Vi har haft en förkyld vecka. Först jag, sen barnen, sen barnen och jag. Förkylningen har gjort att den mysiga vecka som vi hade planerat med flera vänner på besök, öppna förskolor och höstpromenader har förvandlats till ett ensamt innesittande. Idag på eftermiddagen slår det mig hur harmoniska barnen ändå är. Att de skrattar och ler och accepterar att stanna inne. Jag sitter på en filt på golvet när jag tänker detta. Det går bokstavligt talat en sekund. Sen kastar sig Elliot om min hals bakifrån, drar tag i mitt uppsatta hår och skriker mig rätt i örat. Eftersom jag är långt ifrån beredd både hoppar och ropar jag till. Åt det skrattar Alva länge. Väldigt länge.