Sommarlovsstiltje

Jag har blivit sämre på att blogga på kvällarna. Istället för att sjunka ner i soffan med datorn virar jag mig i en filt, tar med en kopp te och smyger ut på balkongen och läser när barnen har somnat. Ikväll gick vi steget längre och klädde barnen i pyjamas, bakade in dem i filtar och la dem i vagnen. Sen gick vi ut och åt middag med en god vän. Barnen sov gott och Alva vaknade inte ens när vi några timmar senare flyttade över dem till sängarna. Elliot tittade förvirrat upp innan han greppade sin godnattkanin och somnade om. Så om jag bloggar mindre är det inte mitt fel – jag skyller helt enkelt på sommaren. Hoppas att ni har det fint!

Sovutställning

Vi tittar med jämna mellanrum till barnen när de sover. Ganska ofta kan vi inte låta bli att lågt ropa in den andra. Kom och titta på Elliot … Har du sett hur de ligger? Just Elliot har en förmåga att i sömnen vrida kroppen till konstnärliga krumbukter. Andra gånger består charmen i att de ligger exakt likadant, eller helt spegelvänt, i varsin spjälsäng. Ibland tänker jag att vi skulle anordna en fotoutställning bara med sovbilder. Denna skulle kunna vara med till exempel.

Elliots hand 24/6 2013

Hjärtat i halsgropen

De senaste dagarna har barnen börjat ställa sig upp med stöd av sin omgivning. De reser sig vingligt mot ett bord, en flyttkartong, en gåstol. Mot sin syster som i godan ro sitter och inspekterar en leksak … En väldigt spännande tid har tydligen börjat. Mitt hjärta sitter i halsgropen. På Elliots kind sitter hans första bula.

Nappgömman

Alva och Elliot fick tre namnnappar var förra veckan. Elliot vänder ofta sina uppochner och skulle gå under smeknamnet Toille om det inte var svårare att uttala. I morse ålade Alva i sin tur runt med en (rättvänd) Elliotnapp i munnen. När vi skulle byta insåg vi att två av tre Alvanappar redan hade försvunnit. Nappen låg inte på några av de vanliga gömställena (vagn, säng, badrum, lekmatta och så vidare). När jag skulle natta barnen i kväll hittade jag den nya nappgömman. Alvas nappar låg prydligt inkilade mellan spjälsängarna. När barnen läggs ner för att sova ålar Alva direkt fram till kortsidan, trycker ner spjälskyddet och kikar in till Elliot. Och tappar sina nappar.

Sommarlov

Idag började vårt sommarlov. Andreas kombinerar nu semester och föräldraledighet till hela åtta veckors ledigt. Det känns väldigt, väldigt bra. Fast egentligen började ju ledigheten i fredags. Så vi kan väl säga att Alva och Elliot såg ut så här sin första sommarlovsdag.

Alva med blomma bakom örat och framför en hemknåpad midsommarstång av en gigantisk rabarberstjälk.

Alva 21/6 2013

Elliot med blomma bakom örat, slutna ögon och ihopknipna tår.

Elliot 21/6 2013

Kan inte låta bli att hoppas att denna sommar blir både oändlig och precis så här Astrid-Lindgren-somrig. För visst är det bästa med de första dagarna på sommarlovet just att en kan idylldrömma fritt?

Små saker som kommer sen

I måndags skrev jag om små saker som jag kommer sakna när barnen blir större. En klok vän med äldre barn kommenterade att dessa saker kommer att ersätts med andra.

Igår gick vi en promenad på eftermiddagen. Vi blev sittande en stund vid en fontän i närheten. Så snart det är någorlunda varmt är där fullt med barn. Denna gång iakttar jag dem noga. En liten i lugg och UV-dräkt sparkar fotboll med sin mamma och farfar. Med jämna mellanrum skickar de upp den blåa plastbollen i en fontänstråle. Alla barn stannar upp och följer med blickarna hur bollen balanserar och studsar på vattnet högt upp i luften. Bredvid fontänen förklarar en tjej i grönblommig sommarklänning avancerade kullregler för tre yngre lekkamrater. Om jag förstår det rätt inkluderar leken såväl krokodiler som dinosaurier. En pappa i kostym upplyser en liten pojke med studs i benen att det har gått fem minuter nu men ger honom lov att bara säga hejdå till kullbarnen. Snart ser jag pojken hjula runt bland rabatter med blålila lupiner. Jag kommer på mig själv med att längta bara lite, lite.

Små saker …

Hur Alva skrattar från öra till öra varenda, varenda morgon.
Hur tungt ett litet huvud kan vila mot min axel när jag lyfter sovande barn från vagnen.
Hur Elliots fingrar spretar när han tafatt klappar på min axel.

Små saker som jag kommer att sakna när barnen blir större.

Säg det inte högt – del 2

I januari konstaterade jag att vissa saker bör en viska om. Jag lever dock inte alltid som jag lär.

Tisdag för två veckor sedan: Jag går en promenad med en mamma från min föräldragrupp. Vi pratar nattning. Våra nattningar går faktiskt ganska lätt, säger jag, lite försiktigt. Sedan just den kvällen har godnattritualen blivit allt mer utdragen. Vi läser flera sagor, jag sjunger en gång till, vi ammar en gång extra, eller två. Alva får följa med ut i soffan igen för att inte störa Elliot. Eftersom Andreas och jag har behov av egen vakentid efter att barnen har somnat förskjuts även vår godnatttid. Kvällarna blir längre. Och tröttare.

Onsdag för en vecka sedan: Vi hälsar på på min arbetsplats. Mina fina kollegor har fixat fika, köpt present i plural och gjort ett sånghäfte med barnvisor (längst bak i häftet finns deras vadslagning om barnens födelsedatum – jag höll ut en vecka längre än bästa gissning). En kollega kommenterar att tvillingarna verkar så nöjda. Ja, oftast är de faktiskt harmoniska, säger jag. Dagen därpå blir barnen missnöjda. Jag uppskattar att det gnälls mer på ett dygn än på en normal månad. Jag hoppas att det beror på att de har blivit förkylda och jag spanar förstulet efter risgrynständer. Givetvis är det bara sammanträffanden. Men för säkerhets skull … ni som har hört mig vara positiv de senaste veckorna kanske kan glömma vad jag har sagt?

Sömn i tre akter

Idag har varit en av mina mindre harmoniska mammadagar. Båda barnen har varit förkylda, ledsna och gnälliga i överkant. Dagens bildskörd ger dock en annan historia.

Morgon. Elliot somnar efter frukost på min huvudkudde. Länge ligger jag och snusar honom i nacken. Ligger nära, nära och lyssnar på hans andetag. Han snurrar runt och vi hamnar nos mot nos. Precis när jag ska fotografera honom ler han i sömnen.

Elliot_1

Middag. Eftermiddagen är rekordgnällig. Jag bär Elliot i sele och försöker roa Alva i gåstål. Jag sjunger oss igenom sångpåsen som mina kollegor gav oss i veckan. Jag testar än det ena, än det andra. När jag ska byta på Alva sätter jag Elliot i matstolen precis utanför badrummet. Så snart jag vänder mig mot honom igen inser jag att jag har glömt att testa middagslur.

Elliot_2

Kväll. Andreas kommer hem. Barnen äter, badar och så somnar de igen. Elliot sparkar av sig sitt täcke och kramar sin kanin. Dagens gnäll är glömt.

Elliot_3

Nya bubblor

Ibland brister ens bubbla hur gärna man än vill bo kvar i den. Omvärlden knackar på och bubblor är både skimrande och sköra.

Och ibland uppstår samtidigt nya bubblor någon annanstans. Några rader i mobilen. Hinner läsa fyra ord innan tårarna rinner. En väldigt god vän har blivit mamma. Alva och Elliot snor runt på golvet och undrar varför deras lunch dröjer medan jag ler och gråter och gråter och ler och försöker hitta de där orden som är gigantiska nog för att få omsluta mitt grattis.

En lugn lässtund

I veckan läste jag dessa krönikor som båda tog upp böckers betydelse och som jag varmt kan rekommendera How to talk to little girls och How to talk to little boys.

Både Andreas och jag tycker om att läsa även om tiden nu, inte helt oväntat, knappast räcker till. Vi har i alla fall så smått börjat högläsa för barnen i samband med läggning. Tokiga brokiga ska ha bullkalas. Det finns saft på brickan men inga glas läser jag medan Elliot sprattlar i sin säng, uppträngd i ena hörnet och Alva klättrar över mina ben. Tokiga brokiga skräms och säger bu. Vem blir rädd, inte är det väl du? frågar jag å Carin Wirséns vägnar men ingen svarar. Pixiboken tar snabbt slut och Andreas läser Morris åker till landet med mig som enda lyssnare. Jag läser Nickes godnattbok två gånger men ingen somnar. Andreas plockar upp stafettpinnen och erbjuder Alva Gosiga Pekboken. Han bläddrar förbi den hårda krokodilen och de mjuka stövlarna och har passerat den knottriga jordgubben när Alva ger ifrån sig ett illvrål. Alva struntar fullständigt i den lysande månen och den blanka lastbilen. Hon vill bara klappa på den duniga pingvinen. Alla andra sidor i boken är ren utfyllnad.

Än så länge är det alltså inte så lugnt och välorganiserat som en skulle kunna tro. Å andra sidan byggdes väl inte biblioteket i Alexandria på en dag.

Istället

Ikväll blir det inget bloggande. Istället ska jag sätta mig på balkongen och dricka te, äta choklad och spela kort med min man. På en närbelägen brygga spelar någon idylliskt nog saxofon.

Lagt barn ligger inte

Barnen brukade ligga där jag lade dem. Sedan började Alva rulla. Först planlöst, sedan alltmer medvetet. Så övergav hon rullandet och började åla. Snabbare och snabbare. Elliot var stilla. Han har stått på knän och händer och vaggat fram och tillbaka. För några dagar sedan verkade han släppa kryptanken och kikade på Alva. Nu ålar de båda. Och tiden då de ligger där jag lade dem är förbi. För jag lovar att jag inte brukar lägga Elliot under köksbordet.
Elliot 4/6 2013

Ett halvt liv

Idag firar jag ett udda jubileum. Jag har varit tillsammans med Andreas i exakt halva mitt liv. Inser att det nog inte är så många par som är tillsammans sjutton år innan de får barn.

Andreas o Anna 2005(Nej, bilden är inte ett halvt liv gammal. Bara en av de äldsta digitala vi hade.)

Balans

Idag springer Andreas Stockholm marathon, hans sjätte i ordningen. I normala fall brukar han hinna springa en hel del och sova en hel del som uppladdning. I år var det springa lite och sova mindre som gällde.

Mitt mål var att ta med barnen ut, gå till Söder Mälarstrand och heja som jag brukar. Jag har blivit bra på att lokalisera honom i löpmassorna. Förra året lyckades jag tre gånger i rekordkylan med min växande mage väl inbäddad under fleecetröja och regnjacka. Hej magen, där kommer er pappa. Oj, vad han springer fort. Så räknar jag på det. Vi har flyttat från Mariatorget så det blir en klart längre promenad. Jag har en rejäl vagn att trängas med. Andreas bör passera min tänkta ståplats ungefär vid halvtrematningen. Jag behöver blanda mjölkcocktails, mata båda och vara beredd på två utomhusblöjbyten i duggregn. Här börjar jag tveka. Och bestämmer mig för att det är viktigt med balans. Andreas är superambitiös idag. Då är det extra viktigt att jag tar det lugnt. Så nu följer jag maran digitalt i sällskap av två sovande barn, en kopp te och en chokladbit. Heja oss!

Du kittlas

Både min syster och min kusin har länge frågat om barnen har blivit kittliga. Är de kittliga nu? Men nu då? Nu är de kittliga. Men inte i närheten av hur kittlig jag är när Elliot skrattar mig i örat och andas mig på halsen.

Anna och Elliot 26/5 2013

Lilla c

Andreas och jag har tagit tusentals bilder på barnen. Verkligen tusentals. Andreas systemkamera smattrar när han fotograferar. För att fånga båda hyfsat stilla krävs det kamerasmatter. Trots att barnbilderna nu upptar en betydande del av datorns hårddisk (jo, den är uppbackad) finns det en sak som vi aldrig hann fånga. Vi saknar bilder på lilla c.

Elliot har alltid slagit om från glad till tokledsen på noll sekunder. Alva, däremot, hade i flera månader en mellanmin. Innan hon började gråta sjönk hennes mungipor sakta nedåt. Hon spärrade upp ögonen samtidigt som munnen i några sekunder formade ett litet, helt perfekt, uppochnedvänt c. Förvarningen var förkrossande effektiv. Vi var beredda att släppa allt och göra vad som helst för att ställa vad som nu var fel till rätta innan gråten hann komma. Därför finns lilla c inte dokumenterad. Istället för uppbackade ettor och nollor får Andreas och jag förlita oss på ett kollektivt minne i miniatyr. Kanske kommer tonårsversionen av Alva slå i dörrar och skrika Ni fattar ju ing-en-ting! I så fall lär jag titta på Andreas och med längtan i rösten sucka Åh, kommer du ihåg lilla c?

Vägen hit: Längtan och saknad

Jag läser senaste numret av Föräldrar & barn och ett avsnitt handlar om olika vägar till barn. Jag hinner en halv sida innan jag måste blinka och blinka.

Det börjar med längtan. Hopp. Det är vår 2007. Små färgglada fjärilar i magen. Högtidlighet. Tänk … kanske vi gjorde ett barn igår. Tänk om jag just, just nu blir gravid. Månaderna går. Hoppet ersätts av undran, oro. Fjärilarna av molande tomrum. Varför går det inte? Läkarbesök. Är ni så friska som ni ser ut? Remisser. Köer. Administrativt slarv och tid som förloras. Läkare som ifrågasätter varandras beslut. Men varför skulle du börja med den dosen? Det verkar ju märkligt. Förvirring. Hur ska jag kunna veta det!? Mer ont i magen. Jag låter alltmer distanserad när jag svarar på deras frågor. Min kropp upphör att vara privat. Journaler fylls på. Vi gör ett första försök, ett skälvande. Ett ensamt embryo. Så fint. Nu, äntligen, händer det något. En dryg månad senare hugger det till svagt i magen. Nej liten, snälla, snälla stanna. Goda chanser som skrivs ner. Åren går och det känns svartare. Jag vänjer mig vid negativa besked och lär mig gråta ljudlöst i telefonen. Jag orkar inte. Jag orkar faktiskt inte mer nu. Ibland vill jag skrika rakt ut när omgivningen tjafsar om detaljer. Det blir mors dag och mors dag igen. Vi firar jul efter jul utan någon som frågar efter tomten. Tomrummet tar över hela min kropp. Jag längtar inte längre efter ”ett barn”. Jag saknar mitt. I brist på fantasi ser jag mig själv som liten. Jag befinner mig i en labyrint med hundratals gångar. Någonstans finns hon men jag måste välja rätt igen och igen och igen; acceptera vissa motgångar och vägra ge mig andra gånger för att hitta rätt dörr. Inte här, inte där, inte denna gång. En flicka med stora gråblåa ögon, ljusbrunt hår, en trubbig näsa, en liten fyllig mun och runda kinder. Någonstans väntar hon och det hänger på mig om vi hittar fram.

Det är vår 2013. Hon sover lugnt i rummet intill, i sängen bredvid ligger hennes bror. Jag behöver inte leta längre.

Slutbetyg solohelg

Jag har just avverkat min första helg solo med tvillingarna medan Andreas har sprungit Göteborgsvarvet. Fredag och lördag var det fullt program och sällskap men idag var vi solosnöre på riktigt. Vi avslutade med en långpromenad i kvällsdiset. Barnen var vakna men istället för införläggdagsgnälliga låg de stilla och studerade himlen, vattnet, mig. Jag tonsatte genom att sjunga mig igenom ett halvt Winnerbäckalbum och Alva nynnade entonigt med (eller grälade oavbrutet på sitt vagnslejon – vem vet?). Nätterna har varit knepiga med en förkyld Elliot, omlottsovning och väldigt tidiga morgnar men annars trodde jag att vi hade haft en lyckad helg. Efter promenaden avrundade de dock genom att sparka ner mig från soffan (ja, bokstavligt talat – jag satt på kanten för att kunna mata dem båda när de synkronsparkade.) Detta bara en kvart innan Andreas nyckel rasslar i dörren. Jag hoppas att det inte var slutbetyget? Jag tyckte själv att jag förtjänade i alla fall en tolva av den lilla juryn.

En annan slags träning

I morse var jag på mitt andra pass Mamma boot camp – utomhusträning för nyblivna mammor. De nyblivna barnen följer med i vagn.

I måndags gick det sådär. Elliot var vaken och missnöjd. Jag lyfte upp och tröstade. Lade ner på filt. Tog upp från filt. Gjorde några benböj med extra vikt. Lade ner på filt. Gjorde utfallssteg. Rusade tillbaka och hindrade honom från att äta jord (Kokta morötter i lagom storlek? Nej, tack. Fjolårets löv? Yes, please!). När jag i tisdags insåg att jag hade träningsvärk blev jag uppriktigt förvånad för jag kunde inte minnas att jag faktiskt hade tränat.

Idag gick det bättre. Både Elliot och Alva var vakna större delen av passet men nöjda med att agera publik och tugga på sina leksaker. Det är dock första gången i mitt träningsliv där själva övningarna är mindre ansträngande än logistiken runtomkring. Att ta sig iväg i tid med två barn som är lagom trötta, mätta, torra, rätt klädda och fastspända i en vagn som är packad med skötväska, mat, vattenflaska, picknickfilt, träningsmatta … Det känns som att förberedelserna förtjänar en egen post i träningsdagboken som jag inte hinner föra!

Volvo

Alva pratar inte och om hon gjorde det skulle hon antagligen föredra svenska framför latin. Om du frågar Alva om hon kryper ännu skulle hon alltså inte se överseende på dig och svara Volvo.

Men det gör hon. Hon rullar. Och rullar. Hon förflyttar sig nu flera meter för egen maskin. Hon ligger på mage, lägger mjukt ner huvudet mot parkettgolvet och rullar runt. Oftast ett varv, ibland två. Hon tittar upp. Ler. Hittar kanske något spännande att undersöka, stöter på motstånd i form av en låg soffa eller biter i ett stolsben. Sedan lägger hon försiktigt ner huvudet på golvet igen. Och rullar vidare.

Alva 16/5 2013