Tro i två fickor

Jag har tidigare skrivit om New York-bodyn som jag köpte våren 2008, glömde bort och som sedan dök upp när jag rensade ut en låda för barnkläder hösten 2012. I kväll tittar jag på en film och påminns plötsligt om det röda och det blåa halsbandet.

Sommaren 2009 är inte en bra sommar. Våren inleds med vårt första ivf-försök och positiva prognoser. Prognoserna försämras sedan drastiskt och inför hösten känns det mörkt. Vi bestämmer oss för en väldigt lugn semester, en båtluff i den grekiska övärlden, för att samla ork.

En kväll på Samos går vi runt på en marknad. Jag köper ingenting förrän jag fastnar framför ett stånd med enkla smycken. Jag är inte mycket för talismaner men ändå står jag där med en liten blå och en liten röd träfigur i läderband. Jag sluter handen om dem och ber en ordlös bön.

Vi får inte göra flera försök den hösten och min ork avtar och avtar. När vi 2011 äntligen kan fortsätta med behandlingarna råkar jag hitta halsbanden i en byrålåda. Jag tar fram dem en dag när vi ska åka till kliniken. Jag har lånat en grå, bekväm bomullsskjorta som Andreas sällan använder och stoppar halsbanden i vardera bröstficka. En väldigt svag tro men en stark, om än fåfäng, önskan att kunna göra något, att kunna påverka. Snälla, fungera denna gång. Det försöket misslyckas. Sedan ser jag inte halsbanden igen.

Den 1 november 2012 är vi på väg till Södersjukhuset för igångsättning. Jag inser hur lite makt jag har över förlossningen men projektledaren i mig hittar ändå detaljer att styra över. Andreas, om du sätter på dig en bekväm skjorta kan du bara knäppa upp den om du behöver värma den första tvillingen. Då slipper du sitta där i bar överkropp. 

Dagen därpå är våra barn här. Vi har blivit föräldrar.Tiden nollställs och startas om. Några timmar efter förlossningen sträcker Andreas fram handen mot mig med handflatan uppåt. Titta. Han har valt den gråa bomullsskjortan. I dess bröstfickor hittar han två små trähalsband.

15 reaktion på “Tro i två fickor

  1. Du får mig alltid att gråta. Så mycket vi gått igenom. Jag hade ett armband med en pärla på med mig. I väntan på min egna pärla. Tänk att tiden före och tiden efter känns som två olika liv. Ta hand om talismanerna, de ger nog E och A tur i livet. De har ju redan lyckats få världens bästa föräldrar.

    • Tack fina, fina Emma ❤ Ja, det är verkligen två olika liv. Så fint att vi får följas åt nu med. Kram

  2. Fina ni. Den långa resan ni gjorde ledde till det bästa av alla målen.

    Satt och läste detta på förlossningen igår natt, i skräck för att vår Pys inte mådde bra i magen för att göra en lång historia kort. Men du ger mig hopp när du delar med dig av detta. Detta ska gå vägen. Visade Jonas filmen på Alva och Elliot när de gick med läragåvagnen igår när vi var på sjukhuset, jag fick honom att le trots att han var lika skraj som jag. Tack! <3

    Kram på er.

    • Fina Anna, så väldigt lättad att Pys mår bra i magen ❤ Glad att våra små kan sprida hopp och leenden i läskiga situationer. Jag ser så mycket fram emot att få träffa er sen. Kram till er hela familjen

  3. Jag får gåshud när jag läser den här texten. Ödet, mirakel, magi kalla det vad som. Jag har inte gjort samma sorts resa men blir ändå extra ödmjuk inför det jag har. Tack för dina fina texter, du har en förmåga att uttrycka dig som får även en så ”enkel” sak som en pojke ätandes smörgåsrån att ge mig tårfyllda ögon. Jag ser honom framför mig:-D

    • Åh, tack Johanna! Jag blir både rörd och väldigt glad att höra att mina ord kan påverka någon som jag aldrig har träffat på det sättet. Det känns väldigt fint. Tack för att du läser! ❤

  4. Jag fick en hemtrevnad på påsken när jag väntade tvillingarna. I den satt ett litet bo med två små små fågelägg. När allt verkade gå åt skogen med mina små blev dessa små ägg min besatthet… Hemtrevnaden dog, desperat flyttade jag boet till nya växter. Inte ens när de kommit ut vågade jag tro på det utan boet har följt med hela det här året. Nu var det dammigt och flottigt och jag liksom du tror inte på talismaner. Så efter mycket ågren fick det åka i papperskorgen vid sista storstädningen. Men det kändes mycket märkligt!

    • Ibland behöver en få rikta sitt hopp helt enkelt ❤ Jag vet faktiskt inte var halsbanden är just nu. Kanske dyker de bara upp när de behövs.

  5. Pingback: Ett år och mest lästa | Delade tankar

Lämna ett svar till Anna (admin) Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>