Jag läser senaste numret av Föräldrar & barn och ett avsnitt handlar om olika vägar till barn. Jag hinner en halv sida innan jag måste blinka och blinka.
Det börjar med längtan. Hopp. Det är vår 2007. Små färgglada fjärilar i magen. Högtidlighet. Tänk … kanske vi gjorde ett barn igår. Tänk om jag just, just nu blir gravid. Månaderna går. Hoppet ersätts av undran, oro. Fjärilarna av molande tomrum. Varför går det inte? Läkarbesök. Är ni så friska som ni ser ut? Remisser. Köer. Administrativt slarv och tid som förloras. Läkare som ifrågasätter varandras beslut. Men varför skulle du börja med den dosen? Det verkar ju märkligt. Förvirring. Hur ska jag kunna veta det!? Mer ont i magen. Jag låter alltmer distanserad när jag svarar på deras frågor. Min kropp upphör att vara privat. Journaler fylls på. Vi gör ett första försök, ett skälvande. Ett ensamt embryo. Så fint. Nu, äntligen, händer det något. En dryg månad senare hugger det till svagt i magen. Nej liten, snälla, snälla stanna. Goda chanser som skrivs ner. Åren går och det känns svartare. Jag vänjer mig vid negativa besked och lär mig gråta ljudlöst i telefonen. Jag orkar inte. Jag orkar faktiskt inte mer nu. Ibland vill jag skrika rakt ut när omgivningen tjafsar om detaljer. Det blir mors dag och mors dag igen. Vi firar jul efter jul utan någon som frågar efter tomten. Tomrummet tar över hela min kropp. Jag längtar inte längre efter ”ett barn”. Jag saknar mitt. I brist på fantasi ser jag mig själv som liten. Jag befinner mig i en labyrint med hundratals gångar. Någonstans finns hon men jag måste välja rätt igen och igen och igen; acceptera vissa motgångar och vägra ge mig andra gånger för att hitta rätt dörr. Inte här, inte där, inte denna gång. En flicka med stora gråblåa ögon, ljusbrunt hår, en trubbig näsa, en liten fyllig mun och runda kinder. Någonstans väntar hon och det hänger på mig om vi hittar fram.
Det är vår 2013. Hon sover lugnt i rummet intill, i sängen bredvid ligger hennes bror. Jag behöver inte leta längre.
ååå fina Anna <3 tårarna bränner bakom ögonlocken dina ord berör så mycket och jag är så glad att ni äntligen efter allt jobbigt har finaste Alva och Elliott. Kram
Tack fina Lena ❤
måste fråga hur gör man hjärtan i kommentarsfältet för det verkar inte fungera som den man gör på fb nämligen??
Jag måste erkänna att jag inte vet. Jag kopierade Sandras!
sjuttsingen då
hade varit skoj att veta hur man gör.
Grattis på Morsdag finaste Anna. Jag tror aldrig man kan förstå den resan som ni gjort. Men imorgon är det din, Alva och Elliots dag och det är jag så glad för. Stora kramar!
Åh, tack Anna. Och grattis till dig med ❤ Dina barn har fått den klokaste av mammor. Tänker på dig och lilla Oliver och lilla Bus imorgon. Varma kramar
<3
Jag orkar inte ens skriva nåt eftersom jag är så rörd. Jag vågar ju knappt tro att det går hela vägen för oss. Att det kommer ligga nån i vagnen i augusti. Är så glad för er skull. Kram!
Tack underbara vännen! Jag tror något innerligt på din fina mage. Längtar redan efter ett särskilt sms. Kram!
Två små bedårande och helt underbara hjärtan kom till två bedårande helt underbara föräldrar ❤
Åh, tack fina Sandra för ditt förtroende! Glad att ha fått presentera er i verkligheten.
Fantastiskt. Och väldigt vackert. Svårt att inte bli rörd och berörd.
Tack så mycket Ebba – både för att du läser och för fin återkoppling!
Älskar att du är så öppen med din resa Anna, får mig att pussa på Inez och Henry en extra gång varje gång jag läser ett inlägg.
Glad morsdag till oss idag! Får vi två tårtor idag månntro…
jag längtar till de fina teckningarna som barnen sen kommer att göra till oss på den här dagen.
Tack, vilken underbar respons! Tänk att jag är skyldig till små tvillingpussar ute i världen.
Jag tänkte också på teckningar igår – tänk de första … mitt hjärta kommer explodera! Glad mammadag
Oj, vad berörd jag blev av detta inlägg! Känner att jag måste gå & krama på mina barn lite extra nu ❤. Glad morsdag
Tack Ingela – vad mysigt att inspirera till några extra kramar! Och detsamma till dig ❤
Vad fint. Precis så är det. Nu behöver vi inte leta längre och för det är jag så oerhört tacksam.
Tack Erika! Ja, jag med ❤
Så otroligt gripande text, tårarna sprutar och hjärtat gör ont. Är så innerligt glad för er skull att sagan slutade lyckligt med två barn!!
Kram från en genusmedveten förälder =)
Åh, tack Elin för så fin respons. Gör mig berörd och väldigt glad. Tack för att du läste!
Kram,
Anna