I april 2012 fick vi veta att vi väntade två. Att två små hjärtan slog. Läkaren som gjorde ultraljudet pekade ut de millimetersmå prickarna för Andreas. Jag behövde ingen hjälp. Jag såg dem direkt. Efter att graviditeten var bekräftad började en märklig tid. Jag tänkte inte på allt som kunde gå fel. Men jag kunde heller inte tro att det skulle gå bra. Få gånger i mitt liv har jag varit så i nuet.
En titt i spegeln. Dra åt tröjan. Det syns, det syns. Inte längre illamående. Tillfälligt pigg. Jag är gravid i vecka 14. Jag är gravid. Gravid. Jag är gravid. Kan upprepa och upprepa utan att bli mindre förvånad. Ser sällan framåt. Alltid med förbehåll. Andreas, om allt går bra … Det är försommar. Kroppsnära linnen och chinos som inte längre går att knäppa. Kollegor tittar på magen och vågar fråga. Veckorna går och jag växer. Är extremt hungrig. Istället för att be om lite mindre potatis på lunchrestaurangen ber jag för första gången om mer. De första sparkarna. Var det …? Det var. Hej du. Svårt att sova bekvämt. Ligger på sida och bygger bo med kuddar. Jag är gravid i vecka 19. Vecka 19. Det är varmt ute. Magen blir tyngre och det blir jobbigare att gå. Det knakar i huden. Lägger instinktivt handen under magen, vill stötta upp. Nu måste väl huden brista? Det låter så. Det gör den inte. Måste börja planera framåt. Ska vi flytta eller inte? Om allt går bra vore det skönt att ha en balkong nästa sommar… Blir sjukskriven på deltid. Arbetar två timmar per dag. Förbereder överlämning. Om allt går bra … Anmäler oss till en profylaxkurs. Övar oss där i målbilder. Instrueras i att det är viktigt att tro på det här. Vi åker därifrån och köper de första kläderna. Vita, luddiga luvtröjor. Visualiserar att vi kommer hem från BB med barnen klädda i munkjackor i vit fleece. Vi lägger dem på soffan. Och sen börjar resten av livet. Om allt går bra … Jag sjukskrivs på heltid. Kan inte längre arbeta utan kraftiga sammandragningar. Jag sitter stilla. Faller in i barnens dygnsrytm. Vi somnar sent. Ska vi sluta sparka och vila nu? Jag sjunger för er om ni vill. Jag vaknar tidigt och äter en första frukost. Sen somnar jag igen och sover till det som en gång var lunch. Täta kontroller på MVC. Jag är gravid i vecka 34. Jag. Lyssnar på hjärtljud och mäter magen. Allt ser bra ut. Barnen sparkar och sparkar. Jag buffar tillbaka. Tvillingen som senare visar sig vara en Alva är fixerad djupt i mitt bäcken. Hon hickar ofta. I oktober tar vi ett stort steg. Vi köper en större lägenhet och säljer vår älskade. Om det inte går bra kommer vi att ångra oss. Vi gör ett sista ultraljud. Så stora ni är. Jag har gått längre än någon väntade sig. De sista tio dagarna kan jag inte resa mig utan hjälp på kvällar och nätter. Det känns som att jag sågas itu av en ojämn metallskiva när jag försöker stå rakt. Jag får höra att jag är duktig som inte klagar. Att vara duktig är inte mitt mål. Halsbrännan är vedervärdig och det är svårt att sova men den fysiska smärtan är liksom utanför mig. I mitten är jag med händerna på magen. Jag är gravid. Jag är närmare att bli mamma än jag trodde var möjligt.
Den 1 november är det dags för igångsättning. Dagen därpå är de här. Efter några timmar säger jag det reflexmässigt igen. Andreas, om allt går bra … Han skakar bestämt på huvudet. Anna, det har gått bra. Det har gått bra. De är här nu.
Och i det har jag faktiskt kunnat vila sedan dess. Inte hela tiden men för det mesta. Jag har fått mer än jag hade kunnat föreställa mig. Allt kan tas ifrån mig. Precis allt kan jag förlora. Men nu har jag det. Och i det nuet är jag.
