Ett ord jag använde mycket de första veckorna efter förlossningen var ‘sömnskuld’.

Jag är visserligen hyfsat van vid att sova dåligt. Men inte 0-5 h/dygn i flera veckor och ändå förväntas ha aptit nog att ”äta för tre”. Värst var dock att vara två som sovit dåligt. Andreas har alltid hävdat att han inte påverkas lika mycket av sömnbrist som jag. Helt sant – om du bara mäter en enskild natt …

Elva dagar efter förlossningen satt jag i soffan under två barn som stafettåt – och hade gjort så i många timmar. Andreas hade haft träningspermis den kvällen, varit på grupplöpning i Tanto och kommit hem och sagt ”Nu känner jag mig i bra form igen!”. En timme senare försvann han.

Jag satt länge och suktade efter min vattenflaska som stod bara en halvmeter bort. Sex timmars amning av två barn måste jämställas med en halvmara i vätskeförlust. Till slut ropade jag och frågade vart han hade tagit vägen. Andreas hade somnat när han bäddade sängen.