Jag ska gå och lägga mig. Tänder sovrumslampan för att plocka upp utspridda kläder som i ett snabbyte hamnat ovanpå sängen. Jag dras istället till spjälsängarna och sätter mig på huk. Alva andas hörbart med ögonen som smala springor; Elliot helt ljudlöst och lugnt. Blir sittandes en lång stund. Kärleken känns rent fysiskt, nästan som molvärk i magen. Jag lyckas fånga en flyktig önskan om tidsresor. Jag skulle skippa historielektioner och strategiska aktieköp. Istället skulle jag försiktigt förflytta mig till 2008 och bara landa länge nog för att viska till mig själv Du får barn till slut. Och de är helt makalösa.
Fint! Känner också hur jag då och då blir sådär extra kär i min unge. Vår resa var inte lika lång som er, men ändå känns det ofta – minst en gång per dag – så ofattbart att han faktiskt är vår på riktigt, att vi hade sån tur och fick precis just honom.
Tack! Visst är det fantastiskt att känna att en haft sån tur.
Att ens barn gång på gång får en att stanna upp för en stund.. Och bara va i nuet. Dem underbara små ❤