Jag har hört uttrycket ‘att sova som ett barn’ många gånger. När jag googlar får jag 273 000 träffar. De översta kommer från hotellrecensioner där formuleringen ‘jag sov som ett barn’ används för att illustrera hur bra natten har varit. Jag tror att våra barn sover skapligt, relativt sett. Ändå vaknar de för att äta och gnäller efter nappen. Ibland tjuter de till i sömnen, kanske av en dröm. De kan somna på kudden och vakna bredvid. Elliot sparkar ofta av sig täcket och Alva strumporna. Att ett hotell får en sova som ett barn skulle inte göra mig så reslysten. Ett uttryck som däremot borde myntas är ‘att vakna som ett barn’.

Jag tar denna morgon som exempel. Andreas lägger Elliot i vår säng innan han går upp. Jag ammar Elliot varpå han somnar om. Jag vill göra detsamma (Åh, bara en kvart till, en kvart till …) men hör att Alva har vaknat i sin säng. Jag kämpar mig upp ur en obekväm ställning och försöker blinka mig piggare. Tassar bort till Alvas säng och möts av ett pyjamasklätt barn med ben som pekar rakt upp och nakna fötter. Hej du, var är dina strumpor? Alva ler stort och skrattar ett gurglande skratt. Håret står åt alla håll, armarna viftar. Ögonen strålar.

Så skulle jag också vilja vakna.