sedan somnar barnen samtidigt. Jag skriver, skriver, skriver. Så vaknar Alva men istället för att köra igång sitt vanliga eftermiddagsrally sitter hon klistrad i min famn resten av kvällen. Jag har inte fått hålla henne så länge sedan hon var en liten pytteuggla. När jag sätter ner henne för att göra mellis och byta på Elliot blir hon förtvivlad.

Tidig kväll. Andreas kommer hem och Alva sover i min famn medan jag halvtittar på The Truman show och en dokumentär på tvåan. När vi har gett barnen kvällsflaskan och borstat tänderna slocknar Elliot på en minut. Alva är nu klarvaken och vill inget hellre än att klappa händerna åt allt, hela tiden.

Sen kväll. Klockan nio äter jag en sen middag om ugnspannkaka med rå kakao, vaniljglass och blåbär kan räknas dit. Samtidigt ser jag en kortfilm om fyra äldre kvinnor som pratar sex. Sedan skriver jag lite till, ser filmsnutten om livet i form av jelly beans och skriver detta. Och inser att denna böna nu är slut.

Dagens tre funderingar

Ibland blir det tid över att tänka. Idag blev det tid över tre gånger vilket räckte till dessa funderingar.

  1. Hur ska jag kunna lära barnen önskvärt beteende vid matbordet (till exempel att stoppa maten i munnen, svälja och inte slå sin bror i huvudet med en sked) när icke-önskvärt beteende (till exempel att kasta sin mugg i golvet, räcka ut tungan och samtidigt blåsa ut maten, klappa sin bror i håret med kladdiga händer) belönas med ett gapskratt från barnstolen bredvid? Att jag själv har svårt att hålla god min när de skrattar åt varandra gör matchen än mer orättvis.
  2. Hur svårt kan det vara att göra två saker samtidigt? Jag tänker att det är en bra idé att sjunga samtidigt som vi borstar barnens tänder. En rutin som hjälper oss att hålla tiden något sånär. Försöker först med alfabetssången. Slutar efter några veckor när jag inser att jag efter ungefär halva alfabetet rabblar bokstäver helt godtyckligt. Om barnen ska ha en chans i skolan är det antagligen bättre att de inte kan alfabetet alls när de börjar än att de kan det helt fel. Försöker efter tips med årets månader istället. Efter första borstningen frågar Andreas diskret om oktober har utgått ur kalendern.
  3. Om jag får ett missnöjt barn att bli glatt genom att lyfta upp det och snurra det runt, runt … Väger det upp att jag råkar välta omkull ett redan glatt barn med det missnöjda barnets ben?

Jag skriver …

… alltså skriver jag inte. Ungefär så skulle mitt bloggande kunna sammanfattas just nu. Som jag tidigare har skrivit har jag drabbats av en romanidé. Så snart barnen sover för- och eftermiddag sätter jag mig vid datorn. Det är på gränsen att jag hinner få med mig en tekopp. Är datorn avstängd och måste startas upp fnyser jag åt den. Sedan skriver jag utan uppehåll tills barnen vaknar, rufsiga i håret och sovvarma. Att ha ont om tid och inte veta exakt hur ont gör mig ovanligt effektiv. På arton dagar har jag skrivit tjugonio sidor. Att detta har varit arton ovanligt sociala dagar som till exempel har inkluderat en första födelsedag och ett kompiskalas med fyra tvillingpar gör att jag tycker att tjugonio sidor motsvarar ungefär tvåhundranittio vanliga sidor. Detta gör givetvis att bloggandet hamnar lite på is. Jag har dock flera bloggposter som diskret skissar på sig själva i bakhuvudet så endera dagen smattrar det till här med. Hoppas att ni mår bra i novembermörkret!

Bra och mindre bra idéer

Jag ska möta mitt stående fredagssällskap i lekparken vid Nytorget. Jag klär för första gången på Alva en ordentlig vinteroverall av typen klara-av-att-sitta-i-kalla-pölar och mössa, ställer vagnen vid balkongdörren och öppnar dörren på vid gavel. Det är en god idé för att slippa ett överhettat, skrikande barn när du klär på tvillingen. Jag klär på Elliot, mig själv, tar vagnen och går. Efter 2,5 timmar kommer vi hem till en mörk och märkligt kall lägenhet. Att inte stänga balkongdörren var en mindre bra idé.

Gurkan och giraffen

Jag har denna termin gått en kurs i att skriva barn- och ungdomsböcker. Jag har gått flera skrivkurser tidigare men för första gången har jag en fiktiv romanidé som jag verkligen tror på med karaktärer, början, vändpunkter, slut och lust, lust, lust att skriva. Nu behöver jag bara de där extra timmarna. Eftersom det inte går att beställa flera timmar på dygnet försöker jag ägna några av veckans barnen-sover-timmar till att skriva väldigt koncentrerat. Hjärnan bidrar generöst genom att lösa problem och hitta formuleringar på promenader, i duschen och över diskhon. Idag har jag lyckats skriva två, nästan tre A4 och lösa en avgörande logisk knut när jag gjorde äggröra.

Får jag läsa för dig? frågar jag Andreas när barnen har somnat.
Andreas håller på att städa. Barnen har fått flera pussel och älskar att plocka ut pusselbitar men kan ännu inte lägga tillbaka dem. Alltså ligger grönsaker, exotiska djur, saker du hittar på en bondgård och vattendjur huller om buller.
Absolut! Andreas huvud dyker upp bakom soffan. Jag ska bara hitta gurkan och giraffen.

Fantasi och småbarnsrealism. Andreas, om det någon gång blir en färdig roman är dedikationen given.

Ett (helt magiskt) år

Idag fyller Elliot och Alva ett år. Ett år. Jag har tänkt att jag borde sammanfatta året som gått men har varken haft tiden eller hittat vinkeln. Igår insåg jag att det egentligen inte behövs. Jag har redan gjort det. Hela bloggen är en sammanfattning. Jag började här.

Alva och Elliot 2/11 2012

Till Alva och Elliot: Grattis på er första födelsedag! Att vara er mamma känns helt magiskt och om ni så småningom läser detta själva hoppas jag att det framgår – mellan varenda versal och punkt, på raderna och mellan – hur oändligt mycket jag älskar er.

Vägen hit: 31 oktober 2012

Jag har skrivit mycket sedan barnen kom men jag skrev nästan inte en rad under själva graviditeten. Detta är ett undantag, skrivet i mobilens Anteckningar för exakt ett år sedan:

Det är den sista oktober. Jag blir nog inte mamma denna månad. Men däremot någon av novembers första dagar. Jag ska sättas igång imorgon. Om allt går bra är detta den sista natt vi tillbringar hemma utan barn. Nästan sex års längtan. Nu står en monterad tvillingvagn i vardagsrummet. Ni är så nära. Hur det känns? Som att hålla andan kanske. Kroppen är redo. Alert och vaken. Laddad. Samtidigt som det känns ofattbart kan jag känna er i mina armar. Fullständigt omtumlande och självklart på samma gång. Hoppas oändligt att förlossningen ska gå bra. Att inget ska drabba er. Att ni ska vara friska. Att jag ska få behålla er. Sex års längtan. Jag är redo.

Och runt halsen hänger en …

Alva har sedan några veckor tillbaka en förkärlek för att hänga saker om halsen. En tröja, ett par byxor eller en udda strumpa får agera scarf. Fast hon stannar inte där. En mjuk utvikbar bok fungerar också. Likaså en lampsladd. Och så favoriten: en förlängningssladd med dosa. Det charmiga är egentligen inte hennes totala brist på gallring, utan hur hon klär sig. Hon knycker med nacken och kastar byxorna/boken/sladden nonchalant över axlarna som om det vore en lyxig boa. Sen får den hänga där medan hon oberört leker vidare.

(Om någon undrade har vi förstås konstaterat att hur charmigt det än må vara är det inte särskilt barnsäkert.)

Att återställa balansen

Vi har haft en förkyld vecka. Först jag, sen barnen, sen barnen och jag. Förkylningen har gjort att den mysiga vecka som vi hade planerat med flera vänner på besök, öppna förskolor och höstpromenader har förvandlats till ett ensamt innesittande. Idag på eftermiddagen slår det mig hur harmoniska barnen ändå är. Att de skrattar och ler och accepterar att stanna inne. Jag sitter på en filt på golvet när jag tänker detta. Det går bokstavligt talat en sekund. Sen kastar sig Elliot om min hals bakifrån, drar tag i mitt uppsatta hår och skriker mig rätt i örat. Eftersom jag är långt ifrån beredd både hoppar och ropar jag till. Åt det skrattar Alva länge. Väldigt länge.

Tack

Förra veckan skrev jag ett inlägg om att vara gravid och inte riktigt våga tro att allt ska gå bra. Jag fick så många fina kommentarer – här, på Facebook och i verkliga livet.Vissa känner igen sig, vissa är där just, just nu och längtar till efteråt och andra önskar att de kunde uppleva samma harmoni efter att barnen kommit. Jag har flera gånger fått höra att jag berör. Jag ville bara skriva ett eget inlägg och verkligen tacka för era kommentarer och förtroenden. De berör i sin tur mig. Väldigt mycket.

En viktig, viktig uppgift

Alva har just nu en period där hon älskar att lägga saker i lådor. Och ta upp dem igen. Du behöver inte studera henne länge för att förstå hur viktig den självpåtagna uppgiften är. Jag beskriver för dig:

Alva håller ett litet blått ägg i höger hand. Det rasslar om ägget när det skakas. Hon håller en liten låda i vänster hand. Hon stoppar ägget i lådan. Skakar lådan. Tar ut ägget. Skakar ägget i ena handen och lådan i den andra. Hon lägger tillbaka ägget i lådan. Skakar lådan. Hon går ut i hallen. Tar ut ägget ur lådan. Hon skakar ägget i ena handen och lådan i den andra. Så lägger hon tillbaka ägget i lådan. Skakar lådan. Hon går in i sovrummet igen. Tar ut ägget. Skakar ägget i ena handen och lådan i den andra. Hon lägger tillbaka ägget i lådan …

Här avslutar jag beskrivningen men Alva fortsätter. Med rynkade ögonbryn och totalt fokus.