Jag (nyvaken eller halvsovandes): Kan du ta Elliot? Jag tror att han har släppt taget nu.
Andreas: Men Anna, du har ju inte börjat amma än.
Så här lät det första månaden, i princip varje gång jag vaknade. Det enda som varierade var vem jag trodde att jag höll i. Bäst var den gången jag lade till … jag vet att jag brukar tro att jag just har ammat men nu har jag faktiskt det! Nähä, inte den gången heller.
När den värsta tröttheten hade avtagit kunde jag återigen orientera mig även nyvaken. Tack och lov, kanske ska tilläggas – nattrutinen var lagom förvirrande för både Andreas och mig.
Haha, underbart!!
Det kan jag tänka mig
Ha ha! Känns igen! Jag var alltid övertygad om att något av barnen låg på mig eller bredvid mig så jag sov väldigt onaturligt och vågade inte röra mig förrän mannen hade intygat att båda barnen låg i sina sängar. Fortfarande vid 13 månader mumlar jag tydligen om detta i sömnen…
Fin blogg! Hittade hit från Fejjan.
Tack för berömmet – vad roligt att få nya läsare! Och lite skönt att höra att någon känner igen sig i förvirringen