Jag och Andreas är inne på vårt artonde år tillsammans (jo, vi var unga när vi träffades). I fjorton av dessa år har vi bott tillsammans och haft gemensam ekonomi. Vi tycker att det är väldigt praktiskt. Till jul, födelsedagar, bröllopsdagar och andra tillfällen då vi vill ge den andra en present är det däremot trist att denna andra alltid är med och delar notan.

Nu har vi dock hittat en alldeles ny valuta. Sedan några veckor är ostörd sömn det värdefullaste vi kan föreställa oss. Ikväll lyssnar jag på Musikhjälpen, matar och gosar med de små, trixar ihop julklappar på nätet och skriver denna post. Samtidigt ger jag Andreas lyxklappen obruten sömn. Han kommer sannolikt ge klappen tillbaka till mig mellan kanske 01 och 05. För att sen få den i retur mellan … ja, ni förstår.

Nu är jag ju inte hur naiv som helst – även om vi inte har börjat förhandla om sömnen ännu inser jag att när Andreas börjar jobba i januari kan valutan förvandlas till hårdvaluta a la uscados i Solsidan. Då kommer jag kanske läsa det här inlägget och fnysa. Tills dess njuter jag av vår ömsesidiga generositet och låtsas att vi strösslar varandra med tryckta serietidningszetan inslagna i glansigt papper.

(De små sover ibland alldeles utmärkt, ibland inget vidare och allt oftare i otakt. De är dock extra bedårande när de sover tillsammans.)