I måndags skrev jag om små saker som jag kommer sakna när barnen blir större. En klok vän med äldre barn kommenterade att dessa saker kommer att ersätts med andra.

Igår gick vi en promenad på eftermiddagen. Vi blev sittande en stund vid en fontän i närheten. Så snart det är någorlunda varmt är där fullt med barn. Denna gång iakttar jag dem noga. En liten i lugg och UV-dräkt sparkar fotboll med sin mamma och farfar. Med jämna mellanrum skickar de upp den blåa plastbollen i en fontänstråle. Alla barn stannar upp och följer med blickarna hur bollen balanserar och studsar på vattnet högt upp i luften. Bredvid fontänen förklarar en tjej i grönblommig sommarklänning avancerade kullregler för tre yngre lekkamrater. Om jag förstår det rätt inkluderar leken såväl krokodiler som dinosaurier. En pappa i kostym upplyser en liten pojke med studs i benen att det har gått fem minuter nu men ger honom lov att bara säga hejdå till kullbarnen. Snart ser jag pojken hjula runt bland rabatter med blålila lupiner. Jag kommer på mig själv med att längta bara lite, lite.