När jag lärde mig åka snowboard i tjugoårsåldern räknade jag svängar. En, två, tre, fyra, ramla. Upp igen. En, två, tre, fyra, fem, sex, ramla. Efter ett tag kom jag upp i tjugo svängar, hela backar och till sist hela dagar utan fall. Någonstans på vägen slutade jag förstås räkna.

Nu räknar jag igen. Igår släppte Alva soffkanten och tog ett, två, tre små steg mot mina utsträckta händer. Lite senare utökade hon till fem ostadiga, men väldigt koncentrerade, kliv. Andreas genomförde samma morgon sitt första triathlon. Trots att uppladdningen bestod av tre riktigt usla nätter på raken gick det riktigt bra, över förväntan. Alvas tre steg konkurrerade dock ut Andreas tre grenar i Åhn räknat.

Idag kom Alva upp i sju steg. Snart kommer hon antagligen att gå. Och jag kommer inte längre kunna säga hur många steg hon har gått på en dag.