Var är vardagsrealismen?

För två veckor sedan fick jag helt fantastisk återkoppling på bloggen i ett tvillingforum på Facebook. Detta gjorde att flera relativt nyblivna tvillingföräldrar hittade hit. Flera skrev att de blev tårögda, någon att jag hade förgyllt hennes dag och flera att de ville lyfta upp sina sovande barn och nosa dem i nacken. Jag blev till och med skyldig till att ett föräldrapar hoppade över sin filmdejt och satt och höll varsin liten hela kvällen. Jag blev väldigt, väldigt glad och väldigt, väldigt rörd av er respons.

Ibland blir jag dock rädd att bloggen är för ljus? Att det är för lite av det vardagsrealistiska? Jag skriver vad jag antar kan klassas som en ‘mammablogg’ men jag utelämnar oftast det jobbiga. Det finns flera anledningar till det. Jag försökte just skriva ner dem men det blev långrandigt. Den korta versionen är denna: Jag ägnade fem år åt att vara fast i det mörka. Jag träffade vänner och initierade projekt på jobbet och vi reste och levde och var men jag njöt inte helhjärtat ens en bråkdel av tiden. Vissa dagar var min enda tanke jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte. Nu gör jag motsatsen. Jag riktar blicken mot leenden, skratt och framsteg och bloggen blir därefter.

Men för er som undrar: jo, även våra barn skriker ibland, saker som tidigare var enkla är nu stora projekt, jag sover aldrig mer än några timmar i stöten och ofta känner jag mig vansinnigt otillräcklig. Endera dagen kommer nog ett inlägg om det. Tills dess bjuder jag på dessa något mindre idealiserade vardagsnedslag:

  • I torsdags hann jag slå upp DN Kultur och läsa Beatrice Asks svar till Jonas Hassen Khemiri och av oklar anledning även ögna krönikan på sidan två om Kändishoppet. Det var det längsta jag suttit med en dagstidning sen 1 november 2012.
  • I torsdags kräktes Alva upp mjölk som rann längs min rygg, från min axel till mitt lår. Mjölk är vit. Jag var helt klädd i svart.
  • I fredags åkte barnen och jag pendeltåg för första gången. Det tar ungefär sju gånger så lång tid att ta hissen ner till en pendeltågsperrong som att åka rulltrappa. Det tar ungefär 14 gånger så lång tid om mannen med kryckor som står före i hisskön inte har tryckt på ”Hit-knappen”.

 

10 reaktion på “Var är vardagsrealismen?

  1. Ja du det finns mycket jobbigt med småbarnstiden, som stress och lite sömn och känna sig otillräcklig!
    Men det underbara, och mysiga och fina, ja det väger över! Tycker så mycket om er blogg :)

    • Tack Sandra! Och jag är glad att få följa er på Facebook ;-) Är skönt att få se att det mysiga följer med upp i åldrarna!

  2. Det är väl härligt att man bara får götta sig! Första frågan man får (nä, förlåt, tredje, efter ”är det tvillingar” o ”jaha, är det två flickor eller pojkar eller…”) är ”jaja, det är väl väldigt jobbigt”, och jo, visst, ibland är det det, när båda barnen skriker o man måste äta för att orka men äter för snabbt för att man inte kan koppla av för att, just det, barnen skriker o man får ont i magen. Nä, det är inte jättekul. Men det är faktiskt helt okej det med. Det som är helt överskuggar allt annat är ju att det är så jäkla gött o häftigt att ha små bebisar! Och, som min mamma säger till mig varje dag, vilken lycka att ha två!

    • Just mat är verkligen ett dilemma. Nästan så att det får bli ett eget inlägg … Din mamma verkar klok!

  3. O ja, hissarna i tunnelbanan, OMG! Dagarna då man tänkte ”1 min, hinner lätt”, är förbi. Nu är det mer ”ajdå, 5 min, kantboll om vi hinner”:)

  4. Jag tycker det är bra och strongt att du orkar lyfta ut något positivt ur nästan varje dag – och dessutom ta av din synnerligen begränsade egentid för att skriva om det (istället för att, t ex, sova). Här hemma har vi tidvis haft perioder med våra tvillingar där det känns som att det enda bra med dagen är att barnen vid dess slut iallafall har blivit en dag äldre ;-) Då är det bra att någon påminner en om hur fantastiskt det faktiskt ofta är mitt i det jobbiga!

    • Tack Malin! Vad väldigt roligt att höra ;-) Delvis skriver jag nog för att minnas denna tid – rädd att allt bara ska swoooscha förbi så att skriva lite några gånger i veckan och välja ut ett par av Andreas hundratals bilder är nog mitt sätt att hjälpa det framtida minnet på traven.

  5. Jag tittar in här nästan varje dag & en av anledningarna till det är just för att din blogg är ljus & positiv! Vi har tre småbarn här hemma & visst är det stundtals intensivt med en 3.5 åring & 2 nyblivna ettåringar. Precis som det ska vara med småbarn :) . Småbarnstiden är alltför kort så jag vill verkligen njuta & komma ihåg att vara tacksam för mina 3 underbara flickor varje dag! Varje gång jag tittar in här så påminns jag om just detta :)

Lämna ett svar till Malin S Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>