Vägen hit: Mitt livs viktigaste diskussion

Hösten 2007 var jag och min dåvarande arbetsplats på konferens. Ett pass leddes av två forskare i psykologi. Övningen bestod i att lösa en släktutredande gåta om en man på ett fotografi, visa svaret för forskarna och därefter bli indelad i mindre grupper. Inom gruppen om cirka fem personer skulle vi enas om ett svar varpå vi skulle komma överens om hur vi skulle presentera lösningen för övriga kollegor.

Det visade sig senare att i alla grupper utom vår blandades korrekta svar med felaktiga. I min grupp hade vi alla fel lösning initialt – fyra av fem delade dessutom tankevurpa. När vi skulle rita upp förklaringen gick vi dock bet. Jag stod med pennan vid ett klassiskt konferensblock och ritade fula streckgubbar när min hjärna plötsligt kopplade rätt och jag såg den korrekta lösningen framför mig. Att få med resten av gruppen var dock inte helt enkelt. Jag argumenterade och förklarade om och om igen. Det tog en stund att övertala de andra men det gick. Vi presenterade rätt svar, liksom övriga grupper.

Efteråt tog en av forskarna mig åt sidan och sa att jag verkligen hade en retorisk och pedagogisk talang som jag kunde ha stor nytta av. Han sa också att om jag skulle använda den vid fel tillfälle kunde jag leda min omgivning helt galet. Istället för att fokusera på det positiva i hans återkoppling kunde jag inte låta bli att få dåligt samvete. Jag hade tagit för mycket plats och kunde tolkas som manipulativ.

Drygt fyra år senare befann jag mig i slutskedet av en knepig ivf-behandling. Jag var svår att kicka igång trots allt högre hormondoser och riskerade att bli överstimulerad på samma gång. En manlig, äldre läkare ville till slut avbryta stimuleringen och försöka på nytt två månader senare. Jag bad att åtminstone få lämna nya prover och att han skulle diskutera mig med de övriga i läkargruppen eftersom jag redan hunnit träffat fem eller sex andra läkare. När jag hade bytt rum och inväntat en sköterska som skulle ta blodprover grät jag. Jag hade tagit uppskattningsvis 50 sprutor de senaste veckorna och orkade inte börja om ännu en gång.

Sen torkade jag tårarna, åkte hem och inväntade samtalet från läkaren. Han rekommenderade oss fortfarande att avbryta och verkade inte förvänta sig så mycket diskussion om saken. Jag var dock lugn när jag argumenterade och jämförde med föregående behandling och jag upprepade gång på gång att jag absolut förstod hans utgångspunkt men att jag nu var så insatt i min process att jag var säker på att det skulle vända om jag fick mer tid. Till slut kom vi överens om att jag kunde fortsätta tre dagar med en ännu högre dos. När jag senare den veckan träffade min kvinnliga huvudläkare visade det sig att jag hade haft rätt.

Nio månader senare föddes Alva och Elliot.

21 reaktion på “Vägen hit: Mitt livs viktigaste diskussion

  1. kan inte varit lätt med att ta så många sprutor och sen att det inte hjälper. Skönt att du fick rätt och att ni nu har två väldigt söta bebisar :) När det gäller forskaren så förstår jag att du fick dåligt samvete och tänkte på det negativa då jag gör likadant men jag tycker du gjorde rätt och det är väl bra att kunna argumentera för sin sak. Kram Lena

    • Jag har faktiskt nästan vant mig av med att bara plocka upp kritiken. Men för några år sen var det svårare. Kram

  2. Ibland lönar det sig att va envis :) och lita på sin magkänsla! Underbart att ni är där ni är! :)

  3. Härligt att du var så tuff och verbal.
    Och se vart det ledde. Jo, till 2 UNDERBARA barn.
    Förtsätt så <3

    • Tack Anna! Hade sparat detta bland utkast men så läste jag din blogg och så tryckte jag på publicera. Stor kram

  4. Så fint skrivet. Har läst ikapp i er blogg efter att nyss hittat hit. Kommer definitivt följa er då jag fastnade för ert sätt att skriva.
    Ser redan fram emot fler inlägg ;-)

  5. Anna, jag tror inte att forskaren gav dig kritik. Han gav dig ett tips. En styrka kan vara en svaghet i fel situation. Tänk om du hade haft fel?! Han menade ju inte att du inte ska använda din förmåga för att uppnå dina personliga mål. Men i vissa sammanhang (ex jobbet) kan det vara viktigare att lyssna och jämka än att få rätt eller sin vilja igenom även om den kanske känns mest korrekt. Det gäller ju däremot inte när det handlar om dig och din egen kropp. Jag är helt säker på att forskaren faktiskt inte sa att du tog för mycket plats och var manipulativ! Det han kommenterade var ju din styrka! Som du också använder för att uppnå det du vill och är i enlighet med din övertygelse. Såklart!

    • Nej, han gav helt klart både positiv och negativ återkoppling vilket ju var helt rimligt. Att jag återkopplade till det i detta inlägg var för att jag då bara tog in kritiken och fyra år senare var jäkligt glad att jag hade förmågan. Läkaren jag argumenterade med var nämligen helt övertygad om att jag hade fel från början – och nog inte så öppen för att diskutera frågan alls.

Lämna ett svar till Anna (admin) Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>