Vägen hit: Den 30 december 2011

Det är den 30 december 2011.
Vi har tillbringat tre dygn på Högbo brukshotell utanför Sandviken.
Jag har ätit efterrättsbuffé, avstått från att åka skidor i ovanligt snöfattiga spår och istället läst ”Den store Gatsby” och druckit varm choklad.
Det är dags att åka tillbaka till Stockholm.
Där förbereder sig någon för att öppna en frys och se om ett ensamt litet embryo klarar upptining.
Hemresan är 20 mil och oändlig.
Om de inte har ringt innan klockan 11 ska det ha gått bra.
Ring inte, ring inte, ring inte.
Min inre röst överröstar musiken.
Ring inte, ring inte, ring inte.
De ringer inte.
Jag får fira ett hoppfullt nyår.
Inga drinkar men förstulna klappar på magen.
Fäst liten, fäst, fäst.
En vecka senare hugger det till.
Inte igen. Snälla, snälla, snälla. Inte igen.
Jo, inte heller du skulle stanna.
Det blir åter mörkt.

15 reaktion på “Vägen hit: Den 30 december 2011

  1. Jag antar att allt sker av ett skäl men det är svårt att se det när man är där. I slutändan var allt värt det, nåt bättre skulle komma. Det var meningen att A och E skulle komma till er. Usch, vad tårögd jag blir.

    • Tack vännen för att du läser och berörs. (Nu blir jag tårögd för att du blev tårögd.) Det var helt klart värt det. Eller snarare: de (som just nu sover här i soffan i varsin pyjamas och gnyr till ibland) var helt klart värda vartenda försök. Stora kramar

  2. Även jag känner tårarna när jag läser detta. Vilken glädje du och Andreas måste ha nu när ni har fina Alva och fina Elliot. Kram Lena

  3. Vilken styrka du måste besitta Anna som orkade med allt detta. Det är beundransvärt.

    • Tack Gulli – det kändes då som att det var just det jag inte gjorde men uppenbarligen så orkade vi ändå.

  4. Jag håller med mamma, om styrkan. Det är fantastiskt att du orkar. Och nu har ni ju fått värdens finaste Alviottar. De är verkligen så fina att jag inte kan se mig mätt på dem.
    Vet du att, när jag tecknar kan jag ibland bli ”trött” på motivet. Det känns som jag har stirrat mig blind på samma bild gång på gång. Men inte när jag tecknar Alviott. Då händer det snarare att jag ”glömmer” att teckna, för att jag bara sitter och tittar på hur fina de är. :)

    • Tack Sara – så glad att du tecknar dem ;-) Ibland direkt när vi tar en bild tänker jag på att den skulle passa på ditt papper.

  5. Jag undrar hur man klarade av att möta det där mörkret så många gånger?! Nu hade vi det ju ”lätt” med storasyster som blev till på första ivf (dock föregicks hon av oräkneliga antalet Pergokurer o en insemination och tog totalt 4år). Men dom här två små solstrålarna lät sig väntas på, dock var det ju värt all väntan på våra A o E. Jag återgick till precis samma hemska mörker även om vi hade fått våran älskade storasyster. Totalt 6st små som inte ville stanna men så tillslut fanns där två som höll sig kvar och växte sig stora! Nu blir dom snart 1år och jag undrar vart har tiden tagit vägen?? Nu ska jag aldrig mer återgå till det mörkret igen, bara se ljuset och njuta till 1000% av de tre fina barn jag har!!!

    • Jag vet inte heller, Fia men att nu njuta 1000 % av ljuset låter som den bästa kompensationen – ungefär så är mitt nyårslöfte. Kram till dig

Lämna ett svar till Lena Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>