Från och med nu kommer du alltid känna dig otillräcklig. Om jag inte minns fel var det ungefär vad en annan tvillingmamma fick höra under sin graviditet. Jag hoppas att alltid inte betyder alltid som i bokstavligt talat. Just nu känner jag dock igen mig. Jag har haft en krasslig vecka. Jag är inte sjuk men inte frisk heller. Framför allt är jag krasslig i relation till hur upphackat jag sover och hur mycket energi dagarna kräver. Andreas ger mig sovmorgon (nåja, relativt sett i alla fall) fem dagar i rad. Ändå räcker det inte.

När jag är riktigt trött är det svårt att känna sig tillräcklig … Ungefär så här: Elliot sover i vagnen i hallen. Alva ville däremot inte alls sova där så för att kunna rulla Elliot till ro satte jag Alva i selen. Alva väger mycket med tanke på hur ont jag har i ryggen men en stund går det. Elliot somnar enligt plan. Och strax efter börjar Alva sovsnusa mot min hals. Jag borde lägga ner henne för hon kan sannolikt sova vidare. Det bränner mellan mina skulderblad och i axlarna. Men så tittar jag ner på Alvas rosiga kinder. Hur ofta får hon sova i mammas famn? Hur ofta bär jag på henne? Där kommer känslan av otillräcklighet. Det spelar ingen roll att både Alva och Elliot normalt somnar alldeles utmärkt i vagn/soffa/säng/på en filt, det spelar ingen roll hur många timmar jag sitter med dem båda i famnen eller ligger bredvid dem på golvet, det spelar ingen roll att Alva ammas minst åtta gånger per dygn. Just nu är jag helt inställd på att stackars försummade Alva förtjänar att bli buren i en sele tills hon vaknar av sig själv. Det får hon. Sen vaknar båda samtidigt. Och jag får dåligt samvete för att Elliot inte har fått sova sele. Suck på mig!

Fyra timmar senare: Nu sover Alva i den elektriska gungan. Elliot sover i selen. Jag har ställt datorn på bardisken som ramar in köket och publicerar inlägget halvdansandes medan jag dricker en kopp kallt te. Jag känner mig lite tillräckligare. Och Elliots mjuka mohawk kittlar mysigt under hakan.