Det är den 24 februari 2012.
Dag för embryoinsättning. Om det finns något som har delat sig.
Jag stirrar på telefonen hela morgonen.
Ring inte, ring inte, ring inte.
Vill inte att Andreas ska följa med.
Det känns som att de kommer ringa samma sekund som du sätter dig på tåget.
Det är irrationellt men det fungerar.
De ringer inte.
Ändå osäker.
Jag är här för insättning? Om det har fungerat? Ingen har ringt …
Fem års bakslag sätter spår.
Men jag får sjukhuskläder att byta om till. Det finns två fina embryon.
Vi har diskuterat möjligheten i förväg.
Får jag båda? Vi vill det, väldigt, väldigt gärna.
Jag spänner mig lika mycket som vanligt. En sköterska erbjuder mig sin hand men gör en grimas.
Förlåt, jag är starkare än jag ser ut.
Hon ser på mitt personnummer att jag snart fyller år, försöker distrahera mig med småprat.
Vad jag önskar mig?
Distraktionen fungerar. Jag skrattar till. Det finns bara en sak. Jag minns inte längre en tid då detta inte var min högsta önskan.

***

Alva och Elliot, jag har inget bildbevis. Jag vågade inte tro nog för att fotografera. Men för exakt ett år sedan såg jag två små, små prickar på en skärm. De prickarna blev ni.